Om att kalla sitt barn "duktig".

Jag vet inte vad som är värst: de som missuppfattat allt och raljerar om att Juul-anhängare aldrig säger att deras barn är duktiga, eller de Juul-anhängare som missuppfattat allt och faktiskt vägrar säga att deras barn är duktiga?

Ungefär så här tror jag att det var: någon läste böcker av Jesper Juul och blev tagen av all klokhet. Jag till exempel. Denna någon, inte nödvändigtvis jag så klart, spred den nya läran till vänner och bekanta och diskuterade på Familjeliv/föräldragruppen/öppna förskolan och så började fler och fler läsa Juul och liknande och många höll inte med och andra höll med och så kokade det hela ihop till en liten karamell som gick ut på att man inte får säga att ens barn är duktiga, för det skapar prestationsångest. Man får inte säga att teckningar är fina, för det är att bedöma. Man får inte... ja, ni fattar.

Och det har ju så klart blivit tokigt någonstans då. Det är klart man kan säga att barnet har varit duktigt när det faktiskt har varit det. Men det blir ju så vanvettigt tokigt när man säger att någon är duktig på något som man faktiskt inte kan vara varesig duktig eller mindre duktig på att göra.

Åka rutschkana? Nja, det är väl inte sådär vidare duktigt att medelst tyngdlagen ta sig nerför en leksak?
Äta? Kanske inte sådär svinduktigt att lyckas få i sig det som man behöver för att överleva.
Göra sandkakor? Sova? Pilla sig i näsan? Nej, knappast va.

Lära sig gångertabellen upp och ner och baklänges och framlänges? Ja, det kan man ju tycka.
Lyckas ta sig upp för en trappa för första gången? Det kan man också tycka.
Eller så säger man "väl kämpat" eller "grattis, vad kul att du lyckades" eller "hurra för dig, hur känns det?" istället. Det är ju valfritt.

Poängen är den här: att säga "vad duktig du är" är att bedöma, inte enbart berömma. Och väldigt mycket som barnen gör behöver faktiskt inte bedömas. Väldigt lite behöver bedömas, om vi ska vara ärliga. Mycket mycket lite. Däremot är det självklart inte farligt att säga att barn är duktiga, och om man tror att orden i sig är det som avgör ifall barnet känner sig bedömt, berömt eller ignorerat så är man naiv, eller väldigt okunnig om hur vårt kroppsspråk, våra ansiktsuttryck och vårt tonläge påverkar hur vi uppfattas.

Om man bara byter ut orden är det också sak samma. Om man har läst något fragment av vad andra tycker och tror att man ska stryka ordet "duktig" ur sitt vokabulär så har man missuppfattat. Precis som man har missuppfattat om man tror att barn inte behöver bli uppmuntrade ibland, oavsett vad det handlar om.

Mina barn är vanvettigt duktiga ibland. När Emmy som inte ens har fyllt fem år nästan har lärt sig läsa själv, då har jag sagt att hon är duktig. Jag skulle lika gärna kunna säga att det är kul för henne att hon nu kan läsa lite, men jag tycker att duktig passar in. När Majken på tre sekunder förstod hur hon skulle ta sig ner från vårt trädäck utan att ramla den halvmeter som är ner till gräset, då sa jag att hon var duktig. Jag hade lika gärna kunnat säga att det var en smart lösning, vad listigt tänkt, men jag tyckte att hon var duktig. När Noa räknar division och multiplikation så utbrister jag att han är duktig, även om jag skulle kunna säga att han minsann verkar ha kul med siffror, för jag... tja, ni fattar. Jag tycker att han är duktig.

För barn kan vara duktiga. De kan rita fint, de kan sjunga fint, de kan vara bra på vissa saker och mindre bra på andra. De kan vara dåliga och bra och svinbra och makalöst kassa och helt enkelt duktiga ibland och ibland inte. Det är inte farligt att säga att de har ritat fint, så länge man inte gör det till en stor grej. Det är inte farligt att uppmärksamma en prestation med att de har varit duktiga, så länge man inte slentrianbedömer när barnet bara vill få uppmärksamhet. Det är inte farligt att vara uppmuntrande eller ifrågasättande. Faktiskt inte.

Det är ju självklart inte farligt att slentrianbedöma heller. Bara onödigt. Det som däremot kan vara skadligt för barnen är om föräldrarna har läst något de inte riktigt förstått sig på och därför konsekvent vägrar ge barnen någon slags bedömning eller beröm, för att de inte vill sabba deras självförtroende och självkänsla. Och därför gör precis just det.