Det här är historien om hur jag försöker få medicin för min adhd.
1) Jag skickar egenremiss till allmänpsyk. De svarar med "du måste skicka in hela din journal, dessutom är det viktigt att du vet att medicin knappast är den behandlingsmetod vi först rekommenderar!". Detta är i slutet av mars.
2) Jag skickar in hela min journal. Får svar "vi ska ta upp dig på vår behandlingskonferens". Detta är i april.
3) Jag får träffa sjuksköterska för att prata om hur jag ska hantera min adhd utan medicin. Jag säger att jag vill ha medicin. Ok, jag ska ta upp det på behandlingskonferensen (igen!) säger han. Detta är i maj.
4) Hurra! Jag får ta prover och EKG och grejer för att få insättning av medicin. Detta är i juni.
5) Jag får träffa läkare som säger "du har lite förhöjt alkoholvärde. Det är jättevanligt att dessa test visar fel, men för att bevisa att du inte är alkoholist så måste du ta fler blodprov. Ta nytt prov idag och sen är du välkommen tillbaka om en månad. Först när du visat att du inte dricker alkohol kan vi skriva ut medicin". Detta är i augusti.
6) Jag tar min andra omgång blodprov. Sjuksköterskan säger att om dessa prov är bra ska han ligga på min läkare om att skriva ut medicin till mig. Detta är i slutet av september.
7) Jag får veta att blodproven var bra. Inget händer. Jag ringer allmänpsyk. De upplyser mig om att "min" läkare inte är färdig specialist och därför ligger ansvaret för att sätta in mig på medicin på en överläkare. Kruxet? Denne överläkare jobbar 50% och de har stor brist på överläkare, så jag kan inte få en annan. "Jag förstår att det är jobbigt för dig, men det är bara att vänta" säger ssk i luren när jag gråter över beskedet. Detta var i fredags.
Så nu... väntar jag. Igen. Och oroar mig för hur det blir när jag väl fått medicinen utskriven. OM det sker då. Men om jag behöver byta dos? Eller ändra medicin? Hur länge får jag vänta då? Det är inte optimalt, hur psykvården fungerar. Det är det verkligen inte.
3 kommentarer:
Herregud. Och folk tror att jag bor i ett vårdmässigt u-land.
Fattar att alla inte har råd att gå till privat läkare, men om du har möjlighet så vill jag verkligen rekommendera just privat psykiatriker. Så guld värt att ha kontinuerlig kontakt, få tider när helst en önskar och kunna bolla frågor när de uppstår, inte 6månader senare när landstinget-läkaren har telefontid.
Anonym - grejen är att det finns typ inga i Örebro som tar emot nya patienter. Har mailat en nu och bönat och bett. Är så trött på att vänta.
Skicka en kommentar