Familjen sitter vid bordet och har precis börjat äta. Det knackar på dörren. Pappan i familjen kommer plötsligt ihåg att hans kompis skulle komma förbi och hämta en sak till en dator. Mamman i familjen förutsätter att eftersom de 1) precis har satt sig till bords och 2) hemmet är i kaos, kommer hennes make att lämna över saken och sedan säga hejdå, återgå till middagen och avlasta sin stackars huvudvärksdrabbade fru under resten av kvällen.
Well.
Pappan i familjen går till dörren. Alla tre barnen rusar också dit, för likt labradorer kan de inte låta bli att vifta på svansen och hoppa och hälsa på alla som vågar sig in genom ytterdörren. Mamman sitter kvar vid bordet, fortfarande fast övertygad om att alla snart kommer sitta på sina stolar då middagen fortsätter. Tji fick mamman.
För vad gör pappan?
Och visst, mamman är väl lika chill med att bjuda in folk sådär spontant som gemene man, men någonstans går gränsen när hon börjar oroa sig för att besökare ska ringa soc och anmäla familjen för vanvård de första de gör när de lämnat helveteskaoset. Så hon ger upp alla tankar på en middag - ingen är ju kvar vid bordet förutom hon - och börjar racerstäda. Stressbädda sängen så att det inte ser ut som en knarkarkvart i sovrummet. Plocka upp kalsonger från badrumsgolvet. Slänga bajsblöjor och dra upp persienner och sånt som bara inte blivit av under dagen.
Och sen, ungefär 40 minuter senare, åker kompisen hem. Och maten är kall och barnen är utflugna (för stunden) och huvudvärken är värre men hemmet är i alla fall lite mer rent och städat, men vad gör det nu när husesynen redan är avklarad? Då sätter sig pappan i familjen vid bordet, tittar bort mot mamman och utbrister:
- Men! Kan du inte komma och sätta dig hos mig? Hur kul är det att äta ensam?
Sen blir det en Hitchcockfilm.
4 kommentarer:
Based on a true story ;)
Det där är typ min absoluta mardröm. Jag är nästan manisk när det kommer till att plocka undan efter mig och efter familjemedlemmarna. På nivån att jag bäddar sängen SEKUNDEN efter att Johannes rest sig ur den och måste diska alla stekpannor och allt och torka av alla ytor innan jag sätter mig och äter och folks tallrikar försvinner så fort de tagit sin sista tugga och ibland irriterar det mig själv att jag aldrig kan slappna av om det är disk framme t.ex. och det är INTE för att jag är präktig eller känner mig speciellt präkig, utan för att kunna vara så himla spontan och låtsas vara avslappnad när det ringer på dörren.
Men allvarligt! Bryr ni er om hur stökigt andra har det när ni kommer hem till dem? Det låter väldigt dömande tycker jag!
Nja, sådär. Jag bryr mig väl inte direkt så att jag skulle tänka på det speciellt mycket, men självklart är det trevligare att besöka ett välstädat hem :)
Skicka en kommentar