Jag är rätt dålig på att lyssna på mina vänner när de har problem. Inte för att jag inte vill, inte för att jag inte försöker - utan för att jag genast går in i "hur ska jag kunna fixa det här"-rollen. Jag märker det själv, någon nämner ett problem och medan jag lyssnar vidare med ena örat börjar min hjärna direkt leta efter lösningar, möjligheter, quick-fixes.
Och det suger ju. Dels för att allt inte går att lösa. Man kan inte trolla fram pengar till någon som inte har, jag kan inte lösa äktenskapsproblem och jag kan inte göra allt det andra som jag egentligen skulle vilja. Men dels suger det också för att den som behöver prata av sig behöver oftast just det. Bara prata av sig. När jag kör på med mina lösningar, idéer, tankar så lyssnar jag inte. Jag försöker lösa problemen.
Det vet jag ju själv, när jag är den som behöver prata av mig: jag vill inte få en massa möjligheter uppkörda i ansiktet. Jag vill få vara ynlig, ledsen, uppgiven, förbannad. Jag vill bara att någon ska tycka synd om mig och lyssna på mig. Inte vara klämkäck och hurtig.
Så jag försöker lyssna bättre. Jag försöker låta bli att lösa alla problem. Men sen kan jag inte låta bli att lägga mig i lite ändå. Finns det terapi för sånt?
3 kommentarer:
Det är typiskt manligt, har jag lärt mig.
Låter rätt. Jag brukar ju oftast kallas för typiskt manlig.
Hoppsan här är en till med samma beteende.Jag är den som gärna vill hjälpa och lösa mina vänners problem. Jag trivdes bättre i sällskap med killkompisar än tjejkompisar när jag var yngre.Jag är äldre nu. Lägger mer band på min iver om det som är rätt och fel. Men så är jag aldrig rådlös och håglös som person heller. Det finns en lösning på allt, enligt min mening. I motvind kan man hitta medvind. (klämkäckt, va?)
Skicka en kommentar