tisdag 22 januari 2013

När vi låtsas vara vuxna.

Alla jag känner som jag har pratat om det här med säger samma sak: jag trodde att jag skulle bli vuxen när jag blev vuxen, men jag känner mig ju fortfarande som en bluff. Ja, jag också.

Men vet ni vad, det kommer våra barn också göra när de växt upp. Vet ni varför? För om man tittar på oss, alla vi som anser oss vara barn i en vuxenkropp och inte fattade hur vi hamnade där, så är vi ju oerhört vuxna i hur vi beter oss. Oftast.

Vi köper hus och lägenheter och även om vi ligger vakna på kvällen och räknar hur många handväskor av det lyxigare slaget vi hade kunnat få för pengarna som gick till lagfart verkar det ju som att vi vet vad vi gör. Vi frostar av frysen och det ser ut som att vi har koll. I själva verket har vi ju läst någonstans att det är bra att göra för att den inte ska dra så mycket el vilket gör att vi får mindre pengar över till att åka till Gröna Lund för eller liknande.

Vi pratar om grönsaker och vitaminer och dukar fram morötter till pizzan fast när vi själva får välja, när inga barn är i närheten, så nöjer vi oss ofta med en påse godis till middag. Vi pratar om att det är dåligt att sitta för mycket vid datorn fast sen kommer vi inte i säng förrän framåt klockan ett på natten för att vi upptäckt en ny tv-serie vi bara måste se.

Väldigt mycket av det jag gör, gör jag bara för att någon har sagt åt mig att det är bra. Alltså, jag fattar ju själv att det är viktigt att ha försäkring och gå på samfällighetsmöten och liknande, men det faller sig liksom inte naturligt. Jag läser om att fuktspärra fönster när man målar om dem, men egentligen vill jag bara äta glass och bada hela sommaren, inte måla om fönster. Vi luras så himla mycket helt enkelt. Det ser ju ut som att vi har full koll när vi i själva verket faktiskt bara låtsas och gissar och gör saker för att vi vet att vi borde. Inte för att vi har full koll på läget eller ser något kul i det.

Men för barnen så verkar det ju så. De ser hur vi sätter in en dörr och bygger en vägg och fattar inte att vi precis alldeles nyss googlade hur man gör. De ser hur vi skriver matlistor och storhandlar och ser till att byta lakan och rensar avlopp och de kan ju inte veta att innerst inne så känner vi oss fortfarande lite förvirrade över att det är vi som har allt det här ansvaret? Vi klarar ju av det bra, men det känns ändå lite oväntat. Skulle man inte känna sig allvetande, klok, lugn och vuxen när man är vuxen?

Och sen växer de upp och är lika förvirrade och tänker att "Mamma och pappa var minsann vuxna, men jag känner mig som en stor bluff. Jag är snart 30 och känner mig inte så annorlunda från när jag var 12 år." Sen börjar de låtsas och göra som man ska och så går det runt runt runt.

Disclaimer: det finns självklart människor som känner sig väsenskilt annorlunda från när de var barn, som tycker att de ha full koll på allt och att de definitivt vet vad det innebär att vara vuxen och de känner sig tydligt VUXNA. Så klart det finns. Stackars dem, det verkar inte så kul.

9 kommentarer:

Maggie sa...

Hehe. Precis. Just sådär bluffig känner även jag mig ibland.

Sara sa...

Haha, jag känner PRECIS likadant! Skulle någon beskriva mig som snart trettioårig nybliven radhusägare med barn nr två i magen skulle jag ALDRIG känna igen mig! Jag tog ju precis studenten och är precis lika ansvarslös som då. Eller?!

LisaM sa...

Igenkänningsfaktorn är så hög att jag nästan undrar om JAG skrivit ditt inlägg. Eller också betyder det att jag är helt normal kanske, trots allt :-)

Malinka sa...

Det enda vuxenhet är, har jag kommit fram till, är att ta ansvar, veta vikten av att göra sånt som man egentligen inte har lust med just nu och tänka framåt.

Allt det andra är bara uttryck för det.

Jag har aldrig känt att jag egentligen inte är vuxen. Däremot önskar jag ofta att jag inte behövde vara det alla dagar.

Lotta sa...

Det här var ju rätt komiskt! Jag har alltid undrat om det bara är jag som känner mig som en 12-åring på insidan!
När jag var liten och såg folk som var runt 30 så tänkte jag att "shit vad vuxna och mogna dom är" och jag undrade när jag själv skulle övergå från barn till vuxen, rent mentalt. Jag trodde att det var en märkbar förändring som skulle ske runt 25. Men icke. Fyller snart 30 och känner mig som liten flicka som fortfarande vill hålla pappa i handen i många sammanhang. Konstigt det här med vuxenhet.

Du har verkligen fångat det bra i din text! Barn ser på oss och ser vuxna människor som gör vuxna och ansvarsfulla saker medans vi själva går och undrar om vi alltid ska känna oss som barn...

S.W sa...

Åh Gud, jag kände mig som en tant redan när jag var tolv. Inte vuxen, men definitivt som att min kropp inte vuxit ikapp hur jag kände mig invändigt, hur jag såg mig själv. Eller kände och kände, tror fortfarande jag har tjugo år kvar innan jag är i synk.

S.W sa...

Ps. Alltså, jag tänker mig att vuxenhet allra mest handlar om att verkligen ta ansvar för sig själv och sitt liv. Inte göra som alla andra eller det man tror förväntas av en, utan att verkligen göra och vara den man vill - och också hantera diverse konsekvenser av det. Och då finns det verkligen massor av människor som aldrig är vuxna, som fortsätter uppleva att livet liksom "händer dom" utan att de har någon påverkan.

Gnillib sa...

Jag känner likadant som du. Lyckligtvis vet jag att mina föräldrar känner likadant eftersom de är lika barnsliga som jag. Underbart!

Sara W sa...

Preciiiis så! Tack för orden på känslorna jag haft svårt att formulera själv!