fredag 10 september 2010

En spik i foten, blaha blaha!

Det är alltid lika kul att umgås med människor som säger "åh, dessa hysteriska utbrott är så jobbiga" när deras barn beter sig "illa", och sedan inse att de faktiskt menar att den där skrikstunden på golvet var ett hysteriskt utbrott. Tillåt mig småle, men det är inte ett hysteriskt utbrott.

Det här är ett hysteriskt utbrott:

En familj sitter och spelar spel. Mamma, dotter, son. Allt är väldigt idylliskt och vi kan till och med låtsas att det inte står disk på diskbänken. Allt för idyllens skull. Plötsligt vänds dock bullerby-idyllen till ett Noréndrama: sonen förlorade spelet! Mamman och lillasystern vann! En sån hemsk sak är självklart orsak nog till att slänga sig av stolen för att springa bort mot ytterdörren. Dock, eftersom samma barn ca en halvtimme tidigare hade haft ett liknande utbrott och då sprungit iväg till grannarna och skrikit "jag HATAR min mamma!" så att det ekade över nejderna - hade mamman den här gången låst dörren.

Skrik och panik. "Jag vill inte VARA med dig! Jag HATAR dig! Jag ÄLSKAR DIG ALDRIG MER!". Ryck i ytterdörren, handen söker sig mot låset, mamman stoppar. Mamman får ett hårt slag i magen, på armen, spark på benet. "JAG HATAR DIG!". Barnet springer mot bakdörren. Mamman hinner före och låser där också. Att leta efter ett förrymt ilsket barn är krångligt nog, att göra det med lillasyster i släptåg och utan att kunna bära hem det arga barnet är överkurs.

Det arga barnet springer mellan dörrarna, konstant svärandes, skrikandes och hatandes. Slagen haglar, välriktade sparkar finner sitt mål. Vi kan väl också erkänna att någonstans här bytte mamman taktik från "du får vara arg på mig, men slå mig inte. Du behöver inte vara med mig, men jag vill inte att du går ut" till "nu LÄGGER DU AV!". Pedagogiken flödar i detta så icke-bullerbyerska hem.

Mamman ser till sist inget annat val än att försöka hålla barnet stilla, fast i en kram. Här kan vi tillägga att en femåring som är förbannad är rätt så stark. Aj.

Till sist så lägger sig ilskan för det arga barnet. Nu har det gått ca en halvtimme, tre kvart efter att mamman gjorde det ödesdigra misstaget att Vinna Spelet. Det arga barnet gråter hysteriskt, det lilla barnet är jäkligt nöjd med att vara det präktiga småsyskonet som inte ställer till med bråk, och mamman är trött och uppgiven och funderar lite smått på ifall det inte plingade på dörren, och om det i så fall inte är en socsekreterare som vill komma och rädda det stackars barnet.

Sen ca 10 minuter senare, när lugnet har börjat infinna sig igen, då ringer den frånvarande pappan. "Hej! Hur har ni det? Jag glömde visst säga att jag blir sjukt sen hem från jobbet eftersom jag åkte till Fellingsbro en sväng."

På det följde också ett hysteriskt utbrott. Men det är en annan historia.

1 kommentar:

leos mamma sa...

hm. märkena efter haspar på dörrarna här får en ny dimension. för n kan låsa upp själv gissar jag?

när det gäller slag och sparkar slutar jag vara pedagogisk direkt så cudos att du klarar det måste jag säga.