"Nu blir jag besviiiken på dig"

Det här fattar jag inte: bloggläsare som målar upp en bild av en person de aldrig träffat, och sedan blir de besvikna när personen i fråga inte lever upp till den fiktiva bilden? Alltså, va?

Det är klart att man kan bli besviken på någon man inte känner, om personen själv gjort sig till ett ideal. Om någon bloggar om miljö, hållbarhet och klimatet och sedan visar sig vara delägare i en kolgruva? Ja, då förstår jag att man blir besviken. Eller om någon bloggar om det sjuka kroppsidealet, kritiserar smalhetshetsen och träningshetsen, men sedan helt plötsligt börjar göra reklam på tv för nutrilett? Ja, då förstår jag om man blir besviken. Eller för den delen om djurvännen som bloggar om hundhemmet i Ungern visar sig tortera små igelkottar. Besvikelse? Bring it on!

Men om djurvännen skulle skriva ett inlägg om hur hen tycker att små tjejer bara ska ha rosa på sig? Eller om miljövännen säger att hen vill banta trots att hen väger 45 kg? Eller om kroppsidealskritikern åker på en jorden runt resa - flyg enbart? Vem har de gjort besvikna då?

För det finns ju ingenting som säger att en person som är en förebild - eller bara verkar vara en schysst person rent allmänt - måste leva upp till någon slags idealmänniska. En helig person som aldrig gör/tänker/tycker fel på något sätt. En äkta God Människa som alla älskar, oavsett vad hen gör. Det finns ju inte.

Och om man då som sagt inte har ens försökt måla upp en bild av sig själv som kunnig/duktig/allsmäktig, då blir det ju ännu märkligare om läsarna sedan kommer och brölar om hur besviiiikna de minsann är. För att man inte lever upp till deras egna bild om hur man ska vara. Näe, konstigt är vad det är.

Så om jag helt plötsligt säger att jag luggar mina barn eller att jag inte tror att min man kan vara föräldraledig får ni med all rätt gärna bli besvikna på mig. Jag tycker ändå att jag har varit rätt öppen med att jag är en feminist som saknar barnperspektiv i dagens samhälle. Om jag däremot använder könsord som skällsord eller mobbar Marcus Birro? Ärligt talat, I couldn't care less* om er besvikelse då!



*(Åh ha ha ha vilken rålögn. Jag bryr mig om ALLT folk tycker om mig. Typ sjukligt. Skulle ni skriva att jag passar bättre i blont hår hade det tagit ca en vecka så hade håret varit blekt igen. Detta är sant på riktigt.)

(Och jo, jag fattar att man ju helt enkelt kan bli besviken på vad som helst. Det behöver inte vara rimligt. Men behovet av att tala om det för främmande människor för att de inte lever upp till bilden man har av dem? Weird.)