Det här med vad man är känslig för.

Jag tror jag har en släng av aspergers, men så får man inte skriva va? Man kan inte ha "en släng av" eller hur? Dessutom finns väl den diagnosen inte ens kvar? I alla fall: jag har verkligen jättejättesvårt att förutse vad folk blir sårade/ledsna av, och blir själv tydligen ledsen/sårad av saker som ingen annan skulle tänka på att ta illa upp av.

Ifall någon skulle säga "alla som jobbar politiskt är dumma i huvudet" hade jag inte tagit upp. Visserligen tillhör jag gruppen, men det är ju en generalisering. Snarare tänker jag "åh spännande, let's diskutera detta hetsigt och intensivt tills jag har överbevisat dig!". Men så har jag förstått att andra inte tycker.

Däremot, om jag umgås i en grupp av tre vänner och två av dem träffas utan mig för något så blir jag jättejätteledsen. Verkligen jätteledsen. Men det blir tydligen inte andra.

Jag förstår inte hur man kan ta illa upp av att diskutera en sakfråga intensivt, även om debatten blir väldigt stark och hetsig. Så länge det är sakfrågan man diskuterar. Jag fattar inte. Man diskuterar klart, man tar ett till glas vin, man börjar prata semesterplaner. Så tänker jag. Men tydligen är det vanligt att bli upprörd och ta illa vid sig av sånt.

Något jag istället blir jätteledsen av är ifall alla ger varandra komplimanger i en grupp men kanske inte så många till mig. Sånt kan jag ligga och tänka på jättelänge.

Jag har inga problem med att någon säger rakt ut att de inte gillar mig på grund av någon orsak, men jag tycker det är skitjobbigt att inte bli medbjuden på aktiviteter som andra gör ihop även om vi kanske inte umgås så mycket. Hellre öppet ogillad än trevligheter och sedan ändå bli bortvald. Är jag verkligen ensam om att tycka så här?

Jag har ohyggligt svårt för att förstå mig på varför saker skulle vara på ett sätt "bara för att det är så", och trampar i klaveret rätt ofta. Som det här med att man inte ska tala om pengar, VARFÖR INTE DÅ? Varför är det fucking KÄNSLIGT vad du tjänar? Hur kan det vara jobbigt att prata politik? Varför ska man kallprata så jäkla mycket? Jag förstår inte, jag känner mig som Sheldon och bara "men varför dååå?".

Så på ett sätt är jag världens okänsligaste. Och sen på nästa sätt är jag världens känsligaste och tar åt mig och vid mig och illa upp.

Finns det någon manual någonstans eller måste jag umgås med människor som har exakt samma syn på livet enbart eftersom jag uppenbarligen, efter snart 30 år, inte har lärt mig vad folk tycker det är rimligt att vara känslig för eller inte.