söndag 20 december 2009

Att ha ett syskon.

Det finns barn som inte har syskon och som älskar det. De blir ännu mer tighta med sina föräldrar, de behöver inte dela världen med ett barn till och de är nöjda så. Det finns också barn som har syskon som de inte tycker om. Som de inte kommer överens med. Alla familjer är olika och jag tycker faktiskt ingenting om andras familjer när det gäller att ha ett eller flera barn.

Men andras familjer kan jag inte berätta om. Jag kan dock berätta om hur det är att ha ett syskon som man står nära.

Att ha ett syskon som man står nära innebär att ha någon att dela sin barndom med. Att ha någon som finns med i alla minnen. Någon som vet vilka ens barndomstrauman var, som förstår varför man reagerar på ett visst sätt ibland.

När jag var liten var min syster den som jag alltid kunde lita på att hon förstod. Den som jag kunde titta på tvärs över ett rum, och hon visste vad jag tänkte. Den som alltid fanns som sällskap när vuxenvärlden inte var rolig nog. Vi har delat fantasivärldar, boende, häst, låtsasspråk, hemska minnen, goda minnen, sorger och skratt. Vi har delat allt i vår uppväxt.

Som vuxen innebär min syster att jag inte har ensamt ansvar för våra föräldrar. Jag vet att våra barn alltid har någon som skulle ta sig an dem ifall något hände oss. Jag har någon som minns allt det som var speciellt i barndomen. Jag har någon att titta på bilder från semesterresor med. Jag har någon att sucka åt våra föräldrar med.

För mina barn innebär det faktum att de har varandra allt. De gaddar alltid ihop sig. Det spelar ingen roll ifall Noa precis har gett Emmy en smäll, om jag skäller på honom blir de två mot mig. Alltid två mot oss. Alltid enad front, alltid de mot oss, alltid tillsammans. Det innebär att de kan sporra varandra, egga varandra, busa med varandra. De vattnar varandras fantasi, de utökar varandras världar. De finns alltid där som en trygghet för varandra.

Deras relation är sån att jag vill skriva ner den, fånga den på bild, fånga den på film, fånga fånga fånga. Så att de, när de blir vuxna, ska veta - ni hade alltid varandra.

Ögonblicksbilder från idag:


De kittlas. Eller något.


(Barnen brottas.)


(Egentligen står sängarna i varsitt hörn.
Barnen bestämde sig dock för att de ville sova nära varandra.
Så en kväll när vi kom in hade de skjutit ihop sängarna.)

2 kommentarer:

Leos Pappa sa...

Som vuxet ensambarn saknar jag det du skriver om. Mycket.

Kanske därför det blir extra varmt inombords och fuktigt i ögonen när ungarna är gulliga mot varandra. Längtar tills våra blir så pass stora att de börjar göra sådana saker som era gör :)

aequinoxia sa...

Jag är inte ensambarn men jag saknar det också. Jag är avundsjuk på alla som hade bra kontakt med sina syskon som små, och har fortsatt bra kontakt. Min bror och jag är ytligt trevliga mot varandra, och visst gör vi varandra tjänster, men det är sällan vi träffas. Vi har aldrig någonsin haft något samförstånd eller känt att det har varit vi mot föräldrarna, vi mot världen. Aldrig. Däremot har vi kastat pil på varandra, kastat kniv på varandra, slagit varandra i huvudet med hårda vedträn och slagits till blodet skvätte.