Serve, smash, set eller nåt sånt.

Idag spelade jag och Maria (som har den utdöda men fantastiskt roliga bloggen vuxna människor har inte hamstrar) badminton. Jag tog en paus från mitt frenetiska, maniska och någorlunda destruktiva tentapluggande för att slå en boll med ett racket. Och jävlar vad kul det var. Alltså jag har ju spelat badminton tidigare, i sommarstugan nu senast, men det här var första gången inomhus och liksom "ordentligt".

Men ja, oerhört kul som sagt. Älskar motion där man liksom har roligt och sen efter en timme är trött och svettig, men inte längtat efter att tiden ska gå. Däremot sträckte jag min arm lite och kan nu knappt lyfta mitt colaglas för att det gör så ont. Feel the pain!!

Mindre kul var väl att spela i baddräkt. Ja alltså inte ENBART baddräkt. Riktigt så galen är jag inte. Men när jag rotade efter nån gammal trasig bh att spela i så fick jag snabbt inse att jag hade slängt alla. Någon sportbh äger jag inte, och spela i min vardagsbh med byglar ville jag inte. Så det blev baddräkt. Det kändes "lite" sunkigt att brösten hoppade hej vilt och jag fick tuttsvett och hörde hur brösten slog emot varandra när jag slängde mig efter en riktigt svår boll. Bakom oss spelade ett ungt par. Tjejen hade snygga träningstights och en snygg top. Alltså sån där sportbh typ. That was it. Jag hade baddräkt, söndertvättat linne och enhörningstights från ebay.

Men vi hade roligare. Faktiskt.

"När får du din medicin?"

Det här är historien om hur jag försöker få medicin för min adhd.

1) Jag skickar egenremiss till allmänpsyk. De svarar med "du måste skicka in hela din journal, dessutom är det viktigt att du vet att medicin knappast är den behandlingsmetod vi först rekommenderar!". Detta är i slutet av mars.

2) Jag skickar in hela min journal. Får svar "vi ska ta upp dig på vår behandlingskonferens". Detta är i april.

3) Jag får träffa sjuksköterska för att prata om hur jag ska hantera min adhd utan medicin. Jag säger att jag vill ha medicin. Ok, jag ska ta upp det på behandlingskonferensen (igen!) säger han. Detta är i maj.

4) Hurra! Jag får ta prover och EKG och grejer för att få insättning av medicin. Detta är i juni.

5) Jag får träffa läkare som säger "du har lite förhöjt alkoholvärde. Det är jättevanligt att dessa test visar fel, men för att bevisa att du inte är alkoholist så måste du ta fler blodprov. Ta nytt prov idag och sen är du välkommen tillbaka om en månad. Först när du visat att du inte dricker alkohol kan vi skriva ut medicin". Detta är i augusti.

6) Jag tar min andra omgång blodprov. Sjuksköterskan säger att om dessa prov är bra ska han ligga på min läkare om att skriva ut medicin till mig. Detta är i slutet av september.

7) Jag får veta att blodproven var bra. Inget händer. Jag ringer allmänpsyk. De upplyser mig om att "min" läkare inte är färdig specialist och därför ligger ansvaret för att sätta in mig på medicin på en överläkare. Kruxet? Denne överläkare jobbar 50% och de har stor brist på överläkare, så jag kan inte få en annan. "Jag förstår att det är jobbigt för dig, men det är bara att vänta" säger ssk i luren när jag gråter över beskedet. Detta var i fredags.

Så nu... väntar jag. Igen. Och oroar mig för hur det blir när jag väl fått medicinen utskriven. OM det sker då. Men om jag behöver byta dos? Eller ändra medicin? Hur länge får jag vänta då? Det är inte optimalt, hur psykvården fungerar. Det är det verkligen inte.

I sista sekunden

Är det november snart? Detta med att blogga varje dag i oktober var kanske inte en jättebra idé, känner jag spontant. Vad är det för fel på instagram egentligen? Nej just det. Inget! 

Jag hoppas verkligen att ni uppskattar denna ansträngning jag gör. På onsdag är det november och då lär det dröja ett tag tills jag bloggar igen. Tydligen har jag inga åsikter längre. Inga tankar. Förutom detta: tror ni polisen tar en anmälan om vållande till kroppsskada på allvar om man anmäler nån som varit slarvig med 48-timmarsregeln vid magsjuka? Jag är villig att testa nämligen. Må sjuttiotusen hungriga björnar jaga de as som sprider magsjuka kring sig som jag sprider dålig stämning i familjen när jag har PMS. 

En viktig fråga.

Det här "stranger things" som alla älskar, exakt hur läskigt är det? Betänk att jag inte kan se något läskigare än Buffy och svara sen. För jag vill ju också HÄNGA MED i en hype, men vill gärna inte få mardrömmar. 

Inte för att jag kan titta på tv före tentan på torsdag. Jag är så oerhört stressad. Är nära gråten exakt hela tiden. Men kul att plugga! 

I present: en hobby!

Eller okej, det kanske inte kvalificerar sig som hobby direkt. Men jag tänkte lära mig crawla. Älskar att bada, älskar att simma, men kan inte crawla? Så kan vi ju inte ha det. Nu jävlar ska jag lära mig! 

Har även satt ett mål att jag ska kunna simma 25 meter utan att behöva andas. Kan jag nå det? Ingen jäkla aning. Men jag kan ju alltid försöka. 

Bassängen, here I come. 

Missad deadline

Men idag har varit så sjukt stressigt. Trots det fixade jag ändå helt godkänd halloweenkostym till Emmys skoldisco. En sån supermamma jag är ändå! 

Jahaaaaaa

Okej, så jag tjatar om min adhd och jag fattar att jag är nyfrälst och yada yada yada, men det är saker hela tiden som jag inser beror på ett funktionshinder. Att det varit så hela livet.

Som nu senast idag, när jag stötte på den här texten:

Man vet att det hos vuxna personer med adhd/add, finns en ökad risk att utveckla missbruk. Förutom alkohol- och/eller drogmissbruk, kan man se andra slags missbruk, såsom shopping- spel- eller sexmissbruk. Det är inte ovanligt att man blir storrökare eller storkonsument av kaffe eller Coca Cola. 

Coca-cola! Jag har ju en extrem beroendepersonlighet och har alltid skämts för mitt coladrickande. Och ja, det kan säkert vara så att jag hade varit beroende av cola även om jag inte haft adhd... men det är väldigt befriande att känna att kanske har jag inte bara dålig viljestyrka? Kanske ligger det i nåt annat? Varje gång jag stöter på såna här små saker som ger ännu en pusselbit till vem jag är/hur jag fungerar så blir jag lika delar ledsen som glad. Glad för att jag får mer förståelse. För att jag kan tänka att det beror på mitt funktionshinder, inte att jag är usel. Och ledsen för att jag så länge bara har trott att jag ska kunna skärpa mig och så blir det bättre.

Nu säger jag inte att jag kan rycka på axlarna åt alla mina svårigheter, aldrig försöka kämpa nåt mer och bara skylla på min adhd. Eller att jag inte skulle kunna sluta dricka coca-cola. Det kan jag säkert, om det är värt tillräckligt mycket för mig. Men det är det inte. För jag menar, ska min beroendepersonlighet få sitt utlopp på något sätt föredrar jag ju cola framför ca allt annat. Jag tar hellre eventuella hål i tänderna än hål i plånboken/näsväggarna/barnens sparkonto.

Dessutom dricker jag ju inte kaffe. Nån drog måste man ju få ha?

Hycklare är vi allihopa

Nu ska jag inte bara klaga på hur trött jag är förstår ni. Nej nu ska jag göra något som jag ofta gjorde innan livet slog ner mig i skorna (haha, jag lyckades klaga ändå!), nämligen: säga nåt provocerande.

Okej, det är fan inte provocerande om man först gör en grej av att det kommer vara så oerhört provokativt. Dessutom har jag bloggat om detta ca sju gånger tidigare. Men här kommer saken jag stör mig på ändå:

Att ge julklappar som är "etiska/moraliska/för välgörenhet" bara för att få känna sig själv bättre. Alla som ger "en get till en fattig familj" eller "bindor till en hel bys tjejer" eller liknande presenter, snälla sluta tro att ni är fina människor. Det är så provocerande. Om ni tycker att det är för mycket köphets vid jul, SÄG DET DÅ? Säg att ni inte vill ge julklappar i år. Säg att ni inte kommer köpa julklappar men att ni kommer ge summan ni skulle köpt för till välgörenhet. Det är helt okej. Det är moraliskt försvarbart och ger massor av pluspoäng. Men det här "nu skänker jag till välgörenhet så att jag får känna mig duktig, och det du får är ett bevis på att JAG känner mig duktig, och nu ska du vara tacksam för det"? Eh nej.

Visst, om du ger till förskolepedagoger osv, men familj och vänner? Jag hade blivit skitsur.

Och apropå hycklande. Detta slår alla rekord: Underbara Claras tips i en jultidning.

"Koka en kopp kaffe och pudra över lite kardemumma. Sätt dig tillrätta med datorn i en skön fåtölj. Gör lugnt och metodiskt en lista över de julklappar du ska köpa. Stryk sedan över alla förslag och byt ut dem mot antingen bra böcker - eller gåvopaket från exempelvis Unicef. Klicka hem på nätet medan du i lugn och ro sörplar på ditt goda kaffe."

VARFÖR ska man först skriva upp uttänkta, personliga julklappar som alla skulle bli glada för, för att sedan stryka och skriva dit böcker? Jo, för att man ska kunna klappa sig själv på axeln och känna att jävlar - nu har jag varit intellektuell och klok. Titta, jag kunde ju ha köpt det där påslakanet med twilight sparkle på som ungarnas kusin Moa hade äääälskat, men nu är jag en bättre människa och faller ej för köphetsen. Titta vad den här augustprisnominerade boken kontrasterar mot det tacky disney-kramset hon önskar sig. Vilken oerhörd njutning det ger mig att sippa på mitt rättvisemärkta kaffe och verkligen gotta mig i vilken själaräddande, världsomvändande miljöhjälte jag är. Åh så fint vi har det, mitt lilla ego och jag.

Vill du ge böcker? Ge böcker! Det är en bra julklapp. Ha så kul, jag bryr mig inte. Men att först liksom lista det du skulle ge om du vore en lite sämre människa? Lägg av. Människor föds med en fri vilja. Du behöver inte vara en självförhärligande pretentiös tönt om du inte vill. Varsågod, det tipset får ni i (tidig) julklapp av mig.

På fritiden intet nytt.

Jag hade roller derby. Åh, som jag hade det. Som jag älskade det. Och sen kraschade jag och orkade inte gå på träningar och när jag försökte ta mig tillbaka hade mina benhinnor gett upp och... nej, jag ska inte tjata om det igen. Men där försvann min hobby. Det jag hade utanför familjen.

Och innan det var det ridningen. Men jag red tillsammans med en kompis och granne och är inte jättepepp på att börja rida på ridskola ensam igen. Och medryttarhäst hittar jag ingen.

Så här står jag nu helt hobbylös. Jag tänkte börja i kör, men kom mig aldrig för. (Seriöst, att ringa och fråga om det finns plats var mig tydligen övermäktigt.) Teatern jag började på förra hösten(i våras (minns ej) var ju en katastrof. En bokcirkel gick jag med i men gick aldrig på träffarna.

Jag hatar att inte ha en hobby. Absolut, jag kan gå och simma eller spela badminton ibland. Men det är ju inget jag längtar efter. Inget jag får ut något av, inget som ger energi.

Och det är klart att man kan tycka att med tre barn och hund och plugg så borde inte en hobby behövas. Men det är ju just därför jag behöver nåt. Nåt där jag får vara jag och ha kul. Inte vara mamma/matte/behövd hela jävla tiden.

Sen, om ni vill tipsa om en kul hobby: JAG BOR I ÖREBRO! Det finns inget här.

"Men det är ju en komplimang?"

Jag vet inte om jag har skrivit om den här händelsen tidigare, och jag orkar inte kolla igenom mitt arkiv, så vi kör igen.

För kanske två år sedan så hade jag skaffat tinder för skojs skull. Kolla om några kändisar dök upp de gånger jag befann mig i Stockholm eller Göteborg. Kolla utbudet i Örebro. All in good fun. (Nu är det inte relevant för historien varför jag skaffade tinder, men eftersom alla vet att jag är gift vill jag inte att ni ska haka upp er på den detaljen.)

Så en dag efter jobbet så fick jag ett meddelande från en främmande man på facebook. Han sa att han hade sett mig på tinder häromdagen, men tyvärr inte matchat vilket gjort honom ledsen. Men sen så visade det sig att målerifirman han jobbade på renoverade lite på museet där jag jobbade. Så han hade sett mig där, känt igen mig från tinder och kollat upp mitt namn på museets hemsida. Sen letat reda på mig på facebook och skickat detta meddelande. Där han då återigen ville uttrycka hur vacker han tyckte att jag var och... jag vet inte riktigt faktiskt. Försöka få en chans till att "matcha" utanför tinder?

Jag sa att jag var gift och raderade meddelandet och gick till jobbet med en jävla klump i magen dagen efter. Jag berättade för min chef som sa att de skulle vara klara om någon dag, och jag höll mig på mitt kontor under tiden.

Grejen är det här: många män tycker bara att jag ska vara glad för att nån tycker att jag är vacker. Han ville ju bara ge mig en komplimang? Får man inte göra det längre eller? Hur ska män kunna närma sig kvinnor om de tar illa upp för en enkel komplimang?

Och denna inställning kan de ha för att de inte har någon som helst förståelse för kontexten. Om en kvinna kontaktar en man och säger "jag var tvungen att skriva för att du är så vacker" så hade det varit en enstaka händelse. Det hade varit något oväntat, en rolig grej kanske. Det hade inte (eller åtminstone sällan) varit en del av ett större mönster. Och då kan man inte förstå.

Jag som vit tar såklart inte illa upp om nån frågar om de får känna på mitt hår. Det händer ju liksom aldrig att nån är intresserad av mitt fjösiga fjun. Så om nån är det känner jag mest "kul, känn på!". För en svart människa, som dagligen lever med att exotifieras, är det såklart en helt annan situation. Jag tycker inte det är så svårt att sätta mig in i det. Varför är det så svårt för män?

Jag har växt upp med att alltid alltid ses som ett objekt. Det börjar så oerhört tidigt. Det började med att killarna i mellanstadiet fick tjejerna att tro att det var positivt att bli tafsad på. Att det betydde att man var snygg, populär, åtråvärd. Det har fortsatt genom tonåren med tafsningar och kommentarer och blickar och rop och händer - alla dessa händer - som rört mig när jag inte velat. Allt med ursäkten "men jag tycker ju du är snygg". Det har varit kommentarer från män i min mammas bekantskapskrets, från lärare, från chefer, från okända, från kända. Genom åren har har många av mina vänners partners tafsat på mig/sagt något "sexuellt" vid nåt tillfälle och jag har inte sagt något till nån, för jag vill inte orsaka dålig stämning. Det har funnits tillfällen då jag varit oerhört rädd, det har funnits tillfällen då jag försökt putta undan och mötts med våldsamhet, det har funnits tillfällen då någon jag trott var min vän gått över till någon som vill mer.

Och - det här är det viktigaste - jag är på inget sätt unik. Vi är så oerhört många. Jag har ändå kommit undan lindrigt jämfört med många andra. Alla av oss har såna här historier i nån mån. Från "små" saker till grova övergrepp. Från barndom till vuxen ålder. Vi lever med det på alla sätt. Inte nog med att vi upplever det själva: i all kultur möter vi samma saker. Vi ser kvinnor lemlästas och mördas, våldtas och förnedras på film och i tv. Vi ser kvinnokroppar fläkas upp på reklamtavlor som att de vore fläskkotletter som säljs för 49.90. Vi ser män som antastar gå vidare fläckfria medan deras offer bryter ihop. Allt detta lever vi med. Varje dag, hela tiden. Ofta från att vi är små barn.

Så när en man kontaktar mig efter att ha letat reda på vem jag är, för att säga att han tycker att jag är vacker - då sker det inte i ett vakuum. Då är det ännu en man som vill ha rätt till mig. Som tycker att hans uppfattning om mig ger honom någon slags rätt till samröre med mig. Och jag vet inte om han är en sån som kommer ta ett "nej" på ett bra sätt eller om han är en sån som blir upprörd för att hans "komplimang" inte togs emot som han önskade. Jag kan inte veta vem han är. Jag har inte bjudit in honom i mitt liv. Han har tvingat sig in.

Så de män* som säger "se det som en komplimang", de förstår inte. De kan omöjligen förstå. Och därför ska de bara hålla käften.


*(Ja, vissa - oftast äldre - kvinnor säger samma sak. Men de har lärt sig att kvinnors syfte främst är att attrahera män och att uppnå det "målet" är eftersträvansvärt. Det är inte så lätt att bryta sig ut från den doktrinen.)

Tips önskas.

Ja, jag vet att jag är en usel människa som 1) flyger till USA och 2) konsumtionshetsar. Ni får ha överseende.

 För nu önskar jag mig nämligen tips på vad jag måste köpa i USA. Helst specifika tips av typen "den här förkylningsmedicinen är awesome" eller "det här sminkmärket säljs bara där" och kanske mindre "converse är billigt". Men jag är öppen för förslag. Vräk på med tips nu tack. 

(Obs, sak jag aldrig kommer köpa och därför är ointresserad av: märkeskläder. Så don't bother.) 

Njutningen nu ändå.

Ahh... den här veckan med "uthängningar" av kända män och berättelser om vad de utsatt kvinnor för, den har fan varit som spa för min sargade själ. Såklart inte det faktum att så många blivit utsatta, och jag tycker att det är oerhört starkt av alla som vågar anmäla, vågar säga "jag också", vågar dela sin historia. Den delen är inte trevlig.

Men det vi ser nu har vi fan aldrig sett förut. Virtanen tar en timeout och ska utredas, Timells program visas inte ens på TV och han får stå till svars för sitt svineri, SVT-chef avgår och polisanmäls och mer är i görningen. Känner ni hur det kokar? Det är som att äntligen, ÄNTLIGEN, få klia på ett myggbett. Det är som att sänka ner mitt orättvisesargade hopp om livet i ett algbad fyllt av äckliga mäns tårar. Tänk på hur många som nu är oroliga över att just deras svinerier ska komma fram? Tänk vilken ångest de har. De som vet vad de gjort men som alltid kommit undan.

Och jag vill än en gång poängtera att INGET av detta hade hänt utan alla outningar. Ingenting. För hade inte männen namngivits hade inte fler offer vågat träda fram. Hade inte chefer börjat svettas på grund av dåligt rykte och badwill. Hade inte krav ställts på ytterligare granskning. Hade inte nåt hänt, alls. Nu faller de som furor. Nu rasar de som korthus. Nu är det inte längre viskningar enskilda kvinnor emellan. Och som jag njuter. Det kommer såklart bli bakslag. Vi kommer såklart inte förändra något för alltid. Men just nu. Just nu är jävligt många män jävligt rädda för att just de ska vara näste man till rakning. Rakbladet är vässat och vi väntar. Just nu njuter jag av deras rädsla. För en gångs skull är det kvinnorna som har makten och jag tänker vältra mig i det som i en lerinpackning. Fuck yasuragi. Det här är så mycket bättre.

Jag minns alla dessa mobilbloggar

...och hur de tog död på - ja om inte mig, så åtminstone mina ögon och tummar. Att det ska vara så svårt att blogga från datorn tidigare på kvällen? Säger som Lamotte: swisha ett bidrag för att stötta en oberoende skribent i dennes kamp mot etablissemanget. (Obs, skämt.) 

Imorgon ska jag gå på stan och köpa en foundation. Detta är tydligen en stor grej för mig eftersom mitt liv just nu består av plugg barn plugg plugg barn plugg barn hund barn plugg. Herregud, den här utbildningen är så uselt upplagd att jag storknar. Alla säger samma, både nuvarande och tidigare studenter. Kämpa Örebro universitet. 

Men foundation då. Skulle vilja smacka på med nåt riktigt täckande för att verkligen spackla över mitt ansikte (eat that, Martin Nånting yeah yeah wow wow... Skoja bara det var Joakim Hillson, det visste jag såklart utan att googla) men vet ju att denna åldrande hy (joho då) ain't having none of that. Får bli den vanliga (lumenes cc-cream). Som jag alltid köper på HM btw eftersom Kicks personal får mig att känna mig som en fjortonåring som gått in för att snatta läppglans. De hatar mig på Kicks? Tycker att jag inte kan sminka mig och skrattar inne på lagret åt mina ögonbryn som inte är sådär trendriktigt fade:ade som alla instagrammare har. Ok, jag VET inte att de skrattar åt mig på lagret, men det jag vet är jag aldrig får prover på produkter jag vill testa fastän jag ber om det. 

HM däremot. Där jävlar känner jag mig hemma bland tights för 99 kr och mammatunikor för 40-åriga förstföderskor. Precis min look. 

Livet

Säger inte att jag är stressad av livet, men jag har huvudvärk dygnet runt som inga smärtstillande biter på. Och jag har stressfinnar i hela ansiktet som ingen syra biter på. Och jag har ont i ryggen fem minuter efter jag varit på massage som löst upp muskelspänningar. Det är rätt mkt nu, skulle jag vilja säga. Men det är ju alltid rätt mycket. Just nu iofs extra eftersom vi har en tenta framöver som kommer göra mig till ett nervöst vrak. 

Självklart är det finnarna som är värst. Jag kan hantera att gå omkring och må skit hela tiden, men att gå omkring och SE UT som skit? Nej nu jävlar. Jag kan såklart inte låta bli att klämma/pilla på dem heller = varje liten pormask blir till ett stort sår. Jag går omkring varje dag som ringaren i notre dame med smittkoppor. Så det är ju kul, nej jag menade ful. 

Skönt att vintern är i annalkande så att hyn blir lite fräsch och härlig. Hahahaha. 

Angående huvudvärken tycker jag det är så kul när folk ba "men du måste ju söka läkare för det där?". Tror ni att jag är en vit, medelålders man eller varför tror ni att jag skulle få hjälp av vården? Herregud, jag har försökt få medicin för min adhd i ett halvår nu. Vi sökte hjälp för Noa i 7 år innan vi fick det. Jag har sökt hjälp för min mage oändligt antal ggr och skickats hem med "det är väl IBS då". Sorry, men det är liksom ingen poäng att ringa vårdcentralens telefonväxel varannan tisdag när de i en halvtimme har tider, bara för att en läkare ska säga "stretcha lite, stressa mindre, motionera lite". Stressa mindre, säger du? Haha. Förlåt men gå och ät skit. (Skrev först "förkåt" istället för "förlåt", som vore jag en skribent på Aftonbladet).

Nä. Sova istället för att gnälla om hur stressad jag är KAN ju vara en bra idé? 

Testar, testar

Jag har absolut ingenting att skriva om idag, så jag tänkte låta tankarna springa fritt samtidigt som jag skriver ner vad som är i mitt huvud. O så intressant, tänkte ingen. Men nu ska jag blogga varje jäkla dag så här är vi nu. Jag tänker att jag kanske kan formulera ett inlägg om att jag var på mentorsmingel idag, för tjejer inom IT. Men jag orkar bara inte. Det var jobbigt nog att gå dit, även om alla såklart var supertrevliga och snälla - jag är bara inte gjord för mingel. Jag är trevlig och glad och skämtar men det tär så mycket på mig. Samtidigt vill jag ju framstå som anställningsbar så det var kanske dumt att jag öht skrev att jag inte är mycket för mingel? Å andra sidan är det bara psykopater som på allvar GILLAR att mingla, så lite safe är jag nog ändå. Anställningsbar är fan värre än liggbar. För att vara liggbar måste man bara se kåt ut och slänga lite med håret och ha urringning men för att vara anställningsbar så måste man vara en bra och samlad och duktig jäkla person som ääälskar teambuilding och att utmana sig själv. Jag vet inte, jag har tre barn. Jag utmanar mig själv hela jävla tiden. Att få iväg barnen till skolan på morgonen är en utmaning. Räknas det här som tillräckligt mycket blogg för ett inlägg? Ska jag ljuga och säga att Emmy kom ner och behövde astmamedicin för att ha rätt att avsluta bloggen? Eller alltså, hon kom ju ner men jag har redan gett henne medicinen så det är inte därför jag behöver sluta. Men nu är klockan över 22 och jag ska se Paradise Hotel och DET är fan en rimlig anledning.

Nä, inte ett jättelyckat experiment kanske.

Me too

Senaste dagarna har två frågor lyfts: hur många kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp, samt vilka männen är som gör dessa.

Jag tycker att det är jättebra att visa att alla kvinnor har blivit utsatta. Med några få undantag har ALLA kvinnor blivit utsatta. Om inte männen kan öppna ögonen och se att de är problemet nu så kommer det aldrig ske.(Spoiler: det kommer aldrig ske.)

Men jag tycker också det är viktigt att få outa förövarna. Som nu i dagarna då Lulu Carter och Cissi Wallin på instagram berättat om de kända mediemän de/andra utsatts för.

Jag tycker outningar är viktiga. Men genast kommer då anklagelser om "häxjakter" eller "mobbmentalitet" eller "medborgargarde". Well, jag tycker inte det är relevanta jämförelser. Utsatta kvinnor har inte alltid möjlighet att få upprättelse. Vi vet allihop att rättsväsendet inte fungerar när det gäller sexualbrott. Och vi vet också att det är otroligt svårt för en kvinna att bli trodd eftersom skulden hamnar hos henne. Det hon har kvar är sin upplevelse. Sin smärta. Och sin röst. När hon väl vågar använda den, när hon väl vågar säga namnet, då tycker jag att vi har en skyldighet att upprepa det. Say his name.

Och ja. Om nån har begått ett brott och blivit dömd för det och sonat sitt straff så kan man anse att denne ska få en ny chans.

Problemet är väl att det alldeles för ofta bara händer i teorin. Att han blir dömd, alltså.

Säg "jag också". Säg hans namn. Upprepa det.

Det som har sagts kan inte göras osagt. Utnyttja det.

Det börjar närma sig.

Vad? Min tenta? (Ja, tyvärr). Vår resa till NY? (Ja, hurra!). Men det var inte det jag tänkte på, utan nämligen detta:

JUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUULLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEENNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNN!!

Igår köpte jag den första jultidningen. Emmy blev oerhört upprörd, för tydligen är det dåligt att längta efter julen i oktober? Well, det finns ju inte så mycket annat att se fram emot direkt?

I år har jag tre planer gällande julgranen (julgranen är det viktigaste med julen):

1) En rejäl jävla julgransfot. Varje år tar vi fram vår rangliga, skrangliga lilla ursäkt till fot och så tittar vi skeptiskt på den och så säger nån "ja just ja... vi skulle ju köpa en ny". I år SKA det bli av.

2) Gammeldags glitter. Sånt där "änglahår" typ eller vad det heter. Långa strängar som man lägger på grenarna, inte snurrar runt granen.

3) En stjärna eller en spira. Varje år letar vi fram nån ranglig, skranglig, maläten glitterstjärna och så tittar vi skeptiskt på den och så äger nån "ja just ja... vi skulle ju köpa en ny". I år SKA det bli av.

Dessutom! I år ska jag köpa mitt första hus till den julby jag suktat efter i flera år. Tänk, TÄNK, om jag köpt ett sånt hus första gången jag började längta? Då hade jag ju haft en jävla by nu. Men nej, sent ska syndaren vakna. I år ska det bli av dock.

Vad är en julby, undrar ni? Ja men herregud, bara det vackraste ett människoöga kan skåda, näst efter Sverrir Gudnason i Björn Borg-filmen. Det här är en julby:

Så oerhört vackert. Så kitschigt. Så juligt. Men varje hus kostar flera hundra så jag får spara och gneta. Det är ändå tur att vi bor i en sexrumslägenhet, för lagom till att Noa flyttar hemifrån lär jag behöva ett helt rum till mina julpynt. Ah... jul.

I år firar min syster och sambo med oss vilket gör det till en extra härlig jul. Längtar så väldigt mycket. Två månader kvar!

Nu ska vi prata tatueringar.

Jag vill tatuera mig. Min ängsliga medelklassångest säger "men tääänk om du ååångrar dig" till mig, men samtidigt säger min tramp stamp att "vafan, mig har hon ju lyckas förtränga". Skillnaden är väl att denna tatuering jag vill göra nu ska sitta på handleden. Där den syns. Jämt.

Jag har pratat om detta i flera år och inte kommit närmre ett svar. Ska jag? Vågar jag? VARFÖR ÄR JAG EN TÖNT? (Obs, denna fråga är egentligen evig och inte relaterad direkt till tatueringar.)

Just nu har jag två huvudspår:

1) Nåt med feminism, kvinnokamp etc. Kanske bara kvinnokampssymbolen, kanske den ihop med lite dekorationer.

2) Vintageblommor. För att jag älskar blommor. För att jag vill ha något vackert att titta på. För att de kan representera mina barn. Ja, jag är basic och cheesy och ids inte ens hitta svenska synonymer. Hantera det! (Ja ni fattar ju varför engelska är bättre. Hantera det? Löjl. Deal with it, ska det ju vara.)

I alla fall, typ nåt sånt här fast mycket mindre:

Jag har ältat den här tatueringen i år nu. ÅR! Jag menar, det är inte som att jag funderar på att tatuera hela låren (eller jo, det skulle jag gärna göra men det känner jag mig själv tillräckligt för att inte våga mig på) utan vi pratar en liten tatuering? Och ändå denna vånda.

Jag tror att det har lite att göra med att jag är för spontan och tar dumma beslut ibland. Att jag ofta ångrar mig efteråt när jag gjort något som jag i stunden känt varit jättebra och sen efteråt, bara några timmar senare, känner "eh vad i helvete??" inför. Och det här är ju permanent.

Säg åt mig att sluta larva mig. Tack.

Det var då själva fan

...vad svårt det ska vara att komma ihåg att blogga? Ännu en mobilblogg med andra ord.

Här kommer ett random ämne, men: stolar. 

Varför, VARFÖR, är stolar så sinnessjukt dyra? På Ikea får du typ en hel lägenhet möblerad till samma pris som du får fyra köksstolar för. De vi har är äckliga och slitna och jag vill ha nya men det går ju inte? Det är helt omöjligt att hitta billiga stolar. På auktion går alla snygga (dvs pinnstolar) för 300 kr styck. Detsamma på loppisar. Jag vill inte ha matsalsstolar i mörk ek i köket. Inte eller formpressad plast. Och då är det DYRT!

Finns det ett fackförbund för stoltillverkare som kör med maffiametoder, eller vad är grejen? Varför skulle jag vilja betala 400 kronor för en pall med rygg? 

Plus att ca alla stolar är fula, men det är väl bara att vänja sig vid. Så länge jar slipper betala en förmögenhet för dem. 

Nån som har stolar till salu?

Kämpar på

Jättebra idé av mig att börja hetsblogga (dvs blogga öht) när jag inte direkt är på topp. Idag har min dag bestått av att gråta hos kurator på bup, åka till föreläsning och inte förstå något alls, åka hem och försöka plugga och inte förstå nåt alls, höra att specialpedagogen på bup ringt maken, prata med läkare på bup, ha sinnessjuk huvudvärk, glömma mitt bankkort i parkeringsautomaten och maila lärare. The fun never ends!

Meeen! Jag har också hunnit med att kolla på Halloweenkostymer till Emmy och hennes skoldisco. Såklart kommer de ha discot flera dagar innan riktiga halloween och såklart tror alla i Sverige att halloweenkostymer måste vara läskiga. Men vi valde mellan följande till sist:

Velma från Scooby Doo (Föll på att vi skulle behöva köpa massa nya kläder)
Wednesday Addams (Föll på att Emmy inte visste vem hon var, bara att hon såg cool ut)
Vemod från insidan ut (Lite för barnsligt tydligen)
En streckgubbe (Kul, men också lite barnsligt tror jag hon tyckte.)
Rosie the Riveter (En finalkandidat men lite "för enkelt")

Nu blev det till sist en uppdragbar (ej uppblåsbar!!) docka. Det blir både kostym och roligt smink och ja, det blir såklart jag som ska fixa det. Dvs resultatet blir därefter. (Uselt).

Vad händer annars i oktober då? Tja, tenta OCH projektarbete ska inlämnas samma vecka som höstlovet. Ha. HA ha aha ha ha ha... <= (hysteriskt skratt av trötthet). KUL det kommer bli att tentaplugga med barnen hemma hela dagarna? Supermysigt! Även om jag lämnar hemmet lär det komma en miljon sms av typen "får jag baka"/"vad ska vi fixa till lunch"/"emmy går inte ut med bibi fast jag var ute sist" osv osv. Jaja, this too shall pass. Imorgon är det fredag och det ska bli sol och jag tänker inte gå på föreläsningen. Jag kan ju ändå inte betala parkeringen.

(Fast jag köpte faktiskt en jättesöt dunväst till Bibi på wish så helt bortkastad var den här dagen inte ändå.)

Så vad har hänt sen sist?

Jag insåg när jag läste tillbaka att jag... eh... inte riktigt uppdaterat särskilt mycket? Nämnde min syrras bröllop i en bisats? Skrev typ ingenting om vår vecka i Grekland? Okej att sommarbloggar brukar vara lite tunna, men detta är ju pinsamt.

(Gulligt hur jag INBILLAR mig att ni verkligen sitter som på nålar för att veta vad som händer i mitt liv?)

Okej, snabb uppdatering vad som hände i augusti:

1) Vi åkte en vecka till Grekland. Karpathos, närmre bestämt. Bara jag och min man och det var oerhört lugnt. Seriöst, en dag lade vi säkert en dryg halvtimme på att titta på ett gäng myror som försökte bärga några chipssmulor. Jag återlärde mig hur man dyker baklänges. Jag läste sju böcker. Vi åt stekt ost varje kväll. Vissa dagar iddes vi inte ens gå ner till havet, utan stannade hela dagen i en solstol vid poolen. En dag åkte vi på båtutflykt och det var nog den bästa och mest avslappnade dagen på många år. Herregud vad vackert det var. Kristallklara vikar, dyk från båten, hopp från klippor... jag tror att vi var i vattnet halva dagen. Det var så turkost och klart, hela dagen. Vackert.

Sen började vi tröttna såklart. Man gör ju det när allt man gör är läser, äter och sover. Efter fem dagar var det lite "jaha, och nu då?" så det var skönt att åka hem till barnen igen. Ja för ha ha, ni fattar väl att barnen inte var med? Annars hade det ju inte varit sådär lugnt. Mmm... ensamsemester. Galet skönt.

2) Min syster gifte sig. Det var jättefint. Hon var så vacker och hennes man var så vacker och vi hade pyntat festsalen fint och så hade jag ordnat en liten "flashmob" när det var dags för mitt tal. Först höll jag mitt tal, och sen sjöng jag en liten text jag skrivit till "När vi gräver guld i USA". Och sen reste sig andra tärnan. Och sen några till. Och så några till. Precis innan sista refrängen reste sig Emmy och sjöng några rader helt ensam innan vi alla sjöng det sista. Jag var oerhört imponerad av henne. Att hon vågade sjunga ensam, utan komp eller något, inför 70+ gäster? Sen kände jag mig som en stor blob bredvid min fenomenalt vackra syrra och gick hem tidigt (halv två) på natten med huvudvärk och fotblåsor men med avklarat tärnuppdrag och en nygift lillasyster. Det var fint som sagt. I ordets rätta bemärkelse.

3) Min pappa bestämde sig för att han inte ville vara förälder längre. Och så var det med det. Så himla märkligt detta med män och deras föräldraskap. Hur många av dem kan ta så lätt på det. Hur de kan kasta bort det. Jag är ju övertygad om att föräldraskapet inte sitter i kvinnors gener, men hur är vissa män funtade som inte älskar sina barn? Knäppt.

4) En nära vän till familjen dog. Det var plötsligt och oväntat och det är fortfarande rått och svårt och öppet. Döden är för jävlig. Så hemsk för alla som är kvar. Det är så många tårar som kommer fällas i ensamhet framöver, och så många minnen som aldrig får bli till. Jag kommer aldrig vara okej med döden.

Nej. Det var inte en bra augusti. Och sen började skolan och september och då kom löss och klasskompisar som slåss och tar stryptag och skolleda och mörker och väntan på adhd-medicin som aldrig kommer och och och...

Nu ska jag sluta klaga. Ibland är det bra också. Som idag när vi var på Emmys första konsert med sin musikklass. Jag blev så oerhört impad. Fyrorna och femmorna på skolan levererade en konsert med mängder av fint arrangerade låtar och dikter och dans och solosång. Jag förstår inte hur de lyckats få ihop detta på mindre än två månader. Såna proffs ändå.

Ja som ni ser drillar vi henne tidigt till att bli ett a-barn. Cheerleading, dans och musikskola. All in!

Bara en vanlig tisdag

Så först sov jag ingenting inatt. Vaknade med huvudvärk och extrem trötthet, sådär som man gör efter en sömnlös natt. Sen bråkade Majken hela morgonen om att hon ABSOLUT INTE skulle gå till skolan. Efter mycket lirkande, tjafs och ordentliga mutor var vi ÄNTLIGEN på väg ut genom dörren när... tada! Jag hittade en lusjävel. Detta är andra gången sen skolan började och jag orkar fan inte med om jag också har drabbats av pesten.

Så jag ringde skolan och "sjukanmälde" henne, luskammade ut de små asen och hällde i medel. Funderade på hur jag skulle lägga upp dagen eftersom jag har så sinnessjukt mycket skolarbete att göra och inte direkt hade planerat att ha barn hemma.

Då.

Då upptäckte jag en sån där liten påse som ska hålla fukten borta i förpackningar. "Oxygen absorber" heter de. Den låg på golvet. Uppsliten. Tom. Där Bibi brukar ligga med sina ben och sitt godis. Fort fort fram med telefonen och googla vad fan det är i såna påsar. Det visade sig finnas tre alternativ: silica, kol och järn. De två första är inte farliga, den tredje är farlig. Man kan testa om det är järn genom en magnet, så jag tog upp lite rester jag hittat på mattan och höll mot magneten. Nog fan var det järn.

Så.

Majken fick klä på sig, jag klädde på mig och under tiden fick maken ringa djursjukhuset från jobbet. Körde fort fort dit och fick komma direkt. Sen röntgade de hennes mage (men såg inget) och gav henne kräkmedel och kollade igenom spyorna (stackars veterinärassistent) men hittade inget heller. Så antagligen har hon 1) inte fått i sig något 2) fått i sig det så att det redan är upptaget av kroppen. Jag hoppas som fan på alternativ ett.

Och sen då? Ja, sen åkte vi hem, 1700 kronor fattigare och ännu tröttare. Jag då, Majken var ju pigg som vanligt.

Allt detta innan lunch. Vilken otroligt härlig dag vi har haft. Det var precis detta som jag saknade i livet just nu. Bitter? Som fan.

Om att ha en hund

(Nej, det blev inget blogginlägg igår. Igår var misär. Igår var så illa att jag inte ens orkar skämta om det. Igår tog jävligt hårt på mig. Vi glömmer igår.)

Nu till dagens inlägg, som jag tänkte skulle handla om det här att Ha En Hund. Nu kan ni ju invända att vafan, det har du ju skrivit om tidigare. Och det har jag. Men senaste gången jag verkligen gjorde en utvärdering av detta för mig stora steg var i februari. Då hade vi haft Bibi i tre månader. Nu har vi snart haft henne ett år.

Då tyckte jag att pälsskötseln och andra hundägare var värst. Nu? Alltså ja, pälsskötseln är lite jobbig. Vi badar och klipper och borstar - men eftersom vi börjat ha pälsen kortare så är det inte lika mycket jobb. Och andra hundägare har jag vant mig vid. Detta har dock seglat upp på första plats:

Oron.

Okej, detta gäller kanske inte alla hundägare. Alla är ju inte Oroare deluxe (eller har general anxiety disorder) men jag tycker det är jobbigt. I somras fick Bibi åka till veterinären över natten efter en cykelolycka med Majken involverad, och jag lovar att jag grät mer och var oroligare än för någon av mina barn när de skadat sig. Förlåt barnen. Den direkta oron blev så stark eftersom hon lämnades ensam. Hon kan ju inte prata. Förstod inte vad som hände. Jävlar vad jobbigt det var.

Men förutom den akuta oron finns även den som är ständigt närvarande även gällande barnen: är vi dåliga föräldrar? (Nu får ni hata mig hur mkt ni vill, men jag säger "mamma" om mig själv till hunden. Jag blev den personen.)

Får hon tillräckligt mycket stimulans? Mår hon bra hos oss eller skulle hon haft det bättre hos en mer aktiv familj? Jag tror, obs TROR, att hon har det helt okej - men det dyker ändå upp såna tankar efter dagar då jag pluggat hela tiden och hon bara fått kortare promenader, lite lek och lite matsök. Nu är hon ju ingen hund som älskar långa promenader och vi är fem personer som ger henne uppmärksamhet - men ändå. Jag kan inte skaka av mig den känslan av att vi borde göra mer. Men återigen, är man inte lagd åt "varför är jag inte bra nog"-hållet så slipper man nog den delen.

Och ja, vi skulle behöva "uppfostra" henne mer - men samtidigt så är det liksom inga DUMMA saker hon gör som kan påverka andra. Att hon skäller på katterna är jobbigt, för oss, men det drabbar ingen annan. Hon hoppar inte upp på främlingar, attackerar inte andra hundar, hon biter inte sönder gästers skor eller snor julsteken från bordet direkt. Jag försöker intala mig att det är okej ändå, att vi inte haft förmåga/ork/tid att träna in total lydnad.

Jag menar, hon förstår ju vad "puss" betyder. Det får väl ändå räcka?

Med en kvart tillgodo.

Ja det blev ännu ett "sista minuten"-inlägg från sängen. Men idag känner jag lite att jag har en ursäkt. Vi har nämligen rensat ur Emmys smockfulla skåp som bestod till hälften av skräp. Vi har hämtat vår nyinköpta säng och slängt den gamla förutom en av de två 80-sängarna som fick bli Majkens nya. Vi har städat och vi har kört till tippen och sen fick vi besök av makens föräldrar på eftermiddagen. Så det har varit en produktiv lördag, minst sagt. 

Jag hatar att man har två dagar i veckan på sig att: 

1) göra allt man måste göra i form av städning/renovering/fix/klädinköp/umgänge 

SAMT

2) vila allt man måste vila innan det är måndag igen. Det går inte ihop. 

Nu ska jag sova i vår nya säng som min man spontanköpte igår och som jag inte provlegat i. Alltså som i ligga för att sova, inte... ni fattar. 

Håll tummarna för att den är bra, för vi kommer inte ha råd med en ny på 15 år till. 

Gråtklipp efterfrågas.

Ibland när jag har haft en dålig dag (vilket tyvärr är oftare än de gånger jag har bra dagar) så gillar jag att gråta loss till diverse youtubeklipp. Mina favoritsorter är:

- Par berättar för blivande mor/farföräldrar att de ska få barnbarn.
- Barn får hund i julklapp.
- Alla sorters svulstiga flash mobs, gärna med Les misérables-tema.
- Äldre män som visar känslor, vilka som helst typ.
- Nån kommer hem från krig och överraskar sitt barn.

Kan ni tipsa mig om era favoriter? Det behöver inte vara gråtigt, men helst. Gåshud går också bra.

Detta med pengar.

Vad jag gärna lägger pengar på: resor, upplevelser, mat.
Vad jag ogärna lägger pengar på: allt annat.
(obs detta gäller när vi kan välja - vilket vi inte alltid kan)

Detta leder ofta till situationer där jag har hål i mitt enda par skor men har varit utomlands tre gånger på ett år*. Eller att vi sover i samma säng som min man köpte på Jysk för 15 år sedan, och jag verkligen drar ut på att köpa en ny oavsett hur ont i ryggen jag har. Vår bil kommer gå sönder när som helst, drivknuten låter oroväckande och den läcker nog olja. Jag borde verkligen köpa mig lite propra kläder inför jobbsökandet nästa år. Vi behöver ett nytt vardagsrumsbord och min cykel är usel. Men men men... nej. Jag kan inte förmå mig. Ge mig ett par tusenlappar över och jag sitter redo med "boka"-fingret på weekends, hotellvistelser, sommarresor. Det gör seriöst ont i denna snål-verner så fort jag måste köpa En Grej Som Är Dyr. (Allt över 500 kronor är dyrt, it is known.)

För mig är verkligen resor det enda rimliga att lägga pengar på. (Och mat då. Och såklart får ungarna det de behöver och såna grejer, men ni fattar.) Vi har rest fastän vi kommit hem till minus på kontot. Är det smart? Nej. Har det ändå funkat till sist? Ja, jo, oftast.

Alltså jag vet att det inte är ekonomiskt smart. Jag fattar själv att det rimliga är att se till att ha en buffert så att det inte blir sån ekonomisk panik som i våras, och jag fattar att resor är lååångt bort på skalan över nödvändiga saker. Men det spelar ingen roll. Jag kommer dö fattig men (någorlunda) berest och så får det vara helt enkelt.

Fast en säng är nog faktiskt nödvändigt trots allt, med tanke på hur sinnessjukt jävla ont i ryggen jag har varje morgon när jag vaknar/kväll när jag ska somna. Tror ni... tror ni de har billiga sängar på auktioner? (Skoja, jag vet ju att det finns ibland. Men inte direkt dubbelsängar anpassade för just min rygg såatteh. Bita i det sura äpplet it is.)









*(Förlåt klimatet, jag vet att jag är usel och jag SKA skärpa mig. Efter novemberresan till NY...)

I sista minuten

Gaaah! Höll på att missa dagens blogg. Tur att jag har blogger-appen och kan skriva nåt från sängen. Mindre tur att jag har exakt noll att faktiskt skriva om. 

Men eftersom jag är smart (eller åtminstone låtsas det) så vänder jag det till en fördel och säger att ni får ställa frågor. Om ni har några. Hur går det egentligen för mig att få adhd-medicin? Vem är min favorit i Paradise Hotel? Ja, detta är frågor jag ställer mig själv och som jag inte har svar på. Ställ hellre några andra. 

Om ni inte har några frågor så är det också ok. Jag fick iaf nåt att skriva i det här inlägget. Win! 

Nu: sova. 

Saker jag ser på TV

Jag, den forna seriedrottningen. har fallit från min tron. De flesta serier som jag följde nitiskt har slutat sändas och jag har inte fyllt på med nya. Jag är för kritisk, för trött för att fastna för många "omg den här är så bra"-serier jag testar på. Det är liksom inte rätt för mig just nu. Så jag har stiltje. Ser om Parenthood för ren avslappning. Ser på Rick & Morty med barnen (otippat bra). Maken och jag upptäckte the good fight häromdagen, dvs spinoff på the good wife, och älskade det såklart. Men det är EN serie. Och en spinoff, till och med. Vad hände med att ha mängder med avsnitt att plöja igenom? Va? Va? VA?

Kan man hävda att jag borde se mindre på TV ändå, och därför inte aktivt borde leta efter nya serier att se? Ja. Ja, det kan man verkligen. Men nu är det här mitt intresse och då kan jag väl åtminstone vara bra på det?

Jaja. Tänkte först be er tipsa om OMG-serier, men jag har ju testkollat ca alla. Får ge upp.

Just jävlar, jag har ju en blogg!

Jag... har glömt det. Men jag saknar att blogga. Jag saknar även att läsa bloggar, men efter att bloglovin slutade funka för mig så har jag tappat det också.

Men nu är det andra oktober och jag har bestämt mig för att blogga varje dag under oktober. Det ni! Jag vet inte om nån fortfarande läser här (tbh är det inte alls märkligt om ni slutat), men då får det bli för tom publik då.

Idag börjar ny delkurs. Nytt språk. Samma lärare och klasskamrater och samma urtrötta hjärna som desperat försöker nå upp till tidigare nivåer. Tänk vad lätt det här hade varit för mig om jag börjat plugga innan jag kraschade för två år sedan? Jag försöker trösta mig med det när jag känner mig oändligt korkad: hjärnan är inte tillbaka än. Oftare än sällan glömmer jag vad enkla saker heter och kan inte förstå hur jag någonsin ska komma på vad den där grejen heter, med tyg som man tar i varma saker från ugnen. Det är inte konstigt att det är svårare att plugga nu än tidigare, men det tär på självkänslan. Studier har alltid varit mitt forte. Okej att jag inte är särskilt socialt smidig eller populär eller har en häftig karriär. Men jag kan plugga. Och nu... alltså jag klarar mig ju, men det är inte den easy breazy cover girl-upplevelse jag haft tidigare.

Igår hade Emmy matteläxa som var såhär: Niklas och Damir är tillsammans 52 år gamla. Niklas är tre gånger äldre än Damir. Hur gamla är de? Vi löste det rätt snabbt genom att jag bad henne tänka på vad som är en rimlig ålder för en lärare och en elev som tillsammans är 52. Hon började på 10 år för barnet, testade sedan 15 år för barnet och så kom hon fram till rätt svar: Damir är 13, Niklas är 39 och tillsammans är de 52. All was well och jag var nöjd med att ha hjälpt till med mitt hatämne matte.

Sen berättade vi läxan för min man som ba... "det är ju inte så man räknar ut det" och förklarade att vi bara kunde ta 52/4 eftersom vi vet att Damir är x och Niklas är 3x vilket blir totalt 4 x. Jaha.

Min bild av mig själv som intelligent har fått stryka på foten på sistone, det måste jag erkänna. Och eftersom det var den enda grej I had going for me (förutom illusionen om att jag kan skriva, vilken jag tog död på genom mitt bokprojekt) är det inte direkt pepp galore här hemma.

Jaja.