Musikmatchning

Obs, triggervarning för ytterst creddiga musiksnobbar: jag är inte sån.

Okej, alla vet väl att man måste matcha den musik man lyssnar på med den sinnesstämning man är i? Annars blir det jättefel. Visserligen finns det en Håkanlåt för varje tillfälle, men ibland vill jag ändå lämna den trygga famnen och ge mig ut på djupt vatten. Om man med djupt vatten menar "trallvänliga hits som folk ser ner på".

Maj har varit mörkt, kallt och regnigt. Stressigt och jobbigt. Alltså har jag till 90% lyssnat på Mumford and sons senaste skiva som är mindre banjo, mer depp. De dagar det har varit sol har jag fått byta till min och mina kompisars eminenta spellista "Alla killar ska dö!" för att känna mer pepp men ändå lite jävlar anamma eftersom jag har så mycket jobb att göra. Lite Gloria Gaynor, lite Silvana Imam, lite Christina Aguilera.

Och så nu då. Idag åker jag till Göteborg vilket jag sett fram emot. Jag är väldigt pepp på den här helgen och väljer alltså den ultimata lyckomusiken att lyssna på. Är det Britney? (Nej, det är "sminka sig i badrummet innan fest"-musik). Är det Glee-versioner av populära hits? (Nej, det är "sjunga med när man lagar kvällsmat"-musik.)

Min absoluta glädjemusik är så klart Glenmark Eriksson Strömstedt, aka GES, aka the best band in the world. Eller inte kanske, men deras låtar är verkligen bara förknippade med ren glädje.

Antingen: jag var ett barn och vi tog brons i fotbolls-VM och "När vi gräver guld i USA" blev vårt anthem för sommarlov och de där åren innan tonåren.

Eller: jag är tonåring och vuxen och är på förfest eller fest eller lyckas övertala DJ:n att spela GES och alla är överlyckliga när första tonerna spelas och vi får frossa i nostalgi. Japp, PRECIS så ocreddiga är vi. No shame.

Så ja. Det är dagens soundtrack. På tåget mot Göteborg.