Skydda era barn mot det hemska internet!

Såna här texter älskar jag. De är så självklara när man först läser att alla delar och gillar och håller med. Eller? Näe, jag måste ju vara motvallskärring som vanligt. Texten handlar alltså om barn på nätet och hur det är integritetskränkande att skriva om sina barn på facebook eller lägga upp bilder på dem på insta. Några citat:

"En bild på barnet på pottan kan kännas gulligt och charmigt när bilden tas, men den bilden skulle inte vara lika rolig om 10 år när en elak skolkamrat grävt upp den och skickar den klassen runt."

"Ibland kan det vara lockande med ironi, såsom ”får jag inte sova i natt säljer jag ungen på blocket”. Det kan vara rolig igenkänningshumor för andra vuxna och ge många gilla-tryckningar. Men även en sådan status måste sättas i ett helt annat sammanhang – det när barnet själv läser igenom mammas eller pappas Facebookstatusar. Förmågan att förstå ironi kommer ofta senare än förmågan att läsa och för ett barn som är alldeles beroende av sina föräldrars kärlek kan det vara riktigt jobbigt att se hur föräldrakärleken ifrågasätts och skämtas med. Och alldeles oavsett om ironin blir förstådd eller inte så är det inte roligt att se sina föräldrar beklaga sig över hur jobbig man är inför hundratals andra."

Jag förstår att man inte vill något annat än att värna barns privatliv. Det förstår jag. Den texten var ju ändå rätt tydlig kring det.

Sen läste jag den här texten och satte i halsen. Författaren går inte bara så långt som att säga att man ska vara försiktig med vad man lägger upp, utan menar att man inte ska lägga upp något. Alls. För det är integritetskränkande. De har skapat konton till sitt barn på insta, facebook, mail osv osv, och när barnet ÄR REDO för detta otroligt omvälvande moment "existera på internet" så ska barnet få tillgång till sina konton. Jag anar en foliehatt i mossen. Här kommer några citat.

"If Kate’s mother writes about a negative parenting experience, could that affect her ability to get into a good college? We know that admissions counselors review Facebook profiles and a host of other websites and networks in order to make their decisions."

"We certainly had a front-runner for her name, but we would have chosen something different if the KnowEm results produced limited availability or if we found negative content associated with our selection."

"She’ll have the opportunity to start cashing in parts of her digital identity, and we’ll ensure that she’s making informed decisions about what’s appropriate to reveal about herself, and to whom."

DE VALDE NAMN UTIFRÅN HUR MYCKET NAMNET EXISTERADE PÅ NÄTET?? Okej, det är här det blir helt bat shit crazy, men även innan denna galenskap med ett kyskhetsbälte på onlinenärvaro tycker jag att vi hamnar snett.

Jag tror att många idag tänker tillbaka på sin barndom och känner "gud vad skönt att inte allt det där finns på internet", för vi är ju inte vana vid tanken. För oss kom internet när vi var unga, eller vuxna, och tanken på att allt om oss skulle finnas dokumenterat känns... konstig. Eller? Har ni sett hur sjukt populär taggen "throwback thursday" är på instagram? Jag älskar den och tycker att det är skitkul att se folk lägga upp bilder på sig själva från förr, och vet ni, ja det är en hel del pottbilder och pinsamma bilder. Jag har själv lagt upp bilder på mig själv som okysst ASFUL tonåring och har inget problem med det. Det är barnbilder varvat med nyare bilder varvat med släktbilder i en salig röra från alla håll och kanter och självklart är det så att det ju är de som inte bryr sig som lägger upp dessa bilder, men argumentet "hur skulle du känna dig om någon såg en bild på dig när du satt på pottan" håller ju bara inte.

Sen också det här: nästan alla barn finns på internet idag. De flesta föräldrar lägger upp bilder på facebook eller bloggar eller instagram eller twitter. Det är en förkrossande majoritet som gör det, med andra ord. Ifall Nicole väljer att smutskasta Glimra när de går i sjuan genom att leta reda på gamla facebookstatusar (alltså trovärdigheten i att någon någonsin kommer göra det??) om hur Glimra var magsjuk och kräktes på bussen som åttaåring, så kan Glimra lika gärna göra detsamma mot Nicole. Eller så kan de göra det om Tim och Alvin och Robbie och Sanna och Elvira och och och... för allt detta kommer ju finnas tillgängligt för alla de ungdomar som inte har bättre saker för sig än att googla upp främmande människors gamla facebookstatusuppdateringar från 2012. Det kommer att finnas saker att hitta om alla, problemet är ju i såna fall VARFÖR man gör det och inte hur? Mobbning är för jävligt oavsett om det handlar om att retas med en gammal pottbild (alltså, så pass dålig nivå på elakheten om det är det jävligaste man kan komma på) och då är det ju DET man ska fokusera på. Inte att det går att få tag på information om sina klasskompisar. Dessutom tror jag såhär: när barnen är tillräckligt små för att inte själva aktivt vara på internet så är de tillräckligt små för att man faktiskt ska kunna begränsa deras tillgång till saker. Typ inte låta nioåringar hänga på facebook. När barnen är så pass gamla att de själva lägger upp bilder på insta och twittrar, då kommer ammunitionen väl knappast vara en bild på en knubbig tvååring med bajs i håret, utan snarare elakheter om de saker de själva väljer att lägga upp?

Sen det här med hur barnet kommer känna ifall de läser att mamma/pappa skrivit en status om att de velat sälja en på blocket vid tandsprickning eller trots eller whatever, jag känner bara två saker:

1) Jäklar vad tuff humor vi måste ha i min familj, för jag garanterar dig att jag har sagt såna saker till mina ungar massor av gånger och de har fattat att det är ett skämt (nu förstår ju mina barn ironi tack och lov) och drygat sig tillbaka.

2) Om ett barn läser en flera år gammal status om hur föräldern tyckte att en viss sak var jobbig och därför börjar må väldigt dåligt och känna sig oälskad, då är ju något galet från början. Då har man som förälder ett större problem än att man skrev ett pinsamt uttjatat "sälja på blocket"-skämt för sju år sen. Om barnet inte känner sig så pass älskad att hen kan förstå att vissa dagar under uppväxten var det jobbigt för föräldern att vara förälder, då behöver man jobba på helt andra saker än att rensa sitt facebook-konto. (Lite vill jag även inflika det här: alla dessa superhackers som hittar allting i framtiden, kan man ta en kurs hos dem? Jag kan knappt söka fram ett specifikt inlägg på min egen blogg liksom.)

Jag tycker att det luktar lite curling faktiskt. Jag tror inte på något sätt att det är skadligt för barn att veta att ibland kan det vara skitjobbigt att vara förälder. Ibland går man på knäna, ibland vill man bara supa sig full (mmm... sprit) och ibland behöver man åka iväg med sin partner för att ladda batterierna. Inte för att det är fel på barnen, inte för att de är roten till problemet, utan för att föräldraskapet i sig är uppbyggt på ett sådant sätt att det faktiskt kan vara jäkligt slitigt. Återigen får jag dra en parallell till min egen familj, men vi pratar liksom om sånt? Ibland kan jag vara förbi av trötthet och då förklarar jag varför och hur det känns. Kanske jag pratar med de stora barnen om hur det är jobbigt när Majken trotsar och då kommer vi ju rätt naturligt in på hur det känns när de trotsar och hur det känns för dem och inte någonstans tänker jag hymla med hur jag känner även om jag lägger det på en nivå de kan relatera till? Jag säger ju inte "ibland vill jag lämna er och er pappa och ta en flaska vodka och slänga mig framför Erik Haags fötter och aldrig se tillbaka", men vi pratar så pass mycket om känslor och reaktioner och så att jag skulle bli ohyggligt chockad om de en dag kommer och är TRAUMATISERADE över att jag klagat på ett trotsutbrott på facebook?

Nu blev det här jättelångt och jag har tappat alla trådar jag hade i huvudet samtidigt, men kontentan var väl typ såhär: jag tycker inte att det är okej att medvetet och upprepat kränka sina barn på nätet, absolut inte. Men all denna skrämselpropaganda tycker jag låter lite som att vara rädd för den skadliga popmusiken.

Jo! En sak till. Argumentet "det är inte min rätt som förälder att bestämma hur mycket mitt barn ska figurera på nätet, det är hens egen rätt". Ja, jo, men... vi bestämmer ju allt annat. Vad de äter, var de bor, vad de tittar på, vad de har på sig osv osv osv. I relation till alla jäkla fuck-ups vi gör inom dessa områden dagligen känns några bilder på instagram rätt så harmlöst.