När barnen vaknar och är rädda så går jag in och klappar dem på huvudet, stoppar om dem och försäkrar att de är alldeles trygga i sina sängar. Inget hemskt kommer hända.
När barnen och maken sover och jag är ensam uppe och läser någon deckare som inte ens är otäck, så blir jag så rädd att när jag har läst klart måste jag rusa från soffan till toaletten och sedan springa och göra ett tigerhopp ner i sängen fullt påklädd. För att sedan tråckla av mig kläderna under täcket. Livrädd, med hjärtat bultande. Det kan ju ligga en mördare under sängen eller något. Och som ALLA VET så hjälper ju täcket mot allt. Precis allt.
Det är tur att barnen inte har en aning om vilken jäkla fejk jag är. Om de bara visste skulle de aldrig våga somna om efter en mardröm.
2 kommentarer:
Vilken tur att det inte finns några spöken också!
Ja herregud, efter att ha sett Walking Dead sov jag med sonens nattlampa tänd och med honom bredvid mig i flera nätter. För det vet ju alla att ettåringar och nattlampor skyddar jättebra mot zombies.
Skicka en kommentar