måndag 14 januari 2013

Varning alla coola.

"Alla coola", ha ha ha. Bara det säger ju hur ytterst töntig jag är. Always been, always will be.

I alla fall, det här inlägget kommer innehålla bebisprat och jag blir alltid så ställd när jag ska skriva hur barnen pratar när de är små, för hur man än gör blir någon irriterad. Skriver jag som hon pratar så tycker någon att det är JÄTTETÖNTIGT och SUPERIRRITERANDE att läsa. Herreguud liksom. Skriver jag det översatt till vuxenspråk så låter det ju som att hon är ett språkgeni, och då blir jag ännu en gång anklagad för att skryta om mina barn. Hur man än vänder sig, osv. Alternativet "skriv inte om hennes prat alls då" finns inte, för nu har vi ju redan konstaterat att jag är en stor tönt, och som sådan vill jag blogga om bebisprat.

En jäkla lång inledning till ett rätt oviktigt blogginlägg således. Men men, here we go:

Det bästa med att Majken pratar mer och mer är att man kan ha små konversationer med henne. Hon kan fråga saker, vi svarar, hon förstår. Vi kan liksom kommunicera på en helt annan nivå. Det SÄMSTA med att Majken pratar mer och mer är att det ibland känns som att hon nu har glömt bort hur man lyssnar. Evighetsloopar som följande är ett dagligt inslag:

- Vagöru mamma? (Ja, jag valde som ni ser att skriva som hon pratar, inte översatt)
- Jag kör bilen.
- Ja OSSÅ bilen!
- Ja, men du ÅKER bilen. Jag kör bilen.
- Jaa... vagöru mamma?
- Jag kör bilen sa jag ju.
- Ja OSSÅ BILEN! (rätt argt)
- Jaa, du är också i bilen. Men jag kör, du åker.
- Ja osså åka bilen!!!
- JA, du åker också bilen!
- Vagöru mamma?
- Jaa du, jag kör fortfarande bilen.
- JA OSSÅ BILEN!!!
- JAAA DU ÄR OCKSÅ I BILEN, JAG VET DET!
- Vagöru mamma?
-...

Upprepa in absurdum med alla olika slags varianter av typen "va äre här?"/"Jag vet inte, jag kan inte se", "Oa ä hemma!"/"Nej, Noa är i skolan" eller liknande frågor och svar som går runt runt runt.

En annan nackdel med det ökade pratet är att man nu inte bara behöver lyssna på barnprogrammen (tittar aktivt gör jag sällan), man ska också diskutera dem noga sen.

- Tappa klockan!
- Har du tappat klockan?
- Nej! Tappa klockan, ä lessen!
- Är du ledsen?
- NEJ!
- Vem har tappat klockan?
- Tappa klockan! Ä lessen!
- VEM ÄR LEDSEN?
- Lulu!
- Lulu?
- Lulu ä lessen!
- Lulu Zipadou?
- Aa! Tappa klockan lessen Lulu!
- Okej...

Och tja, det kan vi ju också ta och upprepa i ungefär tio minuter tills precis varje liten detalj av det uppenbarligen traumatiska avsnittet där en klocka försvinner har tolkats av en soon-to-be tvååring.

Pratande barn är supermysiga. En närapå-tvåårings åsikter om vad som är viktigt att älta om och om igen är inte lika mysiga. Vi måste uppenbarligen ta ett snack om hennes prioriteringar. Ses när jag kommit ur den evighetsloopen!

3 kommentarer:

Sofie sa...

Haha, Sonja har inte alls ett lika avancerat tal men känner ändå igen känslan. ALLT är "e de?" och att vi redan konstaterat en miljard gånger att "det är mammas näsa/mjölk/dina byxor/en katt" oss verkar hon inte bry sig om.

postdbt sa...

Hahaha, sådär låter min nästan-tvååring också. För två veckor sedan lärde han sig räkna vilket har resulterat i att allt måste räknas hela tiden. Vi konstaterar hur många tår han har på varje fot väldigt många gånger varje dag. Charmigt: ja. Tjatigt: mycket.

presens sa...

Jag ångrar varje dag att jag lär min treåring förhandla. Säg att det kommer att löna sig!

/hon som inte bara bloggar om bebis-/barnprat utan dessutom lägger upp det på FB