Tack alla, för era fina ord. Den här sorgen är märklig, för samtidigt som det känns ohyggligt svårt och tomt finns någon slags lättnad över att han inte längre behöver lida. Merparten av den svartaste, mest lamslående sorgen kom i början på sommaren. När vi fick veta. När vi fick höra att en av de människor vi älskar mest i världen bara har några månader kvar. Vi har liksom levt i ett vakuum av oro, skräck och sorg hela sommaren. Vi har inte kunnat sörja fullt ut, men vi har sörjt hela tiden ändå. Och det tär på en. Så trött som jag är nu har jag inte varit på länge.
Sedan jag var liten har min värsta mardröm varit att morfar ska dö ifrån mig. Jag började nästan gråta när han sa att när jag tog studenten skulle vi ha en hejdundrande fest, för tänk om han inte skulle leva då? Nu fick han uppleva min student, mitt bröllop, mina barn. Han har varit en precis lika bra morfar åt dem som åt mig och det är jag så tacksam för att de fick uppleva.
Sen blev den värsta mardrömmen sann och i början av sommaren förstod jag inte hur vi skulle ta oss igenom det. Hur jag skulle överleva. Jag trodde att jag skulle gå under. Men igår, första dagen i mitt liv utan en morfar, kunde jag ändå skratta, utföra sysslor, ta hand om barnen, vara glad. Sorgen har liksom rasat hela sommaren och nu så kan jag andas ut lite. Nu har det värsta hänt. Och även detta kommer jag överleva.
Däremot vet jag inte hur jag ska klara av begravningen. Eller om mormors röntgenbilder visar något allvarligt. Nu får det räcka med katastrofer!
tisdag 31 augusti 2010
måndag 30 augusti 2010
Om morfar, Bertil Karlsson.
Det finns så mycket att berätta om min morfar. Som till exempel den gången när han som skolpojke räddade livet på sin kamrat som ramlat i ån och inte kunde ta sig upp igen. Alla de andra barnen försökte springa längs med åbanken och försökte dra upp pojken därifrån, men morfar visste att längre fram smalnade ån av vid en krök. Så han sprang det fortaste han kunde dit, och med hjälp av en gren kunde han rädda den lilla pojken. Min morfar är världens mest omtänksamme man.
Eller ska jag berätta om hur han alltid har älskat att dansa? När han var liten så brukade han få dansa med sin mamma Anna, som också älskade att dansa men som inte alltid hade en danspartner. Som vuxen har morfar dansat, dansat och dansat. Gammeldans. Hambo, stilla vals, polka, bugg. Allt. Varje lördag trots att åldern har varit närmre 90 än 80. Min morfar är världens mest energiske man.
Det finns så mycket att berätta om min morfar. Som historien om hur han under lumpen blev stationerad uppe i norr, nära den norska gränsen. En natt upptäckte han och hans vänner att det simmade norrmän över älven mot Sverige. De försökte fly det ockuperade Norge, men tyska soldater upptäckte dem och började skjuta mot norrmännen. Så morfar och de som var med honom tog helt enkelt upp sina vapen och sköt tillbaka mot de tyska soldaterna för att rädda norrmännens liv. Min morfar är världens modigaste man.
Det finns så otroligt mycket att berätta om min morfar. Han har jobbat hela livet trots att han egentligen ville studera till att bli ingenjör. Han har tagit hand om lantbruk och skog. Han har slitit inom industrin. Och när han äntligen gick i pension så slutade han inte jobba för det. Varje dag åkte han till sin gamla gård för att hjälpa sin son med skogen. Han har hjälpt sina vänner, han har målat hus, skottat snö, skottat tak, byggt stall, renoverat lägenheter. Han har hjälpt sin exfru, sin särbo, sina barn, sina barnbarn, ytliga bekanta. Alla ber om hjälp och han har aldrig kunnat tacka nej till något. Min morfar är världens mest osjälviska man.
Det finns så mycket att berätta om min morfar. Och själv har han alltid älskat att berätta om mig. Han tog hand om mig mycket när jag var liten, han var som den pappa min egen pappa inte förmådde vara. Först hade han mig en dag i veckan när mamma pluggade, sen har jag ofta följt med honom på olika saker, auktioner inte minst. Jag vet inte hur många gånger jag har hört historien om hur jag byggde en koja i bilen och somnade i den när han plockade jordgubbar, eller om hur vi en gång stannade vid en kiosk och köpte randig glass. Han har förtjust berättat om hur jag som liten deklarerade att "alla andra har en morfar, men jag har en Bertil!" eller när jag inte ville att han skulle raka av sig sin mustasch, för då vore han inte morfar längre. Min morfar är världens mest kärleksfulle man.
Nu skulle jag ge vad som helst för att få höra hans röst igen. Jag skulle kunna riva upp himmel och jord för att få hans sjukdom ogjord. Jag vill så gärna tro på något, på nangijala, på en himmel, på reinkarnation, på andar eller på något som inte gör det så svart, hårt, ont och tomt. Min morfar är världens mest älskade man. Och nu så är han död.
Eller ska jag berätta om hur han alltid har älskat att dansa? När han var liten så brukade han få dansa med sin mamma Anna, som också älskade att dansa men som inte alltid hade en danspartner. Som vuxen har morfar dansat, dansat och dansat. Gammeldans. Hambo, stilla vals, polka, bugg. Allt. Varje lördag trots att åldern har varit närmre 90 än 80. Min morfar är världens mest energiske man.
Det finns så mycket att berätta om min morfar. Som historien om hur han under lumpen blev stationerad uppe i norr, nära den norska gränsen. En natt upptäckte han och hans vänner att det simmade norrmän över älven mot Sverige. De försökte fly det ockuperade Norge, men tyska soldater upptäckte dem och började skjuta mot norrmännen. Så morfar och de som var med honom tog helt enkelt upp sina vapen och sköt tillbaka mot de tyska soldaterna för att rädda norrmännens liv. Min morfar är världens modigaste man.
Det finns så otroligt mycket att berätta om min morfar. Han har jobbat hela livet trots att han egentligen ville studera till att bli ingenjör. Han har tagit hand om lantbruk och skog. Han har slitit inom industrin. Och när han äntligen gick i pension så slutade han inte jobba för det. Varje dag åkte han till sin gamla gård för att hjälpa sin son med skogen. Han har hjälpt sina vänner, han har målat hus, skottat snö, skottat tak, byggt stall, renoverat lägenheter. Han har hjälpt sin exfru, sin särbo, sina barn, sina barnbarn, ytliga bekanta. Alla ber om hjälp och han har aldrig kunnat tacka nej till något. Min morfar är världens mest osjälviska man.
Det finns så mycket att berätta om min morfar. Och själv har han alltid älskat att berätta om mig. Han tog hand om mig mycket när jag var liten, han var som den pappa min egen pappa inte förmådde vara. Först hade han mig en dag i veckan när mamma pluggade, sen har jag ofta följt med honom på olika saker, auktioner inte minst. Jag vet inte hur många gånger jag har hört historien om hur jag byggde en koja i bilen och somnade i den när han plockade jordgubbar, eller om hur vi en gång stannade vid en kiosk och köpte randig glass. Han har förtjust berättat om hur jag som liten deklarerade att "alla andra har en morfar, men jag har en Bertil!" eller när jag inte ville att han skulle raka av sig sin mustasch, för då vore han inte morfar längre. Min morfar är världens mest kärleksfulle man.
Nu skulle jag ge vad som helst för att få höra hans röst igen. Jag skulle kunna riva upp himmel och jord för att få hans sjukdom ogjord. Jag vill så gärna tro på något, på nangijala, på en himmel, på reinkarnation, på andar eller på något som inte gör det så svart, hårt, ont och tomt. Min morfar är världens mest älskade man. Och nu så är han död.
söndag 29 augusti 2010
Blaha blaha
Äh, jag vet inte riktigt vad som ska vara så provocerande med den här texten? Så jaha, Lena Andersson skriver på DNs ledarsida att hon tycker att... tja? Vad tycker hon egentligen? Att det är för stor press på folk att skaffa barn? Att barn är roten till allt ont? Att ju färre barn, desto bättre soppa?
Hon är för barnbegränsning och tycker att barn är anledningen till att man inte har tid att skratta, älska, leka med barnen (!). Och så har vi en överbefolkad värld och det är dåligt ur en miljösynpunkt att ha barn och dessutom är det synd om alla som inte vill ha barn för de blir ifrågasatta.
Och man bara, jaha? Ja men visst, det är dåligt ur en miljösynpunkt att skaffa många barn. Javisst, det suger ju att det ska vara en sån press på folk att skaffa barn.
Men i övrigt är det en rörig, ostrukturerad och virrig text som griper efter halmstrån i sina försök att provocera. Läs bara:
"Bebisar och barn ligger inte under träd, de vill inte att vuxna ska prata, skratta eller älska. Att lek med barnen hindras av vardagssysslorna tror jag inte på. Jag har nästan aldrig sett en förälder leka med sina barn, även om de har tid. /.../ Det verkar som om föräldrar inte riktigt vill leka eller vara med sina barn alltför många timmar i sträck."
Det enda provocerande med den här texten var att den fick plats på DNs ledarsida. Lite bättre kvalitet än så bör man väl ändå förvänta sig på Sveriges största dagstidning?
(För övrigt kan man ju tycka att det snarare är arbetet, och inte barnen, som tar upp tid, gör livet stressigt och krångligt. Men en borgerlig tidning som DN skulle väl aldrig kunna andas om att sex timmars arbetsdag skulle lösa fler problem än vad uppmaningen "öh, skaffa färre barn", någonsin gör.)
Hon är för barnbegränsning och tycker att barn är anledningen till att man inte har tid att skratta, älska, leka med barnen (!). Och så har vi en överbefolkad värld och det är dåligt ur en miljösynpunkt att ha barn och dessutom är det synd om alla som inte vill ha barn för de blir ifrågasatta.
Och man bara, jaha? Ja men visst, det är dåligt ur en miljösynpunkt att skaffa många barn. Javisst, det suger ju att det ska vara en sån press på folk att skaffa barn.
Men i övrigt är det en rörig, ostrukturerad och virrig text som griper efter halmstrån i sina försök att provocera. Läs bara:
"Bebisar och barn ligger inte under träd, de vill inte att vuxna ska prata, skratta eller älska. Att lek med barnen hindras av vardagssysslorna tror jag inte på. Jag har nästan aldrig sett en förälder leka med sina barn, även om de har tid. /.../ Det verkar som om föräldrar inte riktigt vill leka eller vara med sina barn alltför många timmar i sträck."
Det enda provocerande med den här texten var att den fick plats på DNs ledarsida. Lite bättre kvalitet än så bör man väl ändå förvänta sig på Sveriges största dagstidning?
(För övrigt kan man ju tycka att det snarare är arbetet, och inte barnen, som tar upp tid, gör livet stressigt och krångligt. Men en borgerlig tidning som DN skulle väl aldrig kunna andas om att sex timmars arbetsdag skulle lösa fler problem än vad uppmaningen "öh, skaffa färre barn", någonsin gör.)
lördag 28 augusti 2010
Världens finaste treåring!
Dagens vackraste födelsedagsbarn (om än suddigt):
Som traditionen bjuder (i vår familj) får födelsedagsbarnet bestämma hela dagen. Därför har vi idag varit på badhuset, ätit pizza till lunch, sett på film och ätit godis mitt på blanka dagen. Vi har gjort halsband och armband och lekt med modellera. Ikväll blir det mer film och mer godis, men först ska vi äta den önskade födelsedagsmiddagen:
- Du får välja Precis Vad Du Vill till kvällsmat idag.
- Hmmm... jag vill ha spaghetti!
- Spaghetti?
. Ja, med ostsås!
- Ostsås?
- Ja! Det är jättegott faktiskt. Och kladdigt!
Treåringar. Himla fint släkte det där.
Som traditionen bjuder (i vår familj) får födelsedagsbarnet bestämma hela dagen. Därför har vi idag varit på badhuset, ätit pizza till lunch, sett på film och ätit godis mitt på blanka dagen. Vi har gjort halsband och armband och lekt med modellera. Ikväll blir det mer film och mer godis, men först ska vi äta den önskade födelsedagsmiddagen:
- Du får välja Precis Vad Du Vill till kvällsmat idag.
- Hmmm... jag vill ha spaghetti!
- Spaghetti?
. Ja, med ostsås!
- Ostsås?
- Ja! Det är jättegott faktiskt. Och kladdigt!
Treåringar. Himla fint släkte det där.
Samtal med en femåring.
- Sluta härmas Emmy!
- Hon härmar dig för att hon beundrar dig. Hon vill vara som du.
- Men det är inte bra. Det är inte bra att vara som jag.
- Vad säger du? Varför är det inte det?
- För när jag blir arg så slåss jag. Jag kan inte låta bli att slåss fastän jag inte vill! Jag försöker och försöker men kan inte låta bli. Det är inte bra!
- Vilka är det som bestämmer i Sverige?
- Det är politiker. De är vanliga människor som vill ändra på saker. Så kan man rösta på dem. Du kan också bli politiker om du vill. Då säger du vad du vill att man ska göra i Sverige, så får man rösta på dig om man tycker som du.
- Vet du? Om jag bestämde, då skulle jag bestämma att alla som vill komma till Sverige får stanna här!
Kan ni fatta att han är min?
- Hon härmar dig för att hon beundrar dig. Hon vill vara som du.
- Men det är inte bra. Det är inte bra att vara som jag.
- Vad säger du? Varför är det inte det?
- För när jag blir arg så slåss jag. Jag kan inte låta bli att slåss fastän jag inte vill! Jag försöker och försöker men kan inte låta bli. Det är inte bra!
- Vilka är det som bestämmer i Sverige?
- Det är politiker. De är vanliga människor som vill ändra på saker. Så kan man rösta på dem. Du kan också bli politiker om du vill. Då säger du vad du vill att man ska göra i Sverige, så får man rösta på dig om man tycker som du.
- Vet du? Om jag bestämde, då skulle jag bestämma att alla som vill komma till Sverige får stanna här!
Kan ni fatta att han är min?
fredag 27 augusti 2010
Hejdå. FOREVER!
Idag är sista dagen på mitt jobb. Alltså, sista sista. Jag ska ju börja plugga på måndag och även om jag rent officiellt är tjänstledig är det mest för att kunna få låna på banken till renoveringar och sånt. De brukar vara kinkiga om man inte har en heltidstjänst att falla tillbaka på.
I alla fall så är det snart dags för mig att gå och säga mina goodbyes. Egentligen är jag en sån som helst hade smitit hem på lunchen utan att visa mig för någon som kanske vill ge mig en hejdå-kram, men det känns inte riktigt rätt.
Så nu är frågan: göra ett storstilat avslut á la "Det här är jag, det här är min flickvän, nu får ni flytta på er för vi ska gå och knulla", eller bara "hejdå, det har varit trevligt att lära känna dig, hoppas vi aldrig träffas igen?"
När jag har haft dagar som varit riktigt jobbiga, när jag har känt mig rent ut sagt mobbad och haft ont i magen för att gå till jobbet pga vissa personer, då har jag fantiserat om den här dagen. Hur jag skulle segla ut genom korridoren och slänga väl valda förolämpningar efter de som varit elakast.
Men nu, när det är verklighet, så är jag sådär fisljummet feg som vanligt. Jag kommer sakna vissa människor mycket, jag kommer nog sakna andra mer än jag trodde och jag kommer vara överlycklig över att slippa bli nedtryckt av vissa. Det får nog bli något enkelt, snällt, vink vink utanför rummet och så inom mig kan allt det jag egentligen vill säga få bubbla omkring. För det får ju ingen att må bättre om jag säger det. Egentligen.
Gud vad vuxen jag har blivit.
I alla fall så är det snart dags för mig att gå och säga mina goodbyes. Egentligen är jag en sån som helst hade smitit hem på lunchen utan att visa mig för någon som kanske vill ge mig en hejdå-kram, men det känns inte riktigt rätt.
Så nu är frågan: göra ett storstilat avslut á la "Det här är jag, det här är min flickvän, nu får ni flytta på er för vi ska gå och knulla", eller bara "hejdå, det har varit trevligt att lära känna dig, hoppas vi aldrig träffas igen?"
När jag har haft dagar som varit riktigt jobbiga, när jag har känt mig rent ut sagt mobbad och haft ont i magen för att gå till jobbet pga vissa personer, då har jag fantiserat om den här dagen. Hur jag skulle segla ut genom korridoren och slänga väl valda förolämpningar efter de som varit elakast.
Men nu, när det är verklighet, så är jag sådär fisljummet feg som vanligt. Jag kommer sakna vissa människor mycket, jag kommer nog sakna andra mer än jag trodde och jag kommer vara överlycklig över att slippa bli nedtryckt av vissa. Det får nog bli något enkelt, snällt, vink vink utanför rummet och så inom mig kan allt det jag egentligen vill säga få bubbla omkring. För det får ju ingen att må bättre om jag säger det. Egentligen.
Gud vad vuxen jag har blivit.
Små funderingar.
Undrar vad jag ogillar mest: Alliansen, eller människor som kallar idioterna för AlliaNGsen?
En annan fundering: två gånger har jag nu drömt mardrömmar om julen. Första gången handlade det om att det helt plötsligt var julafton och jag hade missat hela december. Vi hade inget pynt i granen, ingen knäck, ingen kola, inga ljusstakar, inga lussebullar. Dessutom var det hela min mammas fel, jag vet inte riktigt hur - men det var det.
Andra gången (dvs inatt) så hade mamma bestämt att vi inte längre skulle ha julklappar på julen. Eller, ungarna skulle få, men inte vi vuxna. Katastrof! Dessutom skulle vi öppna julklapparna på juldagsmorgonen. Jag kan ju avslöja att de här mardrömmarna fick mig svettigare och räddare än den gången jag drömde att jag blev tillfångatagen av nazister med automatvapen. Skoja inte om julen! Däremot kan man ju undra vad min mamma har gjort för att framstå som värsta grinchen i mina drömmar?
(118 dagar kvar nu. Till julafton alltså)
En annan fundering: två gånger har jag nu drömt mardrömmar om julen. Första gången handlade det om att det helt plötsligt var julafton och jag hade missat hela december. Vi hade inget pynt i granen, ingen knäck, ingen kola, inga ljusstakar, inga lussebullar. Dessutom var det hela min mammas fel, jag vet inte riktigt hur - men det var det.
Andra gången (dvs inatt) så hade mamma bestämt att vi inte längre skulle ha julklappar på julen. Eller, ungarna skulle få, men inte vi vuxna. Katastrof! Dessutom skulle vi öppna julklapparna på juldagsmorgonen. Jag kan ju avslöja att de här mardrömmarna fick mig svettigare och räddare än den gången jag drömde att jag blev tillfångatagen av nazister med automatvapen. Skoja inte om julen! Däremot kan man ju undra vad min mamma har gjort för att framstå som värsta grinchen i mina drömmar?
(118 dagar kvar nu. Till julafton alltså)
torsdag 26 augusti 2010
Jag känner att "h-ra" är ett väl uttjatat begrepp i den här bloggen.
Jätteofta får jag uppmaningar om att blogga mer, typ på facebook eller via sms eller kanske blombud eller strippbud*. (Eller ok, väldigt jävla sällan, men det gör mig så otroligt lycklig och jag tänker på det jätteofta vilket gör att jag upplever det vara väldigt ofta)
I alla fall så ska jag avslöja en liten hemlighet: ju mer ni kommenterar, desto mer bloggar jag. Alltså på riktigt, när ingen kommenterar mina inlägg så blir jag helt murken och kinkig och tänker att ingen läser (nu kan man ju tycka att det i såna fall är onödigt att ha ett statistikverktyg som visar motsatsen, och det har man ju rätt i) och så tappar jag all inspiration och bara "det är ju ändå ingen som gillar det jag skriver" och skriver mindre.
Och sen när jag träffar människor som läser bloggen och de bara "åh vad roligt/bra/underbart vackert (ok, nu överdrev jag lite igen) du skrev häromdagen" så vill jag liksom ruska om dem och säga att de ska KOMMENTERA på bloggen. Men det gör jag ju inte.
Det här är ju helt stört, jag fattar det också. Men såäre lixom. Ge inte komplimanger till min man (vad har HAN med saken att göra?), beröm mig inte när vi stöter på varandra eller hos ANDRA bloggare (det ser ju inte ens jag), dra inte upp en diskussion över en fika eller via facebook. Gör det här. Så får jag en egoboost och skriver mer. (Ni får ifrågasätta och hata också, så länge ni gör det här.)
Ni är väl de flesta föräldrar ni som läser här? Ja, men tänk att er femåring har ritat en underbart vacker teckning och ni vill att hen ska göra det igen. Ungefär så fungerar jag. Säg att jag har ritat en fin teckning nurå!
Bloggare och barn. Ungefär lika narcissistiska.
*(Ja men skulle inte det bli ett underbart inlägg? Kan ingen skicka ett strippbud till mig? Snälla?)
I alla fall så ska jag avslöja en liten hemlighet: ju mer ni kommenterar, desto mer bloggar jag. Alltså på riktigt, när ingen kommenterar mina inlägg så blir jag helt murken och kinkig och tänker att ingen läser (nu kan man ju tycka att det i såna fall är onödigt att ha ett statistikverktyg som visar motsatsen, och det har man ju rätt i) och så tappar jag all inspiration och bara "det är ju ändå ingen som gillar det jag skriver" och skriver mindre.
Och sen när jag träffar människor som läser bloggen och de bara "åh vad roligt/bra/underbart vackert (ok, nu överdrev jag lite igen) du skrev häromdagen" så vill jag liksom ruska om dem och säga att de ska KOMMENTERA på bloggen. Men det gör jag ju inte.
Det här är ju helt stört, jag fattar det också. Men såäre lixom. Ge inte komplimanger till min man (vad har HAN med saken att göra?), beröm mig inte när vi stöter på varandra eller hos ANDRA bloggare (det ser ju inte ens jag), dra inte upp en diskussion över en fika eller via facebook. Gör det här. Så får jag en egoboost och skriver mer. (Ni får ifrågasätta och hata också, så länge ni gör det här.)
Ni är väl de flesta föräldrar ni som läser här? Ja, men tänk att er femåring har ritat en underbart vacker teckning och ni vill att hen ska göra det igen. Ungefär så fungerar jag. Säg att jag har ritat en fin teckning nurå!
Bloggare och barn. Ungefär lika narcissistiska.
*(Ja men skulle inte det bli ett underbart inlägg? Kan ingen skicka ett strippbud till mig? Snälla?)
What have they done to my dreams, ma?
Häromnatten drömde jag ju att jag fjortishånglade med min ungdomsförälskelse. Inatt drömde jag istället en mardröm, nämligen att grannarnas hus som är till salu lades ut på hemnet med ett utgångspris på 745 000 kronor.
Ja men fatta vad det skulle sumpa värdet för vårt hus. Fastighetspriser är inget att skämta om!
Och således kan vi alltså konstatera att det går fort mellan att vara en hormonfylld tonåring och en medelålders moderatkärring. Närmare bestämt bara några dygn.
Så jäkla pinsamt. Jag måste genast göra något väldigt vänster, ungdomligt och hippt för att väga upp för denna dröm. Eller så skickar jag bara sonen till förskolan i klänning imorgon. That should do it.
Ja men fatta vad det skulle sumpa värdet för vårt hus. Fastighetspriser är inget att skämta om!
Och således kan vi alltså konstatera att det går fort mellan att vara en hormonfylld tonåring och en medelålders moderatkärring. Närmare bestämt bara några dygn.
Så jäkla pinsamt. Jag måste genast göra något väldigt vänster, ungdomligt och hippt för att väga upp för denna dröm. Eller så skickar jag bara sonen till förskolan i klänning imorgon. That should do it.
Teknikidiot.
Jag vet inte hur jag modererar kommentarer på den här bloggen. Med andra ord kan folk skriva precis vilka elakheter som helst, och jag kan inte göra något åt det. Å andra sidan skrivs det sällan elakheter här ( i alla fall inte sen Carl slutat läsa), det skedde mest på förra bloggen. Av någon anledning?
Någon som vet hur man gör? Ni har ju redan räddat mig gällande för breda youtube-videos.
Sen skulle jag vilja designa om den också, och det vet jag faktiskt hur man gör. Där är kruxet bara att min känsla för färg och form är ungefär lika stor som Pär Ströms intelligens.
Någon som vet hur man gör? Ni har ju redan räddat mig gällande för breda youtube-videos.
Sen skulle jag vilja designa om den också, och det vet jag faktiskt hur man gör. Där är kruxet bara att min känsla för färg och form är ungefär lika stor som Pär Ströms intelligens.
tisdag 24 augusti 2010
Ett otacksamt slit.
Treåringen:
- NEEJ! Byt inte om! Ta inte av dig de fina kläderna!
- Men jag vill ha bekväma kläder på mig hemma?
- Men MAMMA! Ha inte tråkiga kläder jämt! Ha fina kläder!
- Men...
- BYT INTE OM, DUMMA MAMMA!
Femåringen:
- VEM har köpt leverpastej??
- Jag!
- Men jag HATAR leverpastej!
- Jaha, det glömde jag.
- Men åhhh! Du får väl FRÅGA först?!
- Men jag visste inte...
- Du vet ju INGENTING!
Man bara "nämen säg inte tack för att jag jag förstört min kropp för din skull, vad är lite förlossningsvärkar mot leverpastej eller kläder som inte passar dig?".
Ungar alltså. Inte alltid helt enkla att göra till lags.
- NEEJ! Byt inte om! Ta inte av dig de fina kläderna!
- Men jag vill ha bekväma kläder på mig hemma?
- Men MAMMA! Ha inte tråkiga kläder jämt! Ha fina kläder!
- Men...
- BYT INTE OM, DUMMA MAMMA!
Femåringen:
- VEM har köpt leverpastej??
- Jag!
- Men jag HATAR leverpastej!
- Jaha, det glömde jag.
- Men åhhh! Du får väl FRÅGA först?!
- Men jag visste inte...
- Du vet ju INGENTING!
Man bara "nämen säg inte tack för att jag jag förstört min kropp för din skull, vad är lite förlossningsvärkar mot leverpastej eller kläder som inte passar dig?".
Ungar alltså. Inte alltid helt enkla att göra till lags.
Shabby arbetarklass
Jag läser enorma mängder inredningstidningar. Man kan ju undra varför, eftersom de alla innehåller ungefär samma sak: ett vackert lanthus inrett i vitt, ett hem med ett nyrenoverat kök delvis i ek med köksö, ett helrenoverat hus med ett "uuunderbart läge" och så lite andra småreportage.
Det oundvikliga "shabby chic"-hemmet innehåller alltid soffkuddar som ser ut som gamla slitna säckar, allt är vitt och möjligtvis grått och på byrån står det speglar med vackra rostiga budskap på, madonnaikoner och så på väggen ovanför sitter ett väggord. Ibland undrar jag om de blev våldtagna av en målare som tonåringar, eller varför är de så rädda för lite färg?! (Gud vilken billig poäng, förlåt mig!)
Och alltid alltid så är det en tjej från arbetarklassen som bor där. Undersköterska, dagisfröken (inte förskollärare alltså), butiksbiträde. Hennes man är oftast inom industrin, vilket kan behövas eftersom alla dessa förbaskade pryttlar kostar multum. Jag lovar er, om ni hittar en välutbildad shabby chic-människa så har ni stött på något unikt. Spara den tidningen! Varför är det så? Någon som har en teori?
(Om det däremot är någon som vill ha en bambilampa i sin inredning så är det alltid en mycket kunnig, smart och fin person med ypperlig smak och jättebra blogg.)
Det oundvikliga "shabby chic"-hemmet innehåller alltid soffkuddar som ser ut som gamla slitna säckar, allt är vitt och möjligtvis grått och på byrån står det speglar med vackra rostiga budskap på, madonnaikoner och så på väggen ovanför sitter ett väggord. Ibland undrar jag om de blev våldtagna av en målare som tonåringar, eller varför är de så rädda för lite färg?! (Gud vilken billig poäng, förlåt mig!)
Och alltid alltid så är det en tjej från arbetarklassen som bor där. Undersköterska, dagisfröken (inte förskollärare alltså), butiksbiträde. Hennes man är oftast inom industrin, vilket kan behövas eftersom alla dessa förbaskade pryttlar kostar multum. Jag lovar er, om ni hittar en välutbildad shabby chic-människa så har ni stött på något unikt. Spara den tidningen! Varför är det så? Någon som har en teori?
(Om det däremot är någon som vill ha en bambilampa i sin inredning så är det alltid en mycket kunnig, smart och fin person med ypperlig smak och jättebra blogg.)
Highschool stalker
Häromnatten drömde jag om en kille som jag var dunderkär i under högstadiet. Jag och en kompis till hade full koll på vad han gillade, gjorde, sa. Ja men ni vet, tonårsbesatthet helt enkelt. Han å sin sida var kär i den snygga och populära tjejen i vår klass som inte kunde bry sig mindre om honom. (Sen fick jag iofs hångla med honom några år senare, när jag hade insett att kort hår och oplockade ögonbryn inte riktigt skrek "kom och hångla upp mig")
Men i drömmen då, så var vi liksom tillbaka på högstadiet eller gymnasiet och var på någon slags klassresa. Men helt plötsligt så ville han ha mig och vi blev sådär jätteförälskade som man bara är som tonåring, och satt och hånglade hela bussresan trots att hans kompisar försökte få oss att sluta. (Enligt dem dög jag inte. Inte då, inte ens i min egen dröm. Vad säger Freud om det?)
Men då, just när vi håller handen och hånglar som bäst och allt är lika pirrigt underbart som i Fucking Åmåls slutscen - då börjar min man prata i sömnen och väcker mig från min lyckliga tonårsrevival. Fräckheten! Eller rättare sagt så börjar han inte bara prata i sömnen, han sätter sig upp och börjar slå på täcket så jag kan inte ens försöka gå tillbaka till min fina dröm.
Istället får jag sätta mig upp och försöka väcka honom innan ungarna vaknar av allt oväsen. Och jag lovar, jag var bara lite extra hårdhänt.
Men i drömmen då, så var vi liksom tillbaka på högstadiet eller gymnasiet och var på någon slags klassresa. Men helt plötsligt så ville han ha mig och vi blev sådär jätteförälskade som man bara är som tonåring, och satt och hånglade hela bussresan trots att hans kompisar försökte få oss att sluta. (Enligt dem dög jag inte. Inte då, inte ens i min egen dröm. Vad säger Freud om det?)
Men då, just när vi håller handen och hånglar som bäst och allt är lika pirrigt underbart som i Fucking Åmåls slutscen - då börjar min man prata i sömnen och väcker mig från min lyckliga tonårsrevival. Fräckheten! Eller rättare sagt så börjar han inte bara prata i sömnen, han sätter sig upp och börjar slå på täcket så jag kan inte ens försöka gå tillbaka till min fina dröm.
Istället får jag sätta mig upp och försöka väcka honom innan ungarna vaknar av allt oväsen. Och jag lovar, jag var bara lite extra hårdhänt.
måndag 23 augusti 2010
Ack, att ha så få krav!
Emmy fyller tre på lördag. Våra ungar är inte så mycket för leksaker och så, de leker mest med varandra och typ djur och allehanda skräp. Rena rama wild kids.
I alla fall så försöker vi lista ut vad hon önskar sig. Man tycker ju att en treåring ska kunna klämma ur sig en sak som hon vill ha. Well...
- Vad önskar du dig när du fyller 3 år?
- Jag vill ha katter, i paket!
- Men du har ju redan tre katter. Du får inte en till faktiskt.
- Men ni kan slå in Laban till mig?
Den dagen hon börjar önska sig svindyra märkesjeans eller vilken sorts spelkonsoll som är på modet då kommer jag nostalgiskt påminna henne om den födelsedagen hon bara önskade sig sin favoritkatt inslagen i ett paket.
I alla fall så försöker vi lista ut vad hon önskar sig. Man tycker ju att en treåring ska kunna klämma ur sig en sak som hon vill ha. Well...
- Vad önskar du dig när du fyller 3 år?
- Jag vill ha katter, i paket!
- Men du har ju redan tre katter. Du får inte en till faktiskt.
- Men ni kan slå in Laban till mig?
Den dagen hon börjar önska sig svindyra märkesjeans eller vilken sorts spelkonsoll som är på modet då kommer jag nostalgiskt påminna henne om den födelsedagen hon bara önskade sig sin favoritkatt inslagen i ett paket.
Morning has broken
Vaknade efter tio timmars sömn och hade äntligen fått bort huvudvärken som plågade mig hela dagen igår. Upptäckte att det var ganska varmt ute. Insåg att jag inte hade några kläder alls att ta på mig. Fick tillbaka huvudvärken från igår. Upptäckte att huvudvärken förde med sig lite sämre syn. (Sådär så att man vill gnugga sig i ögonen för att få bort dimhöljet, men det går ju inte för man har linser.) Kom ihåg att jag inte hade tillräckligt med bensin i bilen för att kunna ta mig till jobbet. Tvingade maken att avvärja bensinkrisen medan jag avvärjde klädkrisen.
Körde bil till jobbet. Upptäckte enorm spindel/harkrank i taket precis ovanför mitt huvud. Höll på att köra i diket. Lyckades mosa den till sist. Kom till jobbet. Huvudvärken värre. Insåg att jag är jättehungrig. Märkte att jag uppenbarligen förlorat förmågan att skriva i hela meningar.
Hur var er morgon?
Körde bil till jobbet. Upptäckte enorm spindel/harkrank i taket precis ovanför mitt huvud. Höll på att köra i diket. Lyckades mosa den till sist. Kom till jobbet. Huvudvärken värre. Insåg att jag är jättehungrig. Märkte att jag uppenbarligen förlorat förmågan att skriva i hela meningar.
Hur var er morgon?
lördag 21 augusti 2010
Dagens idioti
Ikväll är det Bernadotte-jubileum här i staden. Bernadotte? Örebro? Ja men visst, det finns ju ingen direkt koppling alls tycker vi vanliga dödliga. De borgerliga politikerna tycker dock annorlunda. Jag undrar hur samtalet gick till när de bestämde sig för det här jippot.
- Hörru Werme, det känns som att vi inte har slösat pengar på onödiga saker på länge nu?
- Nej jag vet. Vi har ju lagt ner skolor för att spara pengar, något måste vi väl kunna använda dessa pengar till. Och bygga om ett torg till kan vi inte göra, det börjar redan sticka lite i ögonen på folk när de ser att vi har totalrenoverat två torg samtidigt som vi inte har pengar till vård eller skola.
- Vad sägs om ett jippo?
- Ja, det låter ju kul! Ett jippo med totalt onödigt kungafjäsk kanske? Det ligger väl bra i tiden, nu när Vickan snart ska gifta sig och allt?
- Lätt! Men vafan, vi har ju ingen koppling till kungafamiljen?
- Öh...
- Eh...
- Jo men du! Han Bernadotte! Han valdes väl till kung här i Örebro för några hundra år sedan?
- Fast är inte det lite väl långsökt? Jag menar, han var ju aldrig här när han valdes, han bodde aldrig på slottet och han kröntes inte här.
- Kom på något bättre du då!
- Kan jag inte.
- Då så! Bernadotte-jubileum det är! Gud vad kul det ska få bli att slösa skattepengar på värdelösa saker!
- Javisst! Nu ska vi bara se till att sälja det på ett bra sätt så att folk inte blir upprörda.
- Ja. Vi sätter någon reklamnisse på det.
Det är ju så dumt att man baxnar. Nåja, inget ont som inte har något gott med sig. En alternativ fest anordnas i protest mot detta kungafjäsk och där spelar Mikael Wiehe en gratiskonsert. That's where I'll be.
- Hörru Werme, det känns som att vi inte har slösat pengar på onödiga saker på länge nu?
- Nej jag vet. Vi har ju lagt ner skolor för att spara pengar, något måste vi väl kunna använda dessa pengar till. Och bygga om ett torg till kan vi inte göra, det börjar redan sticka lite i ögonen på folk när de ser att vi har totalrenoverat två torg samtidigt som vi inte har pengar till vård eller skola.
- Vad sägs om ett jippo?
- Ja, det låter ju kul! Ett jippo med totalt onödigt kungafjäsk kanske? Det ligger väl bra i tiden, nu när Vickan snart ska gifta sig och allt?
- Lätt! Men vafan, vi har ju ingen koppling till kungafamiljen?
- Öh...
- Eh...
- Jo men du! Han Bernadotte! Han valdes väl till kung här i Örebro för några hundra år sedan?
- Fast är inte det lite väl långsökt? Jag menar, han var ju aldrig här när han valdes, han bodde aldrig på slottet och han kröntes inte här.
- Kom på något bättre du då!
- Kan jag inte.
- Då så! Bernadotte-jubileum det är! Gud vad kul det ska få bli att slösa skattepengar på värdelösa saker!
- Javisst! Nu ska vi bara se till att sälja det på ett bra sätt så att folk inte blir upprörda.
- Ja. Vi sätter någon reklamnisse på det.
Det är ju så dumt att man baxnar. Nåja, inget ont som inte har något gott med sig. En alternativ fest anordnas i protest mot detta kungafjäsk och där spelar Mikael Wiehe en gratiskonsert. That's where I'll be.
fredag 20 augusti 2010
Dagens i-landsproblem.
Det är fredag och dags för mys i tv-soffan. Så klart.
Men jag är inte sugen på någonting. Inte chips, inte godis, inte ostbågar, inte bakverk, inte ost med kex, inte plockmat, inte något.
Helt makalöst.
Vad sa ni? Låta bli att köpa något onyttigt?
Men hur kul är det då?
Men jag är inte sugen på någonting. Inte chips, inte godis, inte ostbågar, inte bakverk, inte ost med kex, inte plockmat, inte något.
Helt makalöst.
Vad sa ni? Låta bli att köpa något onyttigt?
Men hur kul är det då?
Fattarnte
Det här debattinlägget är lite luddigt tycker jag. Eller?
Om jag har förstått det rätt så bör föräldrar tänka på vad de lägger ut för bilder och information om sina barn på sin blogg, eftersom det kan vara kränkande för barnet. Jo, jag är med så långt och jag kan också tycka att det är olämpligt med alltför utlämnande bilder på barn. Eller alltför detaljerade beskrivningar av barnen, särskilt när de börjat surfa på nätet själva. Eller rättare sagt: när deras kompisar börjat surfa själva. Så långt är jag med och fattar. Pedofilskräck, barns integritet, check!
Men sen.
"På arbetsmarknaden blir det allt vanligare att arbetgivare kollar upp arbetssökande med hjälp av nätet. Skillnaden mellan dagens arbetsgivare och bloggbarnens framtida, är att de arbetsgivarna inte bara kommer hitta festbilder på Facebook och ett CV på Linkedin. Där kommer också finnas drösvis av pinsamma bilder, filmer och texter från barndomen."
Alltså, jag vet inte men kan ni tänka er att en chef sitter och säger att "näe du Charlie! Här ser jag att du var väldigt skrikig vid tre månaders ålder. Dessutom hade du inget bordsskick när du var ett halvår. Jag tycker inte att du passar in i vår företagskultur"?
Jag är helt på det klara med att om någon arbetsgivare googlar mig och hittar min blogg och kanske representerar ett företag som är lite mer åt höger än vad jag är, då kanske de tycker att jag inte passar där. Och de skulle de ju ha rätt i också, för den delen. Men tror vi verkligen att det är så farligt med barndomsskildringar att det kommer förstöra karriären för dessa barn? Nja.
Skulle mina barn hitta min blogg när de är stora och bli sura över att jag ibland har citerat roliga saker de säger, eller ibland uttryckt lite funderingar kring föräldraskapet - ja, då blir jag nog rätt besviken på vilka småaktiga barn jag har fått. (Så om ni hittar det här, framtida älskade barn - var inte småaktiga, ok?)
Sen att föräldrabloggar för det mesta är sjukt makalöst absurt tråkiga och inte läsvärda för fem öre, det är en annan historia.
Om jag har förstått det rätt så bör föräldrar tänka på vad de lägger ut för bilder och information om sina barn på sin blogg, eftersom det kan vara kränkande för barnet. Jo, jag är med så långt och jag kan också tycka att det är olämpligt med alltför utlämnande bilder på barn. Eller alltför detaljerade beskrivningar av barnen, särskilt när de börjat surfa på nätet själva. Eller rättare sagt: när deras kompisar börjat surfa själva. Så långt är jag med och fattar. Pedofilskräck, barns integritet, check!
Men sen.
"På arbetsmarknaden blir det allt vanligare att arbetgivare kollar upp arbetssökande med hjälp av nätet. Skillnaden mellan dagens arbetsgivare och bloggbarnens framtida, är att de arbetsgivarna inte bara kommer hitta festbilder på Facebook och ett CV på Linkedin. Där kommer också finnas drösvis av pinsamma bilder, filmer och texter från barndomen."
Alltså, jag vet inte men kan ni tänka er att en chef sitter och säger att "näe du Charlie! Här ser jag att du var väldigt skrikig vid tre månaders ålder. Dessutom hade du inget bordsskick när du var ett halvår. Jag tycker inte att du passar in i vår företagskultur"?
Jag är helt på det klara med att om någon arbetsgivare googlar mig och hittar min blogg och kanske representerar ett företag som är lite mer åt höger än vad jag är, då kanske de tycker att jag inte passar där. Och de skulle de ju ha rätt i också, för den delen. Men tror vi verkligen att det är så farligt med barndomsskildringar att det kommer förstöra karriären för dessa barn? Nja.
Skulle mina barn hitta min blogg när de är stora och bli sura över att jag ibland har citerat roliga saker de säger, eller ibland uttryckt lite funderingar kring föräldraskapet - ja, då blir jag nog rätt besviken på vilka småaktiga barn jag har fått. (Så om ni hittar det här, framtida älskade barn - var inte småaktiga, ok?)
Sen att föräldrabloggar för det mesta är sjukt makalöst absurt tråkiga och inte läsvärda för fem öre, det är en annan historia.
torsdag 19 augusti 2010
"Men de speglar ju verkligheten så bra"
När jag på min status på facebook skrev att jag inte gillade någon av karaktärerna i Mad Men, men ändå gillade serien och undrade varför, fick jag höra att folk tycker att serien och karaktärerna är så bra för att de är så realistiska. Så mänskliga. Speglar verkligheten så bra. Jag höll inte med och en lång diskussion följde därpå.
Jag håller inte med, för jag ser inte livet så svårmodigt som de framställer det i Mad Men. Jag är fullt medveten om att det är serieskaparnas idé (antar jag, de kan ju inte vara sådär misantropiska omedvetet), men jag tycker att det är långt ifrån realistiskt. Det handlar alltså inte om den dåliga kvinnosynen, om rasismen, om sexismen, om kapitalismen. Jag förstår tanken skaparna har där, det är inte att männen tycker att kvinnorna ska sköta hemmet och vara snygga jag vänder mig emot. Utan att man väljer att göra en serie så totalt dyster och negativ, och att människor sen har mage att kalla det för realistiskt, verklighetstroget, "så det är".
Om vi sammanfattar vad som har kommit fram i s. 1-3 om de huvudpersoner som finns så känns det inte alls "verklighetstroget" eller "uppfriskande ärligt". Bara dystert, deppigt och överdrivet komplicerat. (SPOILERVARNING för de som inte sett s 1-3!)
Donald Draper är krigsförbrytare, dålig make, halvdan pappa, svår anställd. Notoriskt otrogen, dricker för mycket, behandlar kvinnor som saker. Uppfylld av sin egen fullkomlighet. Betsy Draper är en gnällig, bortskämd, frånvarande hemmamamma. Har ett kasst äktenskap. Är otrogen. Roger Sterling är en kvinnofientlig, notorisk otrogen och slemmig människa som - tada! - dricker för mycket.
Pete Campbell är en gnällig skitstövel som är elak mot sin fru och är otrogen och äregirig. Harry Crane har ett trassligt förhållande med sin fru, är otrogen. Peggy Olsen är tråkig och icke omtyckt, har skuldfylld relation till sin mamma och har adopterat bort ett oäkta barn. Joan är förvisso jävligt snygg men har världens cry-baby till man. En cry-baby som dessutom våldtar henne.
Behöver jag fortsätta? Alla som är gifta är otrogna, ingen är egentligt lycklig, alla är miserabla på sitt eget sätt. Och kom inte och skyll på tidsandan, om ni inte på riktigt vill påstå att på sextiotalet så var alla otrogna och alla förhållanden var värdelösa. Nej just det, så var det inte. Inte då, inte nu.
I diskussionen på facebook kom Gilmore Girls upp som jämförelse. Jag kan ju lugnt säga att jag har mycket mer gemensamt med Lorelei eller Rory än med någon i Mad Men. Och då kallas ändå den senare för "realistisk" och den förra för "stereotyp och idyllisk".
I Mad Men har vi konstant otrohet från alla gifta män, vi har bara dåliga förhållanden och herregud, INGEN kommunicerar med någon annan. Bara korta antydningar över en drink eller outsagda anklagelser eller utskällningar. I GG pratar de visserligen fort och putslustigt, men de pratar ju i alla fall. Idylliskt? Tja, Lorelei har problem med sina föräldrar, kärlekstrassel, tonårsstrulig dotter, pengaproblem och jobbstress.Tack och lov så består mina problem mer av sånt än av otrogna män och kommunikationsbrist.
Jag vet inte om jag ska vara (kåt) glad och tacksam över att mitt liv inte är mer komplicerat än en idyllisk tv-serie, men jag har faktiskt en gnagande misstanke om att det är lite fint att vara neggo i vissa kretsar. Om arbetarklassen skriker ut på facebook hur de äter tacos med sina älsklingar och hur allt är så myysigt, så startar medelklassen facebookgrupper om hur töntigt det är att vara just myysig. Sen sätter de på ett avsnitt Mad Men och riktigt gnuggar sig i hur den dystra verkligheten ser ut. För alla har ju bara en mask, ingen är ju sådär lycklig på riktigt.
Eller?
Jag håller inte med, för jag ser inte livet så svårmodigt som de framställer det i Mad Men. Jag är fullt medveten om att det är serieskaparnas idé (antar jag, de kan ju inte vara sådär misantropiska omedvetet), men jag tycker att det är långt ifrån realistiskt. Det handlar alltså inte om den dåliga kvinnosynen, om rasismen, om sexismen, om kapitalismen. Jag förstår tanken skaparna har där, det är inte att männen tycker att kvinnorna ska sköta hemmet och vara snygga jag vänder mig emot. Utan att man väljer att göra en serie så totalt dyster och negativ, och att människor sen har mage att kalla det för realistiskt, verklighetstroget, "så det är".
Om vi sammanfattar vad som har kommit fram i s. 1-3 om de huvudpersoner som finns så känns det inte alls "verklighetstroget" eller "uppfriskande ärligt". Bara dystert, deppigt och överdrivet komplicerat. (SPOILERVARNING för de som inte sett s 1-3!)
Donald Draper är krigsförbrytare, dålig make, halvdan pappa, svår anställd. Notoriskt otrogen, dricker för mycket, behandlar kvinnor som saker. Uppfylld av sin egen fullkomlighet. Betsy Draper är en gnällig, bortskämd, frånvarande hemmamamma. Har ett kasst äktenskap. Är otrogen. Roger Sterling är en kvinnofientlig, notorisk otrogen och slemmig människa som - tada! - dricker för mycket.
Pete Campbell är en gnällig skitstövel som är elak mot sin fru och är otrogen och äregirig. Harry Crane har ett trassligt förhållande med sin fru, är otrogen. Peggy Olsen är tråkig och icke omtyckt, har skuldfylld relation till sin mamma och har adopterat bort ett oäkta barn. Joan är förvisso jävligt snygg men har världens cry-baby till man. En cry-baby som dessutom våldtar henne.
Behöver jag fortsätta? Alla som är gifta är otrogna, ingen är egentligt lycklig, alla är miserabla på sitt eget sätt. Och kom inte och skyll på tidsandan, om ni inte på riktigt vill påstå att på sextiotalet så var alla otrogna och alla förhållanden var värdelösa. Nej just det, så var det inte. Inte då, inte nu.
I diskussionen på facebook kom Gilmore Girls upp som jämförelse. Jag kan ju lugnt säga att jag har mycket mer gemensamt med Lorelei eller Rory än med någon i Mad Men. Och då kallas ändå den senare för "realistisk" och den förra för "stereotyp och idyllisk".
I Mad Men har vi konstant otrohet från alla gifta män, vi har bara dåliga förhållanden och herregud, INGEN kommunicerar med någon annan. Bara korta antydningar över en drink eller outsagda anklagelser eller utskällningar. I GG pratar de visserligen fort och putslustigt, men de pratar ju i alla fall. Idylliskt? Tja, Lorelei har problem med sina föräldrar, kärlekstrassel, tonårsstrulig dotter, pengaproblem och jobbstress.Tack och lov så består mina problem mer av sånt än av otrogna män och kommunikationsbrist.
Jag vet inte om jag ska vara (kåt) glad och tacksam över att mitt liv inte är mer komplicerat än en idyllisk tv-serie, men jag har faktiskt en gnagande misstanke om att det är lite fint att vara neggo i vissa kretsar. Om arbetarklassen skriker ut på facebook hur de äter tacos med sina älsklingar och hur allt är så myysigt, så startar medelklassen facebookgrupper om hur töntigt det är att vara just myysig. Sen sätter de på ett avsnitt Mad Men och riktigt gnuggar sig i hur den dystra verkligheten ser ut. För alla har ju bara en mask, ingen är ju sådär lycklig på riktigt.
Eller?
Ibland kan man hejda sig i tid.
- Visst är det kul att Noa har börjat gilla att spela fotboll?
- Ja. Fast han säger att de andra vägrar passa till honom när de spelar på förskolan.
- Jag vet. Han som faktiskt är rätt bra, vad tråkigt det är.
- Ska vi kanske säga till hans fröken om det?
- Fast alltså, vill vi vara föräldrarna som bara "ingen passar till vår son när han spelar fotboll, gör något åt det!"?
- Nej?
- Nej.
- Ja. Fast han säger att de andra vägrar passa till honom när de spelar på förskolan.
- Jag vet. Han som faktiskt är rätt bra, vad tråkigt det är.
- Ska vi kanske säga till hans fröken om det?
- Fast alltså, vill vi vara föräldrarna som bara "ingen passar till vår son när han spelar fotboll, gör något åt det!"?
- Nej?
- Nej.
onsdag 18 augusti 2010
Anna Klara, jag sätter mitt hopp till dig!
Alltså, jag kan ju inte vara den enda som vill ha en sån här? Alla mina vänner bara "800 för en bambi-lampa, är du dum i huvudet eller?" (Ok, de kanske inte säger rakt ut att jag är dum i huvudet, men det går att läsa MELLAN RADERNA).
Den skulle passa så bra in i vårt fina blåa vardagsrum. Sen behöver jag bara de där dundersnygga djurkuddarna också. Och ljusslinga med pioner. Gud vilka cravings jag har, varför kan inte jag få vara rik?
Men i alla fall då, någon mer måste ju gilla denna skönhet. Eller är jag verkligen helt ensam?
Den skulle passa så bra in i vårt fina blåa vardagsrum. Sen behöver jag bara de där dundersnygga djurkuddarna också. Och ljusslinga med pioner. Gud vilka cravings jag har, varför kan inte jag få vara rik?
Men i alla fall då, någon mer måste ju gilla denna skönhet. Eller är jag verkligen helt ensam?
Dagens middag.
Jag är ledsen, jag har noll inspiration till att blogga. Det enda jag kan göra är att sitta och tänka på kvällsmaten jag ska laga senare; pasta med kräftstjärtar. Åt samma igår, men det är så gott att jag skulle kunna äta samma varje dag om jag fick. Visst vill ni ha receptet?
1 hackad chilifrukt
3 hackade vitlöksklyftor
1 burk crème fraiche
1 grönsaksbuljongtärning
1 burk kräftstjärtar
1 citron
1 frp cocktailtomater (eller så kan man hämta från växthuset, det gjorde jag)
Riven parmesan, valfri mängd
Fräs chili och vitlök i smör. Häll på crème fraichen och smula ner en buljongtärning. Smaka av med salt och peppar. Häll i halva cocktailtomater och pressa ner citron. Precis när pastan är färdigkokad slänger man ner kräftstjärtarna, de ska bara bli varma. Servera med nykokt pasta och parmesan.
Det är alltså sjukt gott.
Dagens tips, bara sådär! Thank me later.
1 hackad chilifrukt
3 hackade vitlöksklyftor
1 burk crème fraiche
1 grönsaksbuljongtärning
1 burk kräftstjärtar
1 citron
1 frp cocktailtomater (eller så kan man hämta från växthuset, det gjorde jag)
Riven parmesan, valfri mängd
Fräs chili och vitlök i smör. Häll på crème fraichen och smula ner en buljongtärning. Smaka av med salt och peppar. Häll i halva cocktailtomater och pressa ner citron. Precis när pastan är färdigkokad slänger man ner kräftstjärtarna, de ska bara bli varma. Servera med nykokt pasta och parmesan.
Det är alltså sjukt gott.
Dagens tips, bara sådär! Thank me later.
tisdag 17 augusti 2010
Sådan mor, sådan dotter.
Jag har precis avslutat läggningen av Emmy, en läggning där jag sjöng om lik, slakt, fattigdom, hustrumisshandel och sinnessjuka kvinnor.
Skyll inte på mig om hon får mardrömmar. Skyll på skillingtrycken!
Skyll inte på mig om hon får mardrömmar. Skyll på skillingtrycken!
Ynklig
Först började det med huvudvärk på jobbet igår. Sen fortsatte det med värre och värre huvudvärk trots vila, alvedon, bad och ansiktsmassage. Till slut drabbades jag av yrsel också och fick släpa mig i säng. Många timmars sömn senare vaknade jag med samma huvudvärk och fick ringa och sjukanmäla mig i morse. Först vid lunch idag kunde jag ta mig ur sängen. Fortfarande med huvudvärk, men just för tillfället kan jag åtminstone stå upp även om jag mår sådär illa som man typ gör när man är lätt bakis.
Tja, det här var ju ett inlägg som inte har annat än ett syfte: tyck synd om mig, snälla?
Tja, det här var ju ett inlägg som inte har annat än ett syfte: tyck synd om mig, snälla?
måndag 16 augusti 2010
Inställda planer.
Det blir ingen resa till Kroatien. Ungarna är skitledsna, jag är bitter men så är liksom läget. Man kan inte åka utomlands på trevlig solsemester när livet är såhär.
Men om man nu skulle tänka sig att mamman och pappan skulle ta och kompensera för denna uteblivna semester genom en weekend någonstans typ i november, vart skulle de i såna fall styra sin kosa? Barnen får bli hemma, såna föräldrar är vi.
Aja, vad jag efterfrågar är alltså tips på lugna, mysiga och trevliga weekendresor. Inte nattklubbar i Berlin, mer pensionat i Provence. Tipsa mig!
Men om man nu skulle tänka sig att mamman och pappan skulle ta och kompensera för denna uteblivna semester genom en weekend någonstans typ i november, vart skulle de i såna fall styra sin kosa? Barnen får bli hemma, såna föräldrar är vi.
Aja, vad jag efterfrågar är alltså tips på lugna, mysiga och trevliga weekendresor. Inte nattklubbar i Berlin, mer pensionat i Provence. Tipsa mig!
Blir det inte lite... onödigt?
De är konstiga där borta i Amerika. Och det säger jag inte bara för att de gör upp planer på att ses via telefon, och sedan lägger på utan att specificera var och när. Men det är faktiskt också rätt konstigt.
Har ni tänkt på att de alltid är jävligt många som löser ett mord? Eller rättare sagt, de är väldigt många olika avdelningar som är inblandade. Ja men se här:
En man är skjuten på ett hotellrum. CSI dyker upp och mäter och letar blod och skottrester och krut och sädesrester och allt sånt där roligt som finns på hotellrum. So far so good. Men sen tar CSI och förhör misstänkta, och CSI spanar, och CSI löser till sist mordet (alltid byggt på väldigt svaga indicier som i sin tur kommer i från väldigt avancerad teknik som kan göra saker som gör att man undrar varför inte alla brott i hela världen löses på några minuter när man ju kan få reda på allt möjligt genom CSI:s magiska superkameror) och då tänker man ju att jaha - det är så det går till!
Men nehej, för tydligen är det så i nästa serie att det är poliserna som letar bevis och sen hittar bevis och sen förhör och ställer mördare mot väggen och får fram ett erkännande. CSI ser man inte röken av. Märkligt det där.
Och ännu märkligare blir det för i den tredje serien så är det inte CSI eller polisen som löser brotten, det är nämligen advokaterna! För det vet man ju, att tekniker och poliser - det kan man inte lita på. Det ska vara lite kostymnissar (eller kostymbruttor som alltid har jättesnygga ben i sina väldigt korta kostymkjolar) för att man ska få fram rättvisan! Och så gör de om allt det som CSI/poliserna har gjort tidigare, och de hittar jättemycket nya bevis, så man undrar lite hur höga CSI/poliserna var när de gjorde sitt jobb. Och så får de i alla fall klienterna frikända. Snipp snapp snut, så var sagan slut!
Nähepp! Det var den inte alls det. För i de fall då CSI/polisen/advokaterna inte har gjort sitt jobb så finns ju den kalla avdelningen. Alltså den som hanterar fall som ingen kunnat lösa. Det är märkligt hur många fall det är som inte går att lösa, särskilt med tanke på hur många det är som löser alla brott. Och ännu märkligare med tanke på alla CSI:s övernaturliga manicker. Men i alla fall är det så, och då måste den här Cold Case-avdelningen lösa alla mord. Göra allt det där igen, precis som alla andra redan har gjort utan resultat. Men den här gången så blir det så klart rätt, för alla vet ju att ett brott blir enklare att lösa ju längre tid som har gått.
Nu då? Nu är det väl ändå slut! Nu har vi CSI, vi har poliser, vi har advokater, vi har specialutredare. Mer behövs det väl inte?
Ha ha! Ni pratar om landet där "en liten cola" motsvarar supersizen i Sverige. Klart de måste fläska på med lite till. Så vad har vi mer?
Jo! Journalisterna! Ni vet, efter att alla har gjort sitt jobb så är det någon murvel på en lokalblaska som tycker att något inte stämmer och börjar därför intervjua människor och vittnen. Och tänka sig, de berättar saker för journalisten som de inte sagt till polisen tidigare, för vem litar man mer på än en reporter liksom? Herregud, tell it to the media! Så i alla fall så lyckas ju den här murveln (utan teknisk bevisning eller supergadgets á la CSI) lösa fallet. Igen. Alla glada?
Nej, alla inte glada. För någonstans i Amerrkat finns en spöktalare eller ett medium och de har minsann fått veta via spöket/en dröm att sådär gick det inte alls till. Nej nej, den döde berättar för dem exakt hur det var och sen kan de gå och förhöra människor och få reda på allt som det EGENTLIGEN var. Och då kan ju faktiskt CSI slänga sina superförstorande megakameror i sopkorgen, för mediet/spöktalaren har ju liksom sanningen från offret själv. Vem kan tävla med det?
Så. Nu tror jag att det var alla. Har jag glömt någon? Jag vet inte jag, men det känns som att om vi hade haft alla dessa resurser i Sverige så kanske inte Palmemordet hade varit någon gåta. Visserligen kanske det hade fått flera olika lösningar beroende på vem som löst mordet, men det hade ju åtminstone alltid blivit löst!
(Sen är det också jättemärkligt att alla dricker så mycket och sen kör bil. Eller att alla som är sjutton ser ut som 32)
Har ni tänkt på att de alltid är jävligt många som löser ett mord? Eller rättare sagt, de är väldigt många olika avdelningar som är inblandade. Ja men se här:
En man är skjuten på ett hotellrum. CSI dyker upp och mäter och letar blod och skottrester och krut och sädesrester och allt sånt där roligt som finns på hotellrum. So far so good. Men sen tar CSI och förhör misstänkta, och CSI spanar, och CSI löser till sist mordet (alltid byggt på väldigt svaga indicier som i sin tur kommer i från väldigt avancerad teknik som kan göra saker som gör att man undrar varför inte alla brott i hela världen löses på några minuter när man ju kan få reda på allt möjligt genom CSI:s magiska superkameror) och då tänker man ju att jaha - det är så det går till!
Men nehej, för tydligen är det så i nästa serie att det är poliserna som letar bevis och sen hittar bevis och sen förhör och ställer mördare mot väggen och får fram ett erkännande. CSI ser man inte röken av. Märkligt det där.
Och ännu märkligare blir det för i den tredje serien så är det inte CSI eller polisen som löser brotten, det är nämligen advokaterna! För det vet man ju, att tekniker och poliser - det kan man inte lita på. Det ska vara lite kostymnissar (eller kostymbruttor som alltid har jättesnygga ben i sina väldigt korta kostymkjolar) för att man ska få fram rättvisan! Och så gör de om allt det som CSI/poliserna har gjort tidigare, och de hittar jättemycket nya bevis, så man undrar lite hur höga CSI/poliserna var när de gjorde sitt jobb. Och så får de i alla fall klienterna frikända. Snipp snapp snut, så var sagan slut!
Nähepp! Det var den inte alls det. För i de fall då CSI/polisen/advokaterna inte har gjort sitt jobb så finns ju den kalla avdelningen. Alltså den som hanterar fall som ingen kunnat lösa. Det är märkligt hur många fall det är som inte går att lösa, särskilt med tanke på hur många det är som löser alla brott. Och ännu märkligare med tanke på alla CSI:s övernaturliga manicker. Men i alla fall är det så, och då måste den här Cold Case-avdelningen lösa alla mord. Göra allt det där igen, precis som alla andra redan har gjort utan resultat. Men den här gången så blir det så klart rätt, för alla vet ju att ett brott blir enklare att lösa ju längre tid som har gått.
Nu då? Nu är det väl ändå slut! Nu har vi CSI, vi har poliser, vi har advokater, vi har specialutredare. Mer behövs det väl inte?
Ha ha! Ni pratar om landet där "en liten cola" motsvarar supersizen i Sverige. Klart de måste fläska på med lite till. Så vad har vi mer?
Jo! Journalisterna! Ni vet, efter att alla har gjort sitt jobb så är det någon murvel på en lokalblaska som tycker att något inte stämmer och börjar därför intervjua människor och vittnen. Och tänka sig, de berättar saker för journalisten som de inte sagt till polisen tidigare, för vem litar man mer på än en reporter liksom? Herregud, tell it to the media! Så i alla fall så lyckas ju den här murveln (utan teknisk bevisning eller supergadgets á la CSI) lösa fallet. Igen. Alla glada?
Nej, alla inte glada. För någonstans i Amerrkat finns en spöktalare eller ett medium och de har minsann fått veta via spöket/en dröm att sådär gick det inte alls till. Nej nej, den döde berättar för dem exakt hur det var och sen kan de gå och förhöra människor och få reda på allt som det EGENTLIGEN var. Och då kan ju faktiskt CSI slänga sina superförstorande megakameror i sopkorgen, för mediet/spöktalaren har ju liksom sanningen från offret själv. Vem kan tävla med det?
Så. Nu tror jag att det var alla. Har jag glömt någon? Jag vet inte jag, men det känns som att om vi hade haft alla dessa resurser i Sverige så kanske inte Palmemordet hade varit någon gåta. Visserligen kanske det hade fått flera olika lösningar beroende på vem som löst mordet, men det hade ju åtminstone alltid blivit löst!
(Sen är det också jättemärkligt att alla dricker så mycket och sen kör bil. Eller att alla som är sjutton ser ut som 32)
söndag 15 augusti 2010
När det inte finns ett svar.
På ett rum på ett korttidsboende sitter min morfar och är döende. I lekparken intill leker barnen, i den gamla stadsdelen precis bredvid är det hantverksmarknad. Busslaster med tyska turister stannar i närheten och dessa turister vet inte att precis bredvid det pittoreska bageriet sitter världens bästa människa och sakta tynar bort på sitt rum.
På stora torget i staden är det torghandel. Längre ner på torget är det manifestation för den lilla flickan Rim som är 2 år och döende och ska utvisas. Folk går och klämmer på frukter och lyssnar lite med ena örat på när någon läser upp ett brev från flickans mamma, där hon förklarar att även om nu migrationsverket har rätt i att vården för Rim finns i Libanon så har hon som ensamstående moder till tre döttrar inte råd med den. Rim är inlagd på sjukhus, hur hon ens ska överleva en flygresa är ett stort frågetecken. Ändå avslås deras överklagan.
Och femåringen säger: Man vill ju inte ha en morfar som bara blir värre och värre. Man vill ju ha en morfar som man kan leka med. Om jag hade varit i hans mage hade jag slängt bort hans cancer så han hade blivit frisk igen.Varför finns det cancer mamma? Varför finns det cancer som man inte kan bli frisk ifrån?
Och femåringen frågar: varför får hon inte stanna? Hon är ju född i Sverige, hon bor ju här! Vi har ju gratis sjukhus mamma, varför får hon inte bo här? Varför är de så dumma de som bestämmer? Varför kan inte de som är snälla bestämma istället? Varför ska hon behöva dö för?
Jag vet inte, älskade lilla barn. Jag vet inte jag vet inte jag vet inte.
På stora torget i staden är det torghandel. Längre ner på torget är det manifestation för den lilla flickan Rim som är 2 år och döende och ska utvisas. Folk går och klämmer på frukter och lyssnar lite med ena örat på när någon läser upp ett brev från flickans mamma, där hon förklarar att även om nu migrationsverket har rätt i att vården för Rim finns i Libanon så har hon som ensamstående moder till tre döttrar inte råd med den. Rim är inlagd på sjukhus, hur hon ens ska överleva en flygresa är ett stort frågetecken. Ändå avslås deras överklagan.
Och femåringen säger: Man vill ju inte ha en morfar som bara blir värre och värre. Man vill ju ha en morfar som man kan leka med. Om jag hade varit i hans mage hade jag slängt bort hans cancer så han hade blivit frisk igen.Varför finns det cancer mamma? Varför finns det cancer som man inte kan bli frisk ifrån?
Och femåringen frågar: varför får hon inte stanna? Hon är ju född i Sverige, hon bor ju här! Vi har ju gratis sjukhus mamma, varför får hon inte bo här? Varför är de så dumma de som bestämmer? Varför kan inte de som är snälla bestämma istället? Varför ska hon behöva dö för?
Jag vet inte, älskade lilla barn. Jag vet inte jag vet inte jag vet inte.
fredag 13 augusti 2010
Hallå, moder natur.
Hej moder natur.
Det är så här förstår du, jag tycker inte riktigt om den här mellanårstiden vi har just nu. Jag vill kunna klä mig i vanliga kläder utan att frysa ena sekunden och bada i svett den nästa. Jag vill gärna veta ifall jag ska smörja in barnen med solkräm eller ta på dem en extra tröja innan jag skickar dem till förskolan på morgonen.
Jag vet inte om jag ska ställa undan utemöblerna eftersom det ändå inte är väder för att vara ute, och jag är osäker på om det är dags att plocka fram tjockare skor.
Det här är ett dilemma för mig faktiskt. Så jag ber dig lite vänligt sådär, kan du bestämma dig? Och när du väl har bestämt dig, kan det vara för klart och krispigt höstväder med lagom kyla och vackra färger?
Fint, visste att jag kunde lita på dig!
Det är så här förstår du, jag tycker inte riktigt om den här mellanårstiden vi har just nu. Jag vill kunna klä mig i vanliga kläder utan att frysa ena sekunden och bada i svett den nästa. Jag vill gärna veta ifall jag ska smörja in barnen med solkräm eller ta på dem en extra tröja innan jag skickar dem till förskolan på morgonen.
Jag vet inte om jag ska ställa undan utemöblerna eftersom det ändå inte är väder för att vara ute, och jag är osäker på om det är dags att plocka fram tjockare skor.
Det här är ett dilemma för mig faktiskt. Så jag ber dig lite vänligt sådär, kan du bestämma dig? Och när du väl har bestämt dig, kan det vara för klart och krispigt höstväder med lagom kyla och vackra färger?
Fint, visste att jag kunde lita på dig!
Och gärna lite social kompetens också.
Om man ska önska runt i ring (och det är väl precis sånt man kan göra när man har tråkigt och inte längre har en mobiltelefon som man kan surfa på, ty den är hos reparatören eftersom högtalarna har lagt av) så vill jag önska mig organisationsförmåga.
Jag vill vara en sån som har koll på allting. En som vet vilka kläder som ska köpas inför förskolehösten, en som har koll på vilket barn som behöver köpa nya stövlar. En sån som aldrig behöver springa runt hela huset i jakt på en hårnål eller en hårsnodd, whatever comes first. En sån som för den delen inte behöver sätta upp håret eftersom otäckt kluvna toppar och risigt hår inte existerar en såna människors världar.
Jag vill bli en människa som har full koll på alla viktiga papper och därmed inte missar att söka stipendier bara för att man inte hittar gymnasiebetyget. Jag vill med enkelhet kunna leta reda på ett rent lakan, inte behöva springa runt i hela huset + förråd för att till slut hitta ett som ändå är lite för litet.
Hur blir man en sån människa? Hur blir man en människa som inte alltid glömmer något, slarvar bort något, har dålig koll? Jag vill vara en organiserad pedant med renlighetsvansinne. Inte en stökig slarver som hellre ser på tv-serier än städar.
Fast just nu nöjer jag mig nog med ett stort linneskåp där jag kan förvara lakan, handdukar och diverse tyg och kläder. Då kanske jag åtminstone kan få sova på adekvat stora lakan. Nöjd med det lilla, det är jag idag.
Jag vill vara en sån som har koll på allting. En som vet vilka kläder som ska köpas inför förskolehösten, en som har koll på vilket barn som behöver köpa nya stövlar. En sån som aldrig behöver springa runt hela huset i jakt på en hårnål eller en hårsnodd, whatever comes first. En sån som för den delen inte behöver sätta upp håret eftersom otäckt kluvna toppar och risigt hår inte existerar en såna människors världar.
Jag vill bli en människa som har full koll på alla viktiga papper och därmed inte missar att söka stipendier bara för att man inte hittar gymnasiebetyget. Jag vill med enkelhet kunna leta reda på ett rent lakan, inte behöva springa runt i hela huset + förråd för att till slut hitta ett som ändå är lite för litet.
Hur blir man en sån människa? Hur blir man en människa som inte alltid glömmer något, slarvar bort något, har dålig koll? Jag vill vara en organiserad pedant med renlighetsvansinne. Inte en stökig slarver som hellre ser på tv-serier än städar.
Fast just nu nöjer jag mig nog med ett stort linneskåp där jag kan förvara lakan, handdukar och diverse tyg och kläder. Då kanske jag åtminstone kan få sova på adekvat stora lakan. Nöjd med det lilla, det är jag idag.
torsdag 12 augusti 2010
Dagens roligaste.
Har ni sett den här? Den är ju makalös. Och så väcker den så många många frågor.
Sen när är Magnus Uggla en blond brat?
Vad är det för nördar som står längst fram och liksom diggar med. Gå på en riktig spelning ffs!
Är det lagstadgat att alla MUF-muppar måste klä sig som banktjänstemän, även när de försöker vara coola och rockiga och hippa?
Vore det inte bättre om sjuksköterskan kunde få se på sina hollywoodfruar istället för att jobba övertid, så kunde någon annan kanske få några timmar och hjälpa den månadens inkomst?
Är det inte märkligt att muf själva lägger ut den här videon på youtube. Likt tjocka lasersnubben borde det här väl vara något som de aldrig ville att någon utomstående skulle se?
Men det sista frågan är väl egentligen den viktigaste: ska man skratta eller gråta?
(En bonusfråga: kan någon förklara för mig hur jag lägger in videos från youtube utan att sidan kukar ur på bredden?)
onsdag 11 augusti 2010
Mer nostalgi
Alltså, när man väl har börjat tänka tillbaka så kan man ju inte sluta. Herregud vad barndoms- och ungdomsminnen sköljer över en. Jag menar, minns ni upphetsningen när ICQ lät "o-oh"? Det kunde ju vara någon flirt som var online. Eller skunk, visst minns ni skunk? Som facebook, fast man kunde pimpa sin presentation. Alla timmar man satt i datasalen med skunk uppe och som man snabbt gömde när någon lärare kom in, eftersom man ju inte fick privatsurfa i skolan.
Alla dessa fredagskvällar hemma när jag var barn och för liten för att få gå på fest eller ut på krogen. Först ridskola, sen disneydags, sen findukat vid matsalsbordet med tända ljus och ostfylld kycklingfilé, pommes frites (vi hade egen fritös som små, en lyx som många avundades) och mamma och pappa som varje gång tjafsade om vem som fick mest vin.
Vårt vita lilla tegelhus på landet, där så många fredagskvällar har tillbringats. Där vi spelade datorspel nere i källaren och inte fick surfa mer än en kvart åt gången för det blev så dyrt. Där vi hade barndisco i källaren medan de vuxna dansade till progghits i vardagsrummet.
Nu bor min familj i ett vitt litet tegelhus på landet. Vad jag hoppas att det, att vi, kan ge mina barn fina minnen att vara nostalgisk över.
Alla dessa fredagskvällar hemma när jag var barn och för liten för att få gå på fest eller ut på krogen. Först ridskola, sen disneydags, sen findukat vid matsalsbordet med tända ljus och ostfylld kycklingfilé, pommes frites (vi hade egen fritös som små, en lyx som många avundades) och mamma och pappa som varje gång tjafsade om vem som fick mest vin.
Vårt vita lilla tegelhus på landet, där så många fredagskvällar har tillbringats. Där vi spelade datorspel nere i källaren och inte fick surfa mer än en kvart åt gången för det blev så dyrt. Där vi hade barndisco i källaren medan de vuxna dansade till progghits i vardagsrummet.
Nu bor min familj i ett vitt litet tegelhus på landet. Vad jag hoppas att det, att vi, kan ge mina barn fina minnen att vara nostalgisk över.
Antagligen bara kul för 80-talister men...
Jag hittade en så rolig lista om hur det var för oss som är födda på 80-talet. Ofta brukar såna listor vara rätt dåliga eller rent ut sagt felaktiga (typ: vi åkte utan bälte men dog inte ändå), men den här var rätt klockren.
Ni som inte är 80-talister får väl se om ni ändå är så pass unga att ni känner igen er. Annars kan ni få himla lite med ögonen och sucka åt di där ungdomarna.
Vi som "knackade på" hos våra kompisar utan förvarning när vi ville träffa dem
Vi som lärt oss räkna genom att räkna antal pet-flaskor som behövs pantas för att köpa 100 st 50-örestuggummin
Vi som slog in skolböckerna i diverse fina skydd för att vi behandlade dem med respekt
Vi som kan skillnaden mellan discodans och tryckare
Vi som på egen hand klippte i våra jeans innan de började säljas söndertrasade
Vi som har sparat en blå/röd kudde fylld med märken såsom silverfisken och baddaren
Vi som någon gång har haft en OKEJ-poster upphängd på väggen
Vi som samlade på allt - främst kapsyler
Vi som var den första generationen som kunde zappa mellan Skurt och Björnes magasin
Vi som i våra egna dagböcker inte kunde undvika att använda samma fraser som i "Berts Dagbok"
Vi som försökte allt vad vi kunde att bygga lika fina trädkojor och hitta lika coola "gömställen" som det fanns på TV
Vi som på egen hand lärdes oss datorer/internet/fildelning och dessutom fick lära våra föräldrar hur de kollar sin mail
Vi som visste skillnaden mellan att ringa billiga lokalsamtal och dyra riksamtal
Vi som hade kvar Sovjet i kartboken hela grundskolan (trots upplösningen)
Vi som trodde att pins i stil med "Rör inte min kompis" skulle förändra världen
Vi som förtjusades av att leka med slime ifrån Buttericks
Vi som började "hänga med våra polare" när det blev för ocoolt att "leka med våra kompisar"
Vi som jublade när gröna/svarta tavlan bytades ut till whiteboards i skolan
Vi som fick hjälpa läraren att trycka på play på videoapparaten
Vi som trodde att vi skulle bli rika när vi efter många år skulle sälja våra kulor, ishockeykort och pogs
Vi som gick från altavista till evreka och från evreka till google
Vi som frågade chans på någon ny varje vecka
Vi som läste OÄ i skolan
Vi som var närvarande medan myrornas krig fortfarande gick på TV
Vi som var för coola för vanliga sällskapsdjur och skaffade vandrande pinnar och tesvamp
Vi som smaskade omkring med Jenka, Shake eller Hubba Bubba i munnen
Vi som tvingades runt för att sälja bingolotter varje vecka
Vi som hade påtvingade brevvänner i grannorten
Vi som läste Lyckoslanten
Vi som drömde om att ha en egen rökmaskin hemma
Vi som tyckte det var värt tiden det tog att surfa med 56k-modem
Vi som tryckte på play på kassettbandspelaren till vår Commendore 64 och sen kunde gå och göra något annat i 20 minuter medans spelet laddade
Vi som lämnade Bingolotto samtidigt som Leif Loket Olsson
Vi som lät mamma fläta hela håret i små flätor när håret var blött, och sen sov på dessa under natten för att få vågigt hår till kommande skoldag
Vi som hade en väldigt härdad men ändå öm nintendotumme
Vi som införde pizza, kebab och tacos i svensk husmanskost
Vi som dansade så långa tryckare att vi klibbades fast i varandra
Vi som fortfarande kan dansa Macarena till punkt och pricka
Vi som var de första i backen med snowboard
Vi som fick förbud att använda tamagoshi på lektionerna
Vi som använde sockiplast för att förhindra det groteska vårtspridandet
Vi som älskade bockastyren och max antal växlar på cyklar
Vi som var de som började med lunarstorm och vi som tog jävligt lång tid på oss innan vi hade hjärtat att sluta med det
Vi som vara jäkligt skeptiska till MSN när det kom då ICQ faktiskt fungerade alldeles utmärkt
Vi som har försökt att säga krankelibrankelfnatt eller killevippen för att se om det gav någon effekt
Vi som lärde oss hantera MS Dos för att kunna spela pc-spel
Vi som lärde känna Robert Gustavsson genom Björnes Magasin och inte Parlamentet
Vi som går igång på "När du hör den här signalen... *pling* ...när du hör den signalen, då vet du att det är dags att vända blad. Då börjar vi..."
Vi som var tvungna att blåsa i våra nintendospel för att de i överhuvudtaget skulle fungera, teknik: kraftigt men utan salivstänk
Vi som drev våra föräldrar galna med monotona piptrudelutter från ett hypermodernt gameboy i bilen
Vi som i våra busringningar aldrig lyckades lika bra som Hassan gjorde på radio
Vi som hade gameboy color med färgrannt hölje, inte färgskärm
Vi som åt Bamse-meal på Clock innan vi upptäckte Happy Meal
Vi som vek alla våra nya tjugokronorssedlar till skjortor
Vi som käkade Raider och inte Twix!
Vi som hade en hel hylla med filmer som vi spelat in från TV på kassetband
Vi som tyckte att vi var extremt välberesta genom timmar framför BackPacker (1 och 2)
Vi som hade bänkar med lock på
Vi som fick onödigt mycket information om att vi skulle ringa 112 i stället för 90 000
Vi som gick omkring med väldigt korta magtröjor med oanständiga texter på de ännu ej utvuxna brösten och kunde göra så för att våra föräldrar inte förstod texten som stod på engelska
Vi som gjorde fingerlekar med garn såsom vaggan, eifeltornet,fiskenätet
Vi som kunde ringa in och få chansen att spela Hugo i direktsändning (och tycka alla andra var så dåliga) för att vinna sega råttor av Sofi Propp
Vi som hade skateboards med bromskloss
Vi som glömde skrivstilen snabbare än vad vi lärt oss den
Vi som ringde 020-nummer från telefonkiosker för att det 1) var gratis och 2) var spännande att låtsas vara "Lisa, 18 år"
(Obs. Listan är kopierad och ev. språkfel står inte jag för.)
Ni som inte är 80-talister får väl se om ni ändå är så pass unga att ni känner igen er. Annars kan ni få himla lite med ögonen och sucka åt di där ungdomarna.
Vi som "knackade på" hos våra kompisar utan förvarning när vi ville träffa dem
Vi som lärt oss räkna genom att räkna antal pet-flaskor som behövs pantas för att köpa 100 st 50-örestuggummin
Vi som slog in skolböckerna i diverse fina skydd för att vi behandlade dem med respekt
Vi som kan skillnaden mellan discodans och tryckare
Vi som på egen hand klippte i våra jeans innan de började säljas söndertrasade
Vi som har sparat en blå/röd kudde fylld med märken såsom silverfisken och baddaren
Vi som någon gång har haft en OKEJ-poster upphängd på väggen
Vi som samlade på allt - främst kapsyler
Vi som var den första generationen som kunde zappa mellan Skurt och Björnes magasin
Vi som i våra egna dagböcker inte kunde undvika att använda samma fraser som i "Berts Dagbok"
Vi som försökte allt vad vi kunde att bygga lika fina trädkojor och hitta lika coola "gömställen" som det fanns på TV
Vi som på egen hand lärdes oss datorer/internet/fildelning och dessutom fick lära våra föräldrar hur de kollar sin mail
Vi som visste skillnaden mellan att ringa billiga lokalsamtal och dyra riksamtal
Vi som hade kvar Sovjet i kartboken hela grundskolan (trots upplösningen)
Vi som trodde att pins i stil med "Rör inte min kompis" skulle förändra världen
Vi som förtjusades av att leka med slime ifrån Buttericks
Vi som började "hänga med våra polare" när det blev för ocoolt att "leka med våra kompisar"
Vi som jublade när gröna/svarta tavlan bytades ut till whiteboards i skolan
Vi som fick hjälpa läraren att trycka på play på videoapparaten
Vi som trodde att vi skulle bli rika när vi efter många år skulle sälja våra kulor, ishockeykort och pogs
Vi som gick från altavista till evreka och från evreka till google
Vi som frågade chans på någon ny varje vecka
Vi som läste OÄ i skolan
Vi som var närvarande medan myrornas krig fortfarande gick på TV
Vi som var för coola för vanliga sällskapsdjur och skaffade vandrande pinnar och tesvamp
Vi som smaskade omkring med Jenka, Shake eller Hubba Bubba i munnen
Vi som tvingades runt för att sälja bingolotter varje vecka
Vi som hade påtvingade brevvänner i grannorten
Vi som läste Lyckoslanten
Vi som drömde om att ha en egen rökmaskin hemma
Vi som tyckte det var värt tiden det tog att surfa med 56k-modem
Vi som tryckte på play på kassettbandspelaren till vår Commendore 64 och sen kunde gå och göra något annat i 20 minuter medans spelet laddade
Vi som lämnade Bingolotto samtidigt som Leif Loket Olsson
Vi som lät mamma fläta hela håret i små flätor när håret var blött, och sen sov på dessa under natten för att få vågigt hår till kommande skoldag
Vi som hade en väldigt härdad men ändå öm nintendotumme
Vi som införde pizza, kebab och tacos i svensk husmanskost
Vi som dansade så långa tryckare att vi klibbades fast i varandra
Vi som fortfarande kan dansa Macarena till punkt och pricka
Vi som var de första i backen med snowboard
Vi som fick förbud att använda tamagoshi på lektionerna
Vi som använde sockiplast för att förhindra det groteska vårtspridandet
Vi som älskade bockastyren och max antal växlar på cyklar
Vi som var de som började med lunarstorm och vi som tog jävligt lång tid på oss innan vi hade hjärtat att sluta med det
Vi som vara jäkligt skeptiska till MSN när det kom då ICQ faktiskt fungerade alldeles utmärkt
Vi som har försökt att säga krankelibrankelfnatt eller killevippen för att se om det gav någon effekt
Vi som lärde oss hantera MS Dos för att kunna spela pc-spel
Vi som lärde känna Robert Gustavsson genom Björnes Magasin och inte Parlamentet
Vi som går igång på "När du hör den här signalen... *pling* ...när du hör den signalen, då vet du att det är dags att vända blad. Då börjar vi..."
Vi som var tvungna att blåsa i våra nintendospel för att de i överhuvudtaget skulle fungera, teknik: kraftigt men utan salivstänk
Vi som drev våra föräldrar galna med monotona piptrudelutter från ett hypermodernt gameboy i bilen
Vi som i våra busringningar aldrig lyckades lika bra som Hassan gjorde på radio
Vi som hade gameboy color med färgrannt hölje, inte färgskärm
Vi som åt Bamse-meal på Clock innan vi upptäckte Happy Meal
Vi som vek alla våra nya tjugokronorssedlar till skjortor
Vi som käkade Raider och inte Twix!
Vi som hade en hel hylla med filmer som vi spelat in från TV på kassetband
Vi som tyckte att vi var extremt välberesta genom timmar framför BackPacker (1 och 2)
Vi som hade bänkar med lock på
Vi som fick onödigt mycket information om att vi skulle ringa 112 i stället för 90 000
Vi som gick omkring med väldigt korta magtröjor med oanständiga texter på de ännu ej utvuxna brösten och kunde göra så för att våra föräldrar inte förstod texten som stod på engelska
Vi som gjorde fingerlekar med garn såsom vaggan, eifeltornet,fiskenätet
Vi som kunde ringa in och få chansen att spela Hugo i direktsändning (och tycka alla andra var så dåliga) för att vinna sega råttor av Sofi Propp
Vi som hade skateboards med bromskloss
Vi som glömde skrivstilen snabbare än vad vi lärt oss den
Vi som ringde 020-nummer från telefonkiosker för att det 1) var gratis och 2) var spännande att låtsas vara "Lisa, 18 år"
(Obs. Listan är kopierad och ev. språkfel står inte jag för.)
tisdag 10 augusti 2010
Det är ju tur att han är söt.
Jag och Noa ska leka tjugo frågor. Han ska tänka på någon, jag ska fråga. Han tar upp en Bamsetidning, studerar den noga, lägger ner den och säger att jag kan börja fråga.
- Är det en människa?
- Nej
- Är det en figur?
- Ja
- Är det en björn?
- Ja
- Är det Bamse?
- VA?! HUR visste du det?!
Jag kommer sakna dagen då mina magiska tankeläsningskrafter inte verkar så himla makalösa längre.
- Är det en människa?
- Nej
- Är det en figur?
- Ja
- Är det en björn?
- Ja
- Är det Bamse?
- VA?! HUR visste du det?!
Jag kommer sakna dagen då mina magiska tankeläsningskrafter inte verkar så himla makalösa längre.
Ha!
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
måndag 9 augusti 2010
Lantlivets plågor.
Har jag nämnt att den här sommaren har varit rätt så kass? Förutom cancer kom andra saker, en av dem var en svärm av - inte gräshoppor som åt upp vår skörd - men väl flugor. Herregud vad vi har dödat flugor. Jag skulle tippa på att vi har slagit ihjäl 50-100 flugor per dag vissa perioder. Vi har satt upp flugfångare, flugtejp, fönsterfällor. Hell, vi har till och med köpt en köttätande växt. Jag lever i ständig fruktan för att den ska göra en little shop of horrors mot oss.
Missförstå mig rätt, jag trivs där vi bor trots flugorna. Men ärligt talat, what are they good for?
Ryktet gör förresten gällande att 25% av folket här ute röstade på Sverigedemokraterna i förra valet. Det är ju sinnessjukt många. Å andra sidan hör det väl kanske till lantlivet precis som flugorna? Det är ju ungefär samma plåga: de sprider massa dynga och inget vet vad de är bra för.
Trumvirvel här tack. Ka-dish!
Missförstå mig rätt, jag trivs där vi bor trots flugorna. Men ärligt talat, what are they good for?
Ryktet gör förresten gällande att 25% av folket här ute röstade på Sverigedemokraterna i förra valet. Det är ju sinnessjukt många. Å andra sidan hör det väl kanske till lantlivet precis som flugorna? Det är ju ungefär samma plåga: de sprider massa dynga och inget vet vad de är bra för.
Trumvirvel här tack. Ka-dish!
fredag 6 augusti 2010
Countdown
Det är 63 timmar kvar tills barnen börjar på förskolan igen efter sommarlovet. 63 timmar. Kan man bygga någon slags stor urtavla som sakta räknar ner? En urtavla som vi kan snegla på varje gång de är sådär extra rastlösa.
Förresten: har ni sett att Bevvan går som repris på fyran på eftermiddagarna? Det här kan vara världens mest uttjatade grej att säga (om man bortser från "hö hö, egentligen är det ju konstigt att det heter salsasås, det blir ju sås-sås!"), men herregud - hur kunde vi tro att Dylan var tonåring? Han har ju rynkor djupa nog att sätta potatis i. Fortfarande snygg dock, jag medger det. Och så hatar vi väl alla Kelly fortfarande?
Jag måste komma in i det här sakta men säkert igen. Bloggandet. Förvänta er inga storverk (as if you'd ever).
Förresten: har ni sett att Bevvan går som repris på fyran på eftermiddagarna? Det här kan vara världens mest uttjatade grej att säga (om man bortser från "hö hö, egentligen är det ju konstigt att det heter salsasås, det blir ju sås-sås!"), men herregud - hur kunde vi tro att Dylan var tonåring? Han har ju rynkor djupa nog att sätta potatis i. Fortfarande snygg dock, jag medger det. Och så hatar vi väl alla Kelly fortfarande?
Jag måste komma in i det här sakta men säkert igen. Bloggandet. Förvänta er inga storverk (as if you'd ever).
torsdag 5 augusti 2010
*dammar av*
Jag vet inte riktigt om jag vet hur jag gör det här längre. Hello dramaqueen, en månad av icke-bloggande och helt plötsligt känner jag mig som ett litet lamm som fortfarande är sådär slemmigt och inte alls ullegull utan bara typ alien.
Men på riktigt så har jag vant mig av att tänka i bloggtankar. För det gör man ju, det gör i alla fall jag nu när jag äntligen har (hade? - å, detta osäkra uppmärksamhetsbehov) en blogg som folk faktiskt läser. Jag letade alltid bloggmaterial, formulerade inlägg kring roliga händelser. Nu kanske den här sommaren inte har varit fylld av roliga anekdoter heller, men ändock - jag har liksom tappat det där "åh, nu är jag inte alls närvarande i den här fina stunden för jag måste a) tänka på hur jag kan göra det till ett roligt blogginlägg och b) fundera ut vilka kort som blir roliga att lägga upp på facebook" som jag konstant levde i förut. Vilket säkert är sunt, men inte så produktivt.
Gud, den här sommaren har varit så jävla värdelös. 2010 har överhuvudtaget (ja, jag vill skriva ihop det) varit ett kasst år, jag skulle betala mycket för att veta att hösten blir bättre, men I don't see it happening om man säger så.
Nämen i alla fall då: Hej! Finns ni kvar? Hur har sommaren varit?
Men på riktigt så har jag vant mig av att tänka i bloggtankar. För det gör man ju, det gör i alla fall jag nu när jag äntligen har (hade? - å, detta osäkra uppmärksamhetsbehov) en blogg som folk faktiskt läser. Jag letade alltid bloggmaterial, formulerade inlägg kring roliga händelser. Nu kanske den här sommaren inte har varit fylld av roliga anekdoter heller, men ändock - jag har liksom tappat det där "åh, nu är jag inte alls närvarande i den här fina stunden för jag måste a) tänka på hur jag kan göra det till ett roligt blogginlägg och b) fundera ut vilka kort som blir roliga att lägga upp på facebook" som jag konstant levde i förut. Vilket säkert är sunt, men inte så produktivt.
Gud, den här sommaren har varit så jävla värdelös. 2010 har överhuvudtaget (ja, jag vill skriva ihop det) varit ett kasst år, jag skulle betala mycket för att veta att hösten blir bättre, men I don't see it happening om man säger så.
Nämen i alla fall då: Hej! Finns ni kvar? Hur har sommaren varit?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)