Jag bloggade inget igår. Lite beror det på att jag var upptagen med att välja kläder, sminka mig och fixa håret inför festen jag var på (och det lyckades, jag blev så snygg!). Men mest beror det på att jag var så jävla trött på mig själv. På mitt tyckande, sägande, skrivande. Ibland orkar jag inte läsa ett enda ord till som jag har skrivit, det blir liksom övermäktigt. Inte nog med att jag är fast i mitt eget huvud hela dagarna - jag ser också till att sätta allt på pränt. Och så reaktionerna på det, och då diskussioner och fram och tillbaka.
Trött.
Jag har alltid närt en dröm om att bli krönikör eller kolumnist. Lite Linda Skugge-komplex sådär. Men jag vet inte, det måste ju vara samma där? Man måste bli så trött på allt? På uppståndelsen, på reaktionerna, på sig själv, på att alltid tycka och tänka så att man förmedlar något?
Jag vet inte. Just nu känner jag att jag vill syssla med något snällt och menlöst och mysigt. Jag vill äga ett café, med solgula väggar och marängpajer och schackrutigt golv. Jag vill skriva korsord eller sticka eller baka. Jag vill klä mig i stickade tröjor och jeans och inte sminka mig och tycka om att gå på skogspromenader med en hund och inte ha åsikter mer än när jag går och röstar vart fjärde år, och då är det bara av rutin.
Jag vet inte. Det kanske är ett tecken på mognad det också, att bli trött på det ständiga åsiktsmaskineriet.
Eller så är jag bara bakis.
Nu ska jag gå och äta kladdkaka.
5 kommentarer:
Får man inte se någon bild från kvällen igår?
Anonym - jag har ingen bra. Eller så här: jag var sminkad, klar och iklämd i min lilla klänning och sen kom min skjuts. De jag har är mobilkamerabilder. Finns iofs på twitter och instagram, där jag heter ellenhag på båda ställena.
Ha ha ha. Som att det på riktigt är så viktigt med en bild på mig att någon letar upp det på twitter eller liknande bara för att få se.
(insåg just det absurda i mitt svar ovan)
:-D
Å, jag vet vad du menar! Men är det inte så, alltid oavsett? Jag älskar mitt jobb, men då och då blir jag så less att jag sitter förstenad och bara tänker "men vad tjänar det till, vad tjänar det till?". Då har jag iofs ofta någon kollega som är mer uppåt och kan påminna om lite coola grejer vi gör och i bästa fall lossnar det igen. Hoppas på detsamma för dig när du har nyktrat till/piggat på dig.
Anna - ja, kanske det är så. Jag vet inte, jag bara inser att även om jag byter bransch så måste jag ha massa kontakt med människor och ibland känns det jobbigt.
/enstöringen
Skicka en kommentar