Min största rädsla.

(Ja, förutom olyckor och dödliga och sjukdomar och sånt jag ligger och ångestar över nätter jag inte kan sova.)

Det skrämmer mig något så oerhört att man inte kan bestämma över sitt förhållande själv. Att det finns en annan person med i det hela, en person med egen vilja och egna känslor. En person som en dag helt plötsligt kan knata in genom dörren och säga att hen har blivit kär i någon annan, dags att packa, tack och bock och adjö.

Nå, kanske inte så drastiskt och kallt, men ändå. Man kan bli lämnad. Jag kan bli lämnad. Alla kan bli lämnade. Och det är så vanvettigt svindlande otäckt att tänka på. Att marken man står på kan rämna. Att man inte kan påverka det själv, för man kan faktiskt inte tvinga någon att stanna kvar.

Men säg att man ändå kommer igenom den sorgen och den förlusten. Säg att man överlever, för det gör man ju. Ja, tänk då om man har barn. Jag blir på riktigt illamående vid tanken på att inte träffa mina barn så ofta som jag vill. Att vara ifrån dem hälften av deras tid? Missa hälften av deras liv? Fördelen med att vara två lika engagerade föräldrar är ju att skilsmässorisken minskar, nackdelen är att den andra föräldern självklart kommer vilja ha barnen lika mycket som man själv. Vilket innebär att helt plötsligt måste man säga hejdå till hälften av jularna, missa sina barns födelsedagar, inte vara där när stora saker händer. Jag får verkligen hjärtklappning av skräck inför tanken.

Och så slutar det inte där. För alla kan ju träffa någon ny, och helt plötsligt är det någon annan som firar jul med dina barn och sover med dem i sängen när de är mörkrädda och tröstar när de är ledsna. Någon annan, som inte är du eller din före detta partner. Som inte är barnens förälder.

Innan ni börjar protestera över att jag blir helt kd här så vill jag bara säga så här: Jag tycker att skilsmässor är skitbra om man mår dåligt i förhållandet, jag tror inte att skilsmässobarn blir traumatiserade och jag tycker att ju fler engagerade vuxna i barnens liv desto bättre! I teorin. För andra.

Men om jag ser till mitt liv och mina barn och mina känslor så vet jag att jag skulle ha otroligt, makalöst, svårt att hantera situationen. Det är klart att jag inbillar mig att OM det värsta skulle hända så skulle vi alla vara vuxna och vänner och kanske fira jul ihop och mina barnlösa veckor skulle vara fyllda av skoj och vänner och kul jobb och allt skulle bli som i en härlig lagom neurotisk film.

I verkligheten hade jag dock varit den där vansinniga exfrun som inte kan släppa taget, som avskyr den nya och som gråter hela tiden på sina barnlösa veckor av saknad efter sina barn.

Låt oss hoppas att jag slipper bli lämnad helt enkelt.