Tvååringen som glömdes i bilen. Jag har inte kunnat skriva om det förrän nu, för det har varit så ofattbart hemskt. Det ÄR så ofattbart hemskt. Jag har en egen tvååring och jag tittar på hennes knubbiga armar och ben och risgrynständer när hon ler och tänker... nej, jag klarar inte av det.
Som många redan har sagt: det kan hända vem som helst. JO, det kan det.
Men det är klart att det känns ännu otäckare att tänka så. Då skulle det ju kunna vara jag, min bil, mitt barn. Det blir för obehagligt. Så vi letar efter en syndabock. Vissa säger att pappan borde sättas i fängelse för mord, andra vänder ett anklagande finger mot förskolan (för man mäktar inte med att tänka på den stackars pappan och hur han måste må, och mamman, och släkten och...) eller så skyller man på samhället.
Det kliar i mig när man gör det. Barn är bara accessoarer minsann. Såhär går det när vi lever i ett så sjukt hektiskt samhälle. Hade det bara varit förr i tiden, innan iphones och heltidsjobb för mammor och DAGIS gubevars, så hade det aldrig hänt. Så nickar folk och jag ger mig fan på att de känner sig lite upplysta. De som sett igenom prylhetsen och som tycker att Mia Skäringer är en jäkla profet. Puh-lease, tillåt mig toktröttna.
"Förr i tiden" så dog barn av enkla barnsjukdomar som vi idag vaccinerar bort. Förr i tiden skaffade man flera barn för att man räknade med ett visst svinn. Förr så började man arbeta när solen gick upp och inte katten hade man en pedagogisk föräldraledighet, fem veckors semester eller 40 timmars arbetsvecka. Förr fick barn klara sig själva i mycket större utsträckning och nej, det var nog inte många som dog i en varm bil. De drunknade kanske, ramlade ner från höloft, hamnade under en hästkärra, frös ihjäl, svalt ihjäl, dog av feber.
Jag säger inte att vi inte lever i ett stressigt samhälle. Hey, jag förespråkar ju sex timmars arbetsdag och tycker att vi jobbar för att leva, inte lever för att jobba. Men det är så banalt, simpelt och pinsamt att häva över en tragedi på iphoneanvändande och uppkoppling och att vi jobbar.
Barn dog förr. Barn dör nu. Det är en otroligt positiv sak med vår tid och vårt samhälle idag att en sån här sak berör, upprör och får oss att reagera starkt och inte ses som något som man får räkna med, eftersom det ju händer att barn dör.
Vet ni vilket slags samhälle vi lever i? Ett där vi tycker att det är otänkbart att barn ska dö. DET ska vi vara jäkligt tacksamma över tycker jag.
5 kommentarer:
Yay Ellen! Tror du har helt rätt!
Du har väldigt rätt, men det har nog alltid varit fasansfullt när barn dör.
Min mormors bästa väns enda barn skollades ihjäl i ett bykkar med kokhett vatten som hon lämnade obevakat på golvet en kort stund. Det är hemskt att tänka på, den flickan var också två år.
Och hemskt på sitt sätt att det blev mormors kompis identitet. Det fanns alltid där som en viskning runt henne ("Det var hon som ..." "Visste du att ...") - ända tills hon själv dog för ett par år sedan. Femtio år efter dottern.
Skållades förstås ...
Du är klok du!
Jag har inte riktigt fixat att ta in det här, men jag tror verkligen att du har helt rätt.
En olycka, en fantastiskt vidrig och sorglig olycka, men inte mord. Det hjälper inte att leta syndabock. Men OJ vad svårt och tungt att förhålla sig till.
Det här var det klokaste jag läst i det här ämnet nånsin. TACK för att du sätter perspektiv på!
Skicka en kommentar