Inre strider.

Jag hatar att jag är dum nog att gå på trender och hysterier samtidigt som jag är smart nog att veta precis hur dum jag är som går på det. Som att jag t.ex. fick skuldkänslor för att vi ännu inte har fixat ett draperi att ha för våra garderober i sovrummet. Jag stod på riktigt och skämdes över att vi inte hade fixat det, för "alla andra är ju så duktiga och fixar sånt direkt". Men gud, kan man skapa problem för sig själv eller?

Det är väl klart att det blir jobbigt att hinna med familj, barn, hem, renoveringar, utseendet, intresset, utvecklingen, karriären och det himla självförverkligandet om man sätter upp krav krav krav hela tiden.

Det dumma är att jag liksom bråkar med mig själv hela tiden. Jag vet ju att jag tycker att det är roligare att kolla på The Amazing Race än att dammsuga, varför blir jag då så upprörd över dammråttor? Jag vet att jag tycker om gräsmattor med maskrosor, varför får jag då såna känslor av otillräcklighet när jag ska visa upp mitt hus för gäster? Jag vet ju att jag inte tycker om att banta, varför kan jag då inte bara vara nöjd med mig själv? Jag vet att jag inte borde bry mig om Sköna Hem-vibbarna som resten av världen sänder ut, ändå får jag lite dåligt samvete (återigen, helt sjukt!) för att vi inte har varit på loppis och letat personliga små prylar på väldigt länge.

Något har ju gått helt snett när saker man gör enbart för sig själv uppfattas som ett tvång och ett måste och något man borde göra, annars ska man skämmas. Det är väl mitt liv liksom, snap out of the veckotidningsinfluerande "borde verkligen"-tänket och stå för valen istället för att nojja.

Sådär ja. Nu har jag bloggat två gånger idag och slipper ha dåligt samvete för att jag inte sköter bloggen "som man ska".

Så Jävla Fucked Up.