tisdag 31 augusti 2010

This too shall pass.

Tack alla, för era fina ord. Den här sorgen är märklig, för samtidigt som det känns ohyggligt svårt och tomt finns någon slags lättnad över att han inte längre behöver lida. Merparten av den svartaste, mest lamslående sorgen kom i början på sommaren. När vi fick veta. När vi fick höra att en av de människor vi älskar mest i världen bara har några månader kvar. Vi har liksom levt i ett vakuum av oro, skräck och sorg hela sommaren. Vi har inte kunnat sörja fullt ut, men vi har sörjt hela tiden ändå. Och det tär på en. Så trött som jag är nu har jag inte varit på länge.

Sedan jag var liten har min värsta mardröm varit att morfar ska dö ifrån mig. Jag började nästan gråta när han sa att när jag tog studenten skulle vi ha en hejdundrande fest, för tänk om han inte skulle leva då? Nu fick han uppleva min student, mitt bröllop, mina barn. Han har varit en precis lika bra morfar åt dem som åt mig och det är jag så tacksam för att de fick uppleva.

Sen blev den värsta mardrömmen sann och i början av sommaren förstod jag inte hur vi skulle ta oss igenom det. Hur jag skulle överleva. Jag trodde att jag skulle gå under. Men igår, första dagen i mitt liv utan en morfar, kunde jag ändå skratta, utföra sysslor, ta hand om barnen, vara glad. Sorgen har liksom rasat hela sommaren och nu så kan jag andas ut lite. Nu har det värsta hänt. Och även detta kommer jag överleva.

Däremot vet jag inte hur jag ska klara av begravningen. Eller om mormors röntgenbilder visar något allvarligt. Nu får det räcka med katastrofer!

7 kommentarer:

Sofie sa...

Men precis så är det ju. Man går liksom och väntar på hemskheterna, samtidigt som man försöker leva i nuet. Klart att det är en viss lättnad när något oundvikligt, om än väldigt hemskt, äntligen är över. Du kommer att klara av begravningen också, även om det inte direkt kommer att vara kul. Jag lovar. Man överlever, för att man måste, för att livet trots allt har en hel del att ge, och förhoppningsvis blir helheten övervägande positiv jämfört med de vidriga bottnarna.
Stor kram!

Malinka sa...

Visst är det märkligt hur livet bara promenerar vidare. Men det gör det.

Fast saknaden försvinner inte. När jag läste din status på Facebook började jag gråta där jag stod, mitt på perrongen på T-Centralen, för att jag kom att tänka på min morfar. Men det är inget farligt. Saknad är bra. Jag tycker det är värre när jag tänker på dem jag inte saknar.

Lena sa...

Konstigt nog så klarar man det mesta. Jag är övertygad om att du tar dig igenom begravningen på nåt sätt och hoppas såklart att din mormor får må prima.
Vill inte låta som en besserwisser, det är inte alls meningen men min pappa dog för ca 1 1/2 år sen när jag var höggravid. (Skulle ha nio veckor efter). Hade dessutom varit sjuk halva graviditeten, världens svacka i förhållandet och ja, egentligen allt du kan tänka dig och då kände jag mest för att sätta mig på en stubbe i skogen och ruttna bort. Vilket såklart inte går, man får bara fortsätta helt enkelt. Som tur är så brukar riktigt dåliga tider följas av bättre. Kram!

leos pappa sa...

hmm, jag som inte ens lyckades klämma ur mig ett enda ord. ingen aning om hur man hanterar andras sorg. känns som du har kontroll på situationen dock. tryggt.

Ellen sa...

Lena - inte alls besserwisser! Det låter rent förfärligt helt enkelt och jag förstår din känsla. Jag har det inte alls lika jobbigt och kan ändå övermannas av en förlamande trötthet bara jag ser typ ogräs som behöver rensas. Det är tydligen utanför "bara fungera"-linjen som jag går på just nu.

Malin - jag förstår dig precis. Så klart. Min farfar dog för nästan två år sedan. Har inte tänkt på honom en minut sen dess.

Ellen sa...

leos pappa - men det är ju extremt svårt att försöka "trösta". Jag tycker att allt man kan säga känns platt och klyschigt. Men när man är den som tar emot så känns allt värmande och bra ändå.

ak sa...

"när man är den som tar emot så känns allt värmande och bra ändå" - så jättefint sagt. Och det är ju så att bakom dessa knappa fraser ligger liksom en önskan om att kunna göra något, trösta, förbättra. Önskar jag åtminstone kunde rensa det där ogräset åt dig.