söndag 7 september 2014

Den stora fyndardagen

När jag var liten följde jag ibland med morfar på några av hans många auktioner. Min morfar var galen i auktioner och köpte gärna fyndlådor av allehanda slag. När han dog i cancer för ganska exakt fyra år sedan hittade vi ungefär fyra auktionsinropade kaffemaskiner på hans vind. De hade aldrig ens mellanlandat i hans lägenhet utan åkt direkt upp på vinden.

Just en specifik gång kommer jag ihåg att vi hade ropat in lite allt möjligt, och jag bar på en stor fågelbur mot bilen med morfar efter mig med några lådor. När vi var nästan framme vid bilen hörde jag hur två tanter viskade om mig och att de sa "stackars barn...". Jag höll på att dö av ilska där och då: jag hade en underbar dag med min älskade morfar som jag fortfarande tycker är den bästa människa som någonsin existerat och det kommer ingen få mig att ändra mig om.

I alla fall, något av morfars auktionslusta har väl vandrat över till mamma och mig, för om vi har möjlighet och tid så åker vi gärna iväg på auktion. Idag var det en gårdsauktion (när man säljer av i princip allt på en större gård) som ju är de absolut bästa auktionerna. Dessutom var det i vår släktby, dvs mitt emot huset min morfar byggde, min mamma växte upp i och där min morbror bor idag. Vi var på hemmaplan med andra ord.

Och Herre Jävla Gud vilken auktion. Om ni inte har varit på auktion tidigare (jag lovar, jag får inte betalt för att skriva "auktion" så många gånger som möjligt) så brukar det vara lite allmänt folk. Nyfikna, några som har spanat ut något speciellt de är intresserade av, vanliga auktionsgalningar och så antikhandlare. Antikhandlare är de tråkigaste eftersom de har möjlighet att lägga ut en hel del pengar eftersom de senare ska sälja sakerna de köpt vidare för ett mycket högre pris.

Idag var det nog mest nyfikna, folk från bygden (yes, det är fortfarande 2014 men det kändes som en sommardag år 1960) och så lite av oss andra som var lite både och. De började snabbt med att sälja av grejer i en rasande fart och vi förlorade en lampa vi hade tänkt köpa till min syster. Blev överbjudna och valde att stanna. Sen. Sen började vi ropa in en hel del. Plötsligt kom det en byrå jag ville ha. En tv mamma köpte. En låda med hattar som Emmy ropade in. En fruktservis från Gefle porslin som brukar gå för runt 7-800 kronor när de säljs. Jag köpte den för 80 kr. En stor balja äldre vackra glasburkar fick jag för en tia. INGEN KÖPTE SAKERNA?! Är fortfarande lite i chock över hur låga priser det var. Vissa saker som jag inte var intresserad av kunde jag ha köpt upp, ställt i min morbrors garage och sen sålt mycket dyrare på blocket. Som en bokhylla i teak som ingen köpte ens. Herregud.

Men. Jag gillar inte när man gör så. Jag tycker såhär: gillar man något ska man köpa det och inte ta hänsyn till vilka andra som vill ha det. Lägga bud högt och fort om man vill, eller vara enveten men med låga bud om man tror att det fungerar bättre. Jag gillar dock inte när man köper saker som andra vill ha men som man själv bara vill göra en affär på. I fallet med teakhyllan ville ju ingen ha den, så det hade inte varit särskilt illa, men ändå. Själva principen.

Vi hade spanat in lite olika saker, jag och mamma. Ett par spegellampetter fick jag ge upp på då de drog iväg över 200 kronor och jag inte ville lägga så mycket. Nu ångrar jag mig lite, men jag tröstar mig med att jag ropade in ett stort och vackert bord med perstorpsskiva för 250 kronor. Alltså det är så svinbilligt att jag skrattade rakt ut när auktionsförrättare slog sin klubba och jag hade fått den.

Det var mycket väntan också. Det är ju ofta det. Helt plötsligt inser man att man inte är ett dugg intresserad av något som finns på de 20 bord som är näst i tur att bli sålda. Eller så väntar man på något som ska ropas ut sist av allt.

Idag var vi tvungna att vänta på att hundratals verktyg, sladdar och maskiner skulle säljas ut innan de närmade sig de två saker vi hade span på: en sextiotalssoffa med blå galonklädsel och en kakburk. Spoiler: båda blev våra.

Sen hade vi varit där i sex timmar, jag hade inte suttit ner på nästan hela tiden och hade dessutom haft koll på två barn varav en rymningsbenägen treåring. Vi åkte hem med andra ord.

Vill ni se lite bilder? Klart ni vill. De är urkassa eftersom jag hade en mobil med knappt nåt batteri och inte vågade fota bort den lilla batteritid jag hade. Men ändå.

Bildkavalkad:


Galonsoffan i all sin prakt. Sinnessjukt fin i verkligheten, bilden gör den inte rättvisa. 


Lite fina glasburkar att ha blomster och dekorationer i? Jo jag tackar. 


Väska, fruktservis och en skål som följde med en diverselåda där det dessutom låg ett jättevackert kaméhalsband. 


I present: vårt nya köksbord!




Ca en halvtimme in på auktionen såg det ut såhär där vi ställde av våra grejer. 



Jag såg, jag ville ha, jag bjöd över. Till ett mycket fint litet pris. Hej lelle kakburken.





Den här dockan är rätt värdefull. Jag funderade på att ropa in den, men sedan blev det tydligt att en äldre tant ville ha den. Och då menar jag verkligen ville ha den. Som tur var så gick den till henne också och hon suckade nöjt och sa att precis en sån hade hon haft som liten. Då började jag gråta, som man ju ofta gör när saker är sådär gulliga och fina. 

Sen fortsatte jag att fynda. Har ju inte bild på allt, men lägg till läslampa, plåtburk, urna och en hel del saker till så förstår ni varför jag är nöjd.

Om det är att vara kapitalist att vara överlycklig över auktionsfynd så är jag en nöjd kapitalist. En stund.




1 kommentar:

Kerstin sa...

Det låter så trevligt att jag vill åka på auktion bums :-D Är grymt avis på ditt nya köksbord, älskar perstorpsskivor men mitt bord är tvådelat vilket är opraktiskt och skivan har inget snyggt mönster. Det kanske är på auktion man ska gå alltså? :)