Filosofera mera.

På väg till gympan idag såg vi månen för första gången på länge och båda barnen vinkade och hälsade eftersom de har bestämt att det är där morfar finns. Och på hemvägen satt vi i bilen och det var kallt ute och det var efter Emmys läggdags och månen lyste och stjärnorna syntes och vi pratade om vad vi skulle önska ifall en stjärna föll. Noa kom på att vi skulle önska tre önskningar till och så satt vi och pratade om vad vi skulle önska oss.

Noa önskade att det snart var jul, att tiden skulle gå fortare och att det bruna partiet och de blåa partierna inte skulle finnas, så att de röda alltid vann alla val. Emmy önskade... jag vet inte. Hon är fyra år, så det var en lång harang om hur hon skulle hoppa runt på stjärnorna och samla önskningar.

Jag önskade att alla skulle vara lyckliga och att morfar skulle leva igen och vara frisk, och att vi skulle få mer pengar. Till slut önskade vi allihop att morfar skulle leva igen och Noa tyckte att han skulle vara jätteung, för då skulle vi få mer tid tillsammans.

Sedan var vi hemma och åt mackor vid köksbordet fast det var långt över läggdags och så pratade vi om saker man önskar och om hur man kan ha flera miljarder kronor men ändå dö i cancer och om så länge man är frisk så är man faktiskt väldigt rik.

Sedan rynkade Emmy pannan och sa att hon inte ville tänka, men att det inte gick att låta bli. Och jag fick förklara att det är en av den stora förbannelsen med att vara människa: det går inte att stänga av tankarna. Men sen såg vi det som ett tecken på att det verkligen var läggdags och så började det sedvanliga läggningskrånglet.

Men åh. Det är himla fint att vara förälder. För det mesta är det faktiskt det.