torsdag 22 maj 2014

Och sen skojar jag bort allt som vanligt.

Ibland får jag så himla fina kommentarer eller inboxmeddelanden eller mail. Typ att någon har blivit starstruck eller helt begeistrad när jag kommenterat något, sett mig på stan men inte vågat hälsa eller liknande. Vilket ger mig två reaktioner samtidigt:

- Total hybris. Ha! Jag är nästan känd! ALLA ÄLSKAR MIG JAG KOMMER TA ÖVER VÄRLDEN!

- Total chock. Eh... varför då? Va? Jag fattar inte, blandade nån ihop mig med Elsa Billgren igen? Eller va?

Den första reaktionen kommer sig väl av att jag alltid tycker att alla borde älska mig och att jag rimligtvis faktiskt BORDE vara världshärskare eller åtminstone få bestämma något i mitt eget hem*.

Den andra reaktionen kommer sig väl av att jag oftast läser såna här grejer i mysbyxor i min soffa när jag ser ut som jabba de hutt och känner mig som bambi på hal is efter ännu en misslyckad derbyträning och verkligen inte förstår hur nån kan tycka att detta *pekar fiktivt på den bild av mig själv som jag målat upp, häng med lite här nu* är coolt. Sen tänker jag på hur det måste vara att vara storbloggare som självklart får såna här fina små karameller hela tiden. Tänker på de som får brev, paket, telefonsamtal, fanbilder, blir avritade. Vad gör det med ens självbild egentligen? Ens ego? Ens självkänsla? Alltså jag säger inte att det är negativt, jag tror att det är jättebra att visa sin uppskattning. Jag vet bara att JAG, aka hon som på fyllan säger saker som "nä men jag är ju lite internetkänd faktikst" (skjut mig nu), skulle nog få ännu mer hybris då.

Sen gör jag som vanligt och tackar helt överdrivet för att sen skämta bort allt. Så klart, hur ska man annars hantera beröm?

*(True story: i min familj bestämmer min mamma och min man allt över mitt huvud. Nästa vecka är jag borta fre-lör och tydligen ska min familj hänga ute i vår sommarstuga tor-sön. Min mamma och man har redan planerat hur jag ska ta mig ut när jag kommer med tåget, var vi ska ställa studsmattan i trädgården, när vi ska installera nya toaletten och jag tror inte att nån av dem skulle märka om jag försvann i nån vecka eller så. Eller jo, det skulle de ju. Vem skulle annars ta hand om barnen och laga mat? NÄ JAG ÄR INTE BITTER! Det är ju kul att de har en bra relation och allt sånt.)


1 kommentar:

themeangreenmachine sa...

Jag är 30, min morsa har helt tagit över min planering av boende och flytt till Gävla vid årsskiftet..
Hon har "starka åsikter" kring vilka lägenheter ev hus jag kan ha, vad jag INTE kan bo i etc...
Nu är det dags för radioskugga en bra stund.