Det är märkligt det här med söndagar. Vissa känns avslappnade och trevliga och mysiga och man pular i hemmet och trivs med livet lite allmänt. Andra söndagar är som idag. Trötthet och ledsenhet dominerar. Allt är fult och fel.
Efter att Emmys lekdejt åkt hem sov jag och Majken en stund och vaknade inte förrän klockan tre. Fortfarande ledsen bestämde jag mig för att det var dags att åka ut till morfars minneslund. Igår för ett år sedan begravdes han, men igår var jag inte ledsen. Det kom idag.
Så vi plockade de allra sista blommorna i trädgården och letade reda på ett gravljus och åkte ut. Jag grät och var ledsen och tittade på blommor och grät över att så många andra också förlorat någon de älskar.
Sen åkte vi hem och fikade och jag svängde ihop en makalöst god fisksoppa med saffran, grädde, vin och aioli på toppen. Och så lite vitlöksbröd.
Nu känns det bättre. Kanske är det så man ska göra med dessa ledsamma och gråtmilda dagar? Låta det bli en riktig sorgedag? Omfamna det ledsna och sorgliga?
Jag har ingen egentlig relation till söndagar i övrigt. Som sagt: vissa helger är de underbara, andra är de vidriga. När jag jobbade däremot, då var varje söndag ångestfylld. Varje minut som gick drog mig längre mot måndagen och jobbveckan. Hur den här dagen än har varit är jag tacksam för att jag inte är där längre.
Vad tycker ni om söndagar? Bu eller bä? Bra eller anus? Lika härlig som lördag eller bara grå dimma?
1 kommentar:
Hej.
Just så där är mina söndagar.
Antingen eller.
Så fantastiskt underbart avslappnat och på tok för kort för att hinna med allt mysigt. Barnen är söta som änglar, och stryker varandra medhårs.
Eller så är det som idag. En enda lång väntan på att det ska ta slut. Hitta ett sätt att få tiden att gå.
Thank god för mörkrost och kladdkaka.
Skicka en kommentar