Ego vs. Emo

Folk i min twitterfeed pratar öppet om ätstörningar, självskadebeteenden och depressioner. Citat som "finns det ens människor idag som inte ätit antidepp?" och "jag känner nog ingen utan en ätstörning" är vanliga och retweetas. Vilka jag följer? Mediemänniskor, journalister och vänsterpolitiker - nästan uteslutande.

Jag har lite svårt att förstå den här underdog/offerrollen som Quetzala Blanco har fått i Blanco vs Bella-bråket. Alla i mitt feed är självklart på Blancosidan, det är ju så pinsamt med glättiga Blondinbella som inte låtsas som det svåra mörker som alla bär på. För alla har ju skurit sig själva, alla har ju kräkts upp maten, alla går ju på antidepp. Det är bara Blondinbella och liknande nymoderater som inte förstår det.

Eller vänta nu? Alla? Really?

Jag blir lite trött på det där, det eviga koketterandet med hur dåligt man mår. Eller har mått. Eller vet att andra mår eller har hört att andra mår eller så kan man ju i alla fall retweeta om man råkar vara banal och oplågad och allmänt lycklig.

Jag vill inte raljera över någon som på allvar mår dåligt. Jag vill inte att man ska hålla allt inom sig heller. Men att påstå att ingen idag vågar säga hur dåligt de mår, att ingen vågar vara ärlig - det är väl ändå en överdrift? Vi är väl ärligare än aldrig förr? Hur många bloggar läser inte ni där folk är ärliga om det svarta och det såriga? Har man någonsin förr lagt ut sitt lidande till sån allmän beskådan som vi gör idag?

Det är myten om den plågade konstnären, all over again. Det är något jag har så svårt för bland (vänster)intellektuella, denna eviga fixering vid att äkta konst och äkta känslor kommer ur lidande enbart. Att det svarta måste vara ständigt närvarande. Och att allt annat är falskt, fel och ytligt.

Jag läser varken Isabellas eller Quetzalas bloggar. Jag tycker att båda två står för ytterligheter som jag inte vill att mina barn ska ha som förebilder. Å andra sidan skiter jag fullkomligt i vad de skriver, för jag tycker heller inte att kvinnor med makt (oavsett område) automatiskt behöver vara förebilder.

Så jag har inget att säga om själva bråket i sig, om själva sakfrågan. Jag bara undrar när den plågade kvinnan blev ett sånt offer i en hård värld, för som jag ser det är det snarare tvärtom. Våga bara säga att du ska ha fredagsmys med tacos och din älskling, då jävlar ska du få se på hån.


(Nu kan man ju invända att mitt twitterfeed kanske inte är representativt för samhället i stort. Nej, men så är det ju just främst inom bloggosfären, bland mediemänniskor och journalister och vänsterintellektuella som bråket ens diskuteras.)