fredag 2 maj 2014

När man som feminist lever i kvinnofällan

Såhär: jag jobbar halvtid, min man jobbar heltid. Min man lämnar och hämtar Majken, jag de andra barnen. Han jobbar hemifrån på fredagar, jag har Majken hemma på fredagar. Tanken är att jag ska frilansa de resterande 50% som jag inte jobbar på mitt jobb, men sanningen att säga går det... uselt.

Så i dagsläget jobbar jag 50% och det är liksom så min tjänst ser ut. Kanske blir det annorlunda efter valet, kanske inte. Men jag kan inte direkt påverka det och jag vet inte om det går att bara poff sådär hitta ett flexibelt jobb till? Vilket innebär att det är jag som städar mest och gör mest med barnen och har koll på alla kompisar och till hösten ska Majken byta förskola vilket innebär att jag tar över allt med henne också och då kommer våra barn ha en pappa som jobbar heltid och en mamma som jobbar halvtid och som hämtar och lämnar och lagar mat varje dag och som inte ens har råd med en egen lägenhet på sin halvtidslön och därför är livegen. Samtidigt som min man tjänar rätt bra på sin heltid och har all frihet i världen. Nu är ju inte en skilsmässa direkt förestående precis, men bara insikten om att jag faktiskt inte kan försörja mig själv om jag blir lämnad? Det är absolut inte det jag vill att mina barn ska växa upp med.

Samtidigt har jag ett så kallat Viktigt Jobb och jag har också en rätt bra lön men det är fortfarande på halvtid. Vi försöker verkligen hålla på att vi båda två vabbar och åker till tandläkare och så vidare. Min enda triumf är att mitt jobb faktiskt är mer beroende av mig än hans är av honom. Men barnen ser ju vem som hämtar, vem som lämnar, vem som har koll på gympadagarna, vem som har koll på utflykter och vem som åker tidigt på morgonen och kommer hem när maten faktiskt nästan står på bordet.

Visst, det är inte för alltid. Jobb kommer och jobb går, men jag vet ju inte hur länge det här kommer hålla i sig. Jag gillar mitt jobb och vi klarar oss ekonomiskt så jag kommer ju inte byta jobb enbart för att jobba en högre procent. Samtidigt vill min man jobba mindre men är fast på heltid eftersom vi behöver hans heltidslön. Detta ger mig gråa hår ibland. Ifall jag kunde hitta ett till sätt att försörja mig på som inte krockar med det jobb jag har (som är oregelbundet i tid ibland och kräver extra timmar ibland och som ligger på kvällar/helger ibland) skulle jag hoppa högt av glädje, men det är ju inte så verkligheten ser ut. Istället ser verkligheten ut som så att våra ungar just nu växer upp med en sjukt ojämställd arbetsfördelning hos oss föräldrar och det känns inte särskilt bra.

Tur att jag är så pass lat att jag inte gör mer än jag absolut måste. Vill ej att mina döttrar ska växa upp med en morsa som lägger 40 timmar i veckan på hushållsarbete.

Och... tja, ett kröniker/frilansjobb skulle ju inte sitta fel. Holler om ni har nåt osv.


5 kommentarer:

Maria sa...

Jädrar vad jag hade läst dina krönikor. Om jag varit redaktör någonstans hade jag haffat dig på stuberten och strösslat frilansarvode över dig.

Ellen sa...

Åh vad snällt sagt Maria. Tycker det är så jävla svårt med frilansande, har gjort det mesta från resereportage till copyuppdrag men det är ju att få in en fot som är det svåra. Krönikor vore ju drömmen som sagt.

Lisa sa...

Himla svårt att kombinera två deltidsjobb - 1000 gånger svårare än ett heltidsjobb. Och jag vet hur svårt det är när arbetsfördelningen i familjen blivit skev. Jag blev utlasad från mitt (ganska) välbetalda heltidsjobb i höstas och vår familjs fördelning vändes upp och ner. Jag frilansar med flexibilitet som gör mig till den ideala barnhämtaren/lämnaren, och min man gick från student på distans till heltidsarbetade med saftig pendling. Barnen vill se mer av sin pappa, min man vill vara hemma mer, och jag är osannolikt lat och världens sämsta markservice-skötare. Men jag kan inte fixa till det för jag drar inte in nog med pengar...

Johanna sa...

Med tanke på att Cecilia Hagen får skriva i Expressen... Så borde du kunna vräka och vraka. De borde kasta pengar på dig.

Och apropå könsrollerna. Samma här. Min kille är nån sorts jämställdhetsansvarig i Miljöpartiet här och det är ändå jag som tar ut nästan all föräldraledighet och har koll på HANS syrrors födelsedagar.

Och han "som är så stark" får bära väskorna på flygplatsen. Jag bär bara skötväskan. Ja, du fattar.

Ellen sa...

Lisa - det är så himla jobbigt det där när man inte ens är lämpad för att vara hemmafru på deltid. Jag är också kass på det, ovanpå allt.

Johanna - ha ha, det har du rätt i! :)