Idag var både jag och Emmy krassliga, så vi stannade hemma. Efter en tur till affären och lite lunch, beslutade vi oss för att ta det lugnt. Så Emmy bestämde sig för att se på Pippi, och jag bestämde mig för att läsa Dan Browns nya bok som mamma hade gett till P igår.
Först och främst vill jag bara på riktigt gratulera Dan Brown, han är genialisk. Inte många skulle komma undan med att skriva samma bok två gånger, och komma undan med det. (Kerstin Thorvall har också gjort det, men hennes böcker fick inte samma genomslag. Wonder why?) Den förlorade symbolen är i grund och botten samma bok som Da Vinci-koden. Det börjar med ett besök på ett museum, något hemskt händer, Langdon blir indragen i en hetsig jakt genom en välkänd storstad - med polis hack i häl. I den här boken handlar det inte om en galen albino, utan om en galen tatuerad eunuck. Same same.
Men där Da Vinci-koden hade en ny och uppfriskande syn på religion (sen kan man ju diskutera sanningshalten i det till dödsdagar) hamnar Den förlorade symbolen i ett tungrott träsk av mystik och religion.
Jag tror säkert att de som läser The secret och såna böcker tycker att den här boken är otroligt bra. Själv satt jag skeptisk den sista delen. Och som alltid med Dan Brown så är det mycket väsen för ingenting. Drygt 600 sidor senare stänger jag boken och tänker "tjaha." Det är vindlande jakter, det är mord och blod och explosioner - för hemligheter som är blaha.
Jag fick inte ens lust att googla upp bilderna de talar om. Istället gick jag och gjorde lite julgodis.
Men det var en rätt lämplig bok för en dunderförkyld eftermiddag då man inte orkar anstränga hjärncellerna i någon större utsträckning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar