Är jag den enda som mycket väl skulle kunna tänka mig att vara surrogatmamma, så länge jag fick fett betalt för det? Jag vill inte förringa problematiken med surrogatmödraskap, men om man nu bortser från fattiga kvinnor som exploateras och ser till rika kvinnor som kan göra det för en "smärre" summa pengar, vad är problemet? I det enskilda fallet då, på en allmän nivå blir det så klart en annan diskussion.
Jag är ju 10000 gånger hellre på smällen än står ut med ett jobb jag vantrivs på, som mitt senaste. Jag mådde så dåligt då att det är svårt att förklara, men om jag hellre bär och föder ett barn åt en främling så fattar ni nog?
Dock skulle det som sagt behöva vara fett betalt. En bukplastik som personalförmån också, ja tack.
30 kommentarer:
Man baxnar över din dumhet. Inlägget innan beskriver du din kärlek till dina barn, minuten senare vill du sälja dom? Din blogg e färdigläst enligt mig. Du är dum i huvudet på riktigt. Hejdå! Svara gärna lite småfyndigt, ehuru jag inte kommer läsa svaret....
Det skulle ju inte vara MINA barn, såatteh...
Jag tänker lite lika (även om jag själv troligen aldrig skulle fixa att göra det). Jag tycker inte problemet är själva företeelsen surrogatmödrar som sådan, utan maktobalansen som uppstår när kvinnor inte har något annat val för att tjäna pengar. Typ. Am I making sense?
/Trött
Ja precis. Problemet är ju inte om såna som jag ser att de skulle kunna bidra till andras familjelycka och samtidigt ha det som jobb, utan problemet blir ju när fattiga kvinnors kroppar blir handelsvaror.
Jag skulle aldrig kunna göra det. Mådde så jävla illa under graviditeten att jag aldrig skulle kunna gå igenom det för någon annan, eller för pengar.
Och FÖRLOSSNINGEN sedan? Jag förstår verkligen inte hur människor kan genomgå mer än en förlossning. Jag FÖRSTÅR det inte? Jag får dödsångest bara jag tänker på det. Minns smärtan som det värsta jag varit med om i hela mitt liv, hade jag vetat exakt HUR ont det skulle göra hade jag aldrig gjort det. Och då hade jag ändå en "enkel" förlossning. Jag kan alltså gråta av minnet av smärtan. Inte en chans att jag skulle genomgå det för någon annans skull.
Och även om man skulle få kejsarsnitt... Jag skulle oroa mig för att något skulle gå fel, barnet skulle vara sjukt eller skadat och jag skulle få skulden, eller tänk om barnet skulle dö? Tänk att ha någon annans döda barn i magen och behöva föda fram det på ett eller annat sätt? Tänk tiden mellan att man fått reda på att barnet är dött och att barnet kommer ut? Den ångesten.
Går inte.
Angående de praktiska sakerna så tänker jag att man självklart skriver papper på allting innan, med ansvarsfrihet osv osv. Vilken juridisk mardröm att bli anklagad för mord av någon annans barn till exempel! :-o
Och sen med förlossningen: jag gillar att föda barn. Så det skulle ju inte vara det värsta precis. Men jag tror ändå att snitt skulle få vara alternativet vid ett surrogatmödraskap, för att ytterligare fjärma mig från barnet.
Ja, såklart. Jag tänkte nog mer känslomässigt. Jag skulle må otroligt dåligt av att veta att någon anklagade mig för deras barns död. Hur irrationellt det än må vara.
Samma sak med att bära någon annans döda barn. Jag får ångest bara av att tänka på det, även om det inte skulle innebära någon juridisk skuld.
Haha anonym är en kul prick. Som att det inte är någon skillnad mellan att sälja SINA befintliga barn och bära samt föda NÅGON ANNANS?!
Jag tänker att jag borde vara perfekt för att vara surremorsa. Har ca noll känslomässig bindning till barnen i magen. Hatar att vara gravid. Alltså lätt att bara görat å sen ba Här! Ta den.
Därmed inte sagt att jag vill ge bort de barn jag har HAHAHAHA.
Åh, jag vet inte. Jag tror att det skulle vara svårt att inte se det som sitt eget barn i alla fall. Men vad vet jag? Jag ser bara framför mig hur jag som gravid alltid satt med en hand på magen och kände efter bebisen där inne, skulle det vara samma sak vid en surrugatgraviditet?
Jag tänker lite på samma sätt, och jag har också tänkt vidare på fattigdomsbiten.
Jag tycker att det är jättehemskt att fattiga kvinnor som gör det inte har några andra alternativ, att de riskerar sina liv, blir utnyttjade osv.
MEN sen kan man också jämföra med alla de livsfarliga arbeten som fattiga måste utföra hela tiden, för att de inte har några reella alternativ. Arbeten för rika företag, eller för att vi, jämförelsevis rika, ska kunna köpa billiga varor.
Jag tänker på t.ex byggbranchen, och oljebranchen, i Asien och Mellanöstern, där gästarbetare från Indien och andra länder verkar vara förbrukningsvaror.
Jag har sett de arbetare som klättrar omkring på byggställningar kring skyskraporna i Hong Kong, 25 våningar upp, utan några som helst säkerhetsanordningar.
De riskerar ju sin kropp och sitt liv varje dag, för löner så små att vi helst låter bli att tänka på det. Det är så jäkla lätt att förringa sin del i det när man är några steg längre ned i kedjan, fysiskt och intellektuellt långt borta från situationen. Och även när man (=jag) sitter på det lyxiga hotellrum man "unnat sig" boka för att det är ju så BILLIGT i Asien, och förfasas av att de som bygger om hotellen inte har säkerhetslinor. Fortfarande miltals bort emotionellt...
Jag tror att kritiken kring surrogatmödrar handlar väldigt mycket om bilden av "Moderskärleken". Sen är det förstås alltid krångligt när någon använder sin kropp som en vara, då börjar man genast tänka på prostitution och utnyttjande osv.
Åh så blev det så där långt och argt igen. Jag kan inte annat...
Kan vi prata lite om hur den presumtiva befruktningen skulle gå till, och hur detta påverkar era svar i endera riktning?
Monica?
(troligtvis via kateter genom livmodertappen)
Jag håller så med dig i ditt resonemang Ellen.
Alltså, om man kunde bli surrogatmorsa genom att ligga med Logan skulle jag ju inte ens behöva få betalt...
Lisa - men eller hur, det blir ju så vanskligt när man bara fokuserar på ETT sätt vi exploaterar fattiga människor.
Kerstin - ungefär samma här.
Jag tänker att om man VET att det inte är ens barn så kan man ju jobba hela graviditeten på att fjärma sig från barnet. Och med tanke på hur pissigt det är att vara gravid är det ju inte så svårt... ;-)
Jag håller helt med Karolin. Jag skulle inte vilja att min första graviditet var en surrograviditet, men om jag föder barn en dag kanske jag skulle fundera på det efteråt.
Sen bondade jag med min dotter i magen, absolut, men hon var ju min. Jag är mer rädd för att det skulle kännas konstigt och obehagligt att vara gravid med någon annans barn än för att jag skulle börja älska barnet vansinnigt och inte vilja släppa det ifrån mig.
För mig är det två skilda frågor. Tillåta surrogat i Sverige för att hjälpa kanske i första hand vänner och släktingar är långt ifrån problematiken med maktobalans i tredje världen.
Alltså varje gång någon hamnar i en situation där deras liv och hälsa utan alternativ måste riskeras för överlevnads skull så tänker jag att "vi" (världen) har misslyckats lite, oavsett om det gäller surrogatmödraskap, byggnadsarbete utan säkerhetsåtgärder eller barnarbete i en dåligt ventilerad Nike-fabrik.
(Och jag gillar också att föda barn. Stört? Lite.)
Men alltså: exakt VAD är det som gör att barnet i magen är någon annans bara för att det står "surrogat" på ett papper??? Så vitt jag vet så växer ett barn i en kvinnas livmoder, och hon föder det sedan. Och då blir kvinnan lixåm barnets mamma. Det där med att ett barn som ligger i en kvinnas mage skulle kunna vara "någon annans" är ju så jävla knäpp idé.
Sedan kan mamman ju ta gemensamt ansvar för sitt barn tillsammans med tex. ett gay-par eller en ensamstående kvinna. Och det är ju skillnad jämfört med att ge bort sitt barn. (Vilket ju också förekommer, vid adoptioner, men då finns det ju en djup tragedi bakom). Surrogatförespråkarna är höga på idén om att få ha en BIOLOGISK, EGEN liten gullig unge med en EGEN liten fin kärnfamilj.
GAaah, jag blir så frustrerad. Det finns en bok av... vad heter hon... Ekis Ekman. "Varat och varan". Läs den!!
Det är ju en definitionsfråga, Elsa. Vad är det som gör att man hör ihop för att man svarar "ja" när rätt person ställer rätt fråga?
Vad var det som gjorde att barnet som inte låg i min mage var mitt (också)?
Sen förstår jag din poäng med att det är lite läskigt att det är så viktigt för människor att få ett barn som delar deras gener, men faktum är att adoption inte är ett alternativ för alla.
Och nej, det är ingen rättighet att få barn till varje pris, men någon vill ha barn, och någon annan är villig att hjälpa till, varför ska vi då ställa upp juridiska hinder?
Surrogatmödraskap förekommer i Sverige i dag. Vanliga, svenska kvinnor föder barn åt andra. Det förekommer, och det är inte olagligt. Men det är en utsatt juridisk position för barnen innan alla papper är påskrivna.
Och Karolin: Din sista kommentar får mig verkligen att sakna gilla-knappen. Tummen upp för dig.
Nej, jag tycker det inte att det är en definitionsfråga. Barnet ligger i en mage, och den kropp som magen hör till är barnets mamma.
Sedan kan ju barn ha fler föräldrar - exempelvis att du är förälder till ett barn som inte legat i din mage. Men barnets mamma SLUTAR ju inte att vara mamma bara för att du också är förälder till barnet. Vad har det det att göra med om man säger "ja" till att vara ihop?
Och om du läser mitt inlägg så ser du att jag är väl medveten om att adopiton inte är ett alternativ för alla. Då kan man tex. tänka på alternativ som att vara förälder tillsammans med någon annan, utan att man lever i en kärnfamilj tillsammans. Eller bli familjehem. Eller kontaktfamilj. Eller kanske någon släkting som har barn vars liv man får vara delaktig i. Eller en vän som behöver hjälp med ansvaret för sitt barn. osv. osv. Det finns många sätt att få ha ett liv i gemenskap med barn. Men alla kan inte få det genom en biologisk kärnfamilj.
Varför är det så viktigt att mamman som har fött barnet inte ska få ta ansvar för barnet, vara delaktig i barnets liv och få ha juridiskt inflytande över frågor som rör barnet?
Fast Elsa, för det första är det INTE på något sätt, inte ens i närheten, att vara förälder att "vara engagerad" i något annat barns liv. Eller att vara kontaktfamilj eller familjehem. Det handlar mindre om besatthet av kärnfamilj och mer om längtan efter barn, genetiskt eget eller ej. Förringa inte barnlängtan till något som går att stilla med att passa någon annans barn.
För det andra: visst kan man vara mamma om man burit ett barn som inte delar ens gener, t.ex. vid äggdonation. Men man kan lika gärna INTE vara mamma, eftersom det handlar om en inställningsfråga. Om jag skulle bära någon annans barn skulle det vara just det, någon annans barn.
Och då skulle jag inte VILJA ta ansvar för barnet eller vara delaktig i barnets liv eller ha juridiskt inflytande, för det skulle ju inte vara mitt barn. Jag skulle ha fött det, men det vore inte mitt.
Varför är det så viktigt för dig att kvinnor som inte vill se det som sitt barn ändå ska vara delaktiga och ta en föräldraroll?
Det är surrogatförespråkarna som tycker det är viktigt att kvinnan som har fött barnet inte betraktar sig som barnets mamma.
Hur tycker du att de mammor som har ändrat sig och inte vill ge bort sina barn ska agera? Hur skulle du göra om du ändrade dig under graviditen eller efter förlossningen?
Och nej, jag "förringar inte barnlängtan till något som går att stilla med att passa någon annans barn". Det gör jag inte. Orkar inte gå in på det närmare än så.
Det skulle ju inte vara DERAS barn. Eller mitt, i det hypotetiska exempel vi diskuterar. Jag antar att man måste genomgå terapi innan och gärna något "psyktest" för att på bästa sätt förhindra att en sådan sak skulle hända. I annat fall förutsätter jag att kontrakt har skrivits så att det är föräldrarna som är vårdnadshavare redan när barnet ligger i magen, så att surrogatmamman inte har någon laglig rätt till barnet. Och ja, om hon då skulle ändra sig skulle det självklart vara ett extremt trauma för henne - men det skulle ju vara ett lika stort trauma för föräldrarna som väntar på sitt barn om mamman tillät ändra sig, eller hur?
Du förutsätter att alla kvinnor som bär barn älskar barnen ohämmat redan när de ligger i magen, och att denna kärlek trumfar kärleken som då föräldrarna skulle känna till barnet?
Och om du inte menade att förringa barnlängtan på det sättet borde du se över hur du uttrycker dig, för nu var det nämligen precis det du gjorde.
Jo, det är en definitionsfråga. Det finns olika former av föräldraskap. Man pratar om genetiskt, biologiskt, juridiskt och socialt föräldraskap. Vad som ligger i ordet "mamma" är liksom inget gudagivet eller skrivet i sten. Ordet har den betydelse vi ger det. Alla kvinnor som föder barn är inte mammor. Alla mammor har inte fött barn.
Och vad det har att göra med att säga "ja"? Jo, att vissa ord har betydelse inte för vad ordet i sig betyder, utan för vad vi lägger i det. En sten är ofta bara en sten, men ett hjärta är inte bara en muskel som pumpar runt blod. En mamma är inte alltid/bara/nödvändigtvis "en kvinna som har fött barn" eller ens "en kvinnlig förälder".
Mitt barns andra mamma (nej, hon är inte "mitt barns mamma")slutade inte att vara mamma, nej. Men det är ju för att det var hennes barn också. Det var ingen surrogatsituation.
Det är inte det minsta viktigt för mig att "mamman som har fött barnet inte ska få ta ansvar för barnet, vara delaktig i barnets liv och få ha juridiskt inflytande över frågor som rör barnet", men det är viktigt för mig att kvinnor som föder barn och inte vill vara och göra de här sakerna ska få slippa. Att barnet som föds ska ha juridisk trygghet.
Vad som händer om kvinnan ångrar sig? Ja, det är givetvis en viktig fråga vi måste ta hänsyn till och fundera över innan vi går in och petar i lagstiftningen.
Jag säger inte att det är enkelt. Tvärtom, jag säger att det är en väldigt svår fråga. Men den är inte svartvit.
"Varat och varan" är i många avseenden en jättebra bok, men den handlar främst om just det vi försöker bortse från just nu; kvinnor i mer utsatta lägen som inte har andra möjligheter. Den handlar inte direkt om de välutbildade, västerländska medelklasskvinnor som för en ersättning motsvarande ungefär en månadslön kring 20-30,000 SEK under graviditet och konvalecens efter förlossning bär någon annans genetiska barn/embryo.
Sen håller jag med om att den biologiska mamman (för det är det en surrogatmoder blir, dock oftast ej genetisk mor) inte slutar vara mamma, men precis som vid ägg/spermiedonation anser jag det inte vara låst vad den rollen i sig innebär. Däri ligger definitionsfrågan.
(Och presens: Tack!)
Jag ser det inte som möjligt att genom ett avtal eller en idé ”upphäva” ekvationen att ett barn som kommer ur en kvinnas kropp blir den kvinnans barn. Människan är sin kropp. Det som händer din kropp händer dig. I den meningen är jag väl materialist och vi pratar förbi varandra. Men det utesluter ju (självklart) inte andra sätt att bli och vara förälder på. Min syn på idén om surrogatmödraskap hänger för mig ihop med frågor om sexualitet, kropp och makt. Och i förlängningen handlar det ju om vilket samhälle man vill ha. Det är säkert möjligt att just du Ellen skulle kunna ge bort ett barn och att det skulle fungera bra för alla inblandade personer i det enskilda fallet. Men för mig är det ett ganska svagt argument för att det är något som samhället ska legitimera. (Precis som det säkert finns personer som säljer samlag och som det fungerar fin-fint för, men jag vill ändå inte leva i ett samhälle där samlag är en handelsvara.)
Ja, jag tror inte att jag kommer längre än så här i denna debatt och tackar för mig. Det var roligt att vara med! Brukar inte kommentera på bloggar men nu gjordet jag det.
Tja, Elsa, just det är ju precis det som händer vid adoption. Barnets mamma och pappa upphör att vara det i juridisk mening. Eller vid donation, barnets genetiska föräldrar är inte förälder mer än just genetiskt.
Vad är skillnaden på att ge bort sina gener och att låna ut sin livmoder? Egentligen? (Verkliga argument som bortser från din symbiosromantik är du snäll)
En detalj i texten bara, Ellen: Att vara familjehem är lite mer än att passa någon annans barn... Du ska ge ett utsatt barn allt och mer därtill i omsorg och kärlek, och ansvara för hela eller större delen av barnets uppväxt.
Anonym, DET är jag mycket väl medveten om. Jag ser att jag formulerade mig lite tokigt. Jag syftade med det på att vara närvarande i någon annans barns liv.
Dock är att vara familjehem inte att ha egna barn, men det påstår du ju inte heller. :-)
Jag tycker lite av poäng missas här. Att vara surrogat mamma till någon som gärna vill ha barn men inte kan få och man tror att de skulle bli bra föräldrar är ju en sak.
Det är en helt annan sak att ta betalt för barnet. Jag vet att det är många ställen i världen det handlas med barn (och även vuxna) men det är ingenting som jag tycker ska vara lagligt i Sverige. Ellen, vill du tjäna dig hacka så tycker jag du ska satsa på hundavel istället.
Det är ju inte barnet man tar betalt för, utan tjänsten man tillhandahåller.
Och om min syster behövde min hjälp skulle jag självklart ställa upp gratis.
Skicka en kommentar