Ögon som Bambi would kill for, ögonfransar som håller allt vad mascarareklamen lovar och tjockt hår med självfall. Hade det inte varit min egen avkomma hade jag varit avundsjuk, nu kan jag nöja mig med att leva genom henne när hon blir äldre.
Jag har liksom aldrig tidigare förstått varför föräldrar lägger sig i vad deras tonåringar gör med sitt utseende. Men nu fattar jag. Har man gett liv till något vackert så vill man ju inte att de messar med det sen. Vore ju som att rita tusch på en Monet, så gör man bara inte. Men det gör ju kidsen. De färgar och piercar och rakar och sminkar och sen är de vuxna och tråkiga igen. Eller på sin höjd platinablonda. Men då har man nog som förälder slutat bry sig för länge sen. Men då i början, när de börjar ändra på det de fått från oss - jag förstår att det svider. Jag kommer bli precis en sån förälder som jag aldrig förstod mig på; de som klagade så fort mina kompisar toppade håret i princip.
Plötsligt vet jag förresten inte om jag ska vara tacksam eller sårad över att min mamma aldrig har klagat på när jag ändrat på mitt utseende...
1 kommentar:
Precis vad jag tänker när jag ser på mitt barn,stora underbara bruna ögon,lååånga ögonfransar och tjockt självlockigt hår,detta underbara ska visst komma från alldaglig mig :-)
Skicka en kommentar