Så stötte jag på en seriestrip av någon anledning för någon dag sedan, och insåg att jag nu identifierar mig med själva mamman. Hon som dör på smulorna. Och jag dör också på de jävla smulorna och det förbannade gruset och det skitiga smältvattnet. Och så dör jag på att jag nu är mer lik en mamma till tonåringar än tonåringarna själva. Inte för att jag vill vara tonåring igen, men ändå. Åldersnojan slår till med full kraft igen om vi säger så.
När kommer jag komma över det här? För varje gång jag inser att jag snart är 30 och därmed snart 40 och sen snart 50 och så vidare, så får jag lite panik. Jag måste hinna mer, göra mer, leva mer, skapa mer. Men så blir jag trött av paniken och slösurfar lite istället. Jag är för lat för att göra något åt min åldersnoja, men har för mycket anlag för ångest för att bara slappna av och inse att 30 är det nya 10 typ.
Sen läste jag hos Popjunkien att Claes Malmberg var 31 år när han spelade in Lotta på Bråkmakargatan. Jag identifierar mig ju fortfarande med barnen i den filmatiseringen. Ja, men vi kör väl lite ångest på det också?
Jag vet inte riktigt vad det är jag vill förmedla här. Jag är ju sjukt nöjd med mitt liv. Jag är mycket nöjd med allt på det stora hela taget. Men jag vet inte, kan man inte få vara typ 26 i sådär 10 år istället? Eller kan jag inte få ha två parallella liv? Ett där jag är mig själv, och ett där jag är Elsa Billgren och går omkring med supersnygga vänner och äter svindyr brunch varje vecka?
Jo men så här då: jag har väl helt enkelt inte förlikat mig med att man bara får ett liv och att man i det futtiga lilla livet, på den korta tiden, ska klämma in allt man vill, kan och får göra. Det är för mycket på så lite tid.
Särskilt när så mycket tid går åt att sopa upp smulor och grus.
8 kommentarer:
Kanske snarare har med vilken fas i livet man befinner sig?
Jag hade noll åldersångest mellan 20 och 30, då levde jag loppan och hade mest tentaångest och sen söka-jobb-ångest, men aldrig åldersångest.
Den kom nu, en tid efter barnens ankomst, när jag närmar mig 40. Nu har jag liksom been there done that, jobbat i snart femton år och vad händer nu? Vad borde jag ha uppnått och enligt vem etc. Och så kroppsligt förfall på det. Iiik.
Eller så har olika personer det i olika åldrar.
Ja, så kan det ju vara! Att det snarare beror på var i livet man befinner sig än den faktiska åldern?
Nänänä. Du har fel. Claes Malmberg har aldrig varit 31 år gammal och jag är inte det minsta åldersnojjig...! ;p
Jag fick ålderkris idag (händer aldrig annars!) när jag bokade biljett till ett visst bands 20-års jubileum i din (och kanske snart) min stad och tänkte på hur kul det ska bli att återuppleva tonåren! Sen kom den där insikten med hur lång tid 20 år är och hur inte ung jag faktiskt är.
Men äh. Jag får trösta mig med att jag inte är lika gammal som bandmedlemmarna i fråga. Eller nåt ;-)
Karolin - kul! Vilket band då?
http://millencolin20year.se/
Är man infödd Örebroare och 80-talist så växte man upp med Millencolin. Can't miss it och lämnar kidsen hemma :-)
Åh, kul! Ska du gå med gamla vänner från den tiden också, så att ni kan nostalgitrippa hela tiden? :-)
Såklart! Jag tänker mig att Brunnsparken kommer kännas som en dag på högstadiet, minus tonårsfinnarna och ångesten, och med laglig fylla:-)
/slänger åldersnojan åt skogen
Skicka en kommentar