Inatt drömde jag att jag hämtade barnen på förskolan. Sen lämnade jag dem på parkeringen i några minuter medan jag sprang in för att hämta mössor och vantar som hade glömts. Väl därinne kom jag på att det vore ju kul om ungarna fick med sig någon kompis hem, så jag frågade en tjej som gärna ville följa med oss hem och leka.
Så skulle jag då ringa hennes mamma eller pappa, men fick inte tag på någon av dem. Och det var inte så konstigt, för de var tydligen i jordanien för att avliva sin hund! I alla fall så hade den här tjejen någon moster som bodde en bit bort, och jag bestämde mig för att åka dit och fråga om lekdejten.
Någonstans på vägen bland kossor och hästar ( i drömmen var det härlig sommar helt plötsligt) kom jag på att mina stackars barn fortfarande stod på parkeringen och väntade på mig. Enligt dem hade jag ju bara sprungit in för att hämta mössa och vantar (trots sommaren?) och jag fick panik när jag insåg att de kanske var oroliga eller hade gett sig iväg ut på vägen. Men så viktigt var det tydligen för mig att försöka fixa en lekdejt till mina barn, att jag hellre lämnade dem ensamma på en parkering än lät dem åka hem utan en kompis.
Man behöver inte vara en hjärnskrynklare för att inse att jag har stora komplex över min sociala inkompetens och att jag är rädd för att föra över mina problem som barn på mina egna ungar. Och det där de säger med "små barn, små problem - stora barn, stora problem" verkar stämma. Mina ungar är fortfarande små, men rädslan för att de inte ska ha vänner eller för att de inte ska klara av skolan eller för att det är något fel blir mycket större när det inte längre bara handlar om att barnet är sent med att sitta eller är lite dålig på att prova nya smakportioner.
Men idag är det Internationella kvinnodagen och jag skäms lite över mina problem. För i de stora hela är de ju små. Jag tror att alla de kvinnor som dör i barnafödsel gärna hade fått chansen att oroa sig över sina barns framtid. Jag tror att alla de kvinnor som har döttrar som inte får gå i skolan skulle ge blanka fan i ifall det blev en lekdejt på eftermiddagen eller inte. Jag tror att de tjejer som fortfarande könsstympas och våldtas och säljs som varor skulle ge vad som helst för att få vara barn, inte köttstycken.
Så idag tänker jag inte bry mig om mina små problem. Jag tänker större. Och det finns säkert någon manifestation eller demonstration eller firande där ni bor. Gå på det! Själv kommer jag inte iväg på något, men jag tänker åtminstone ha vett nog att vara tacksam över det faktum att jag trots allt har det jäkligt bra.
Socialt inkompetent eller ej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar