måndag 2 oktober 2017

Just jävlar, jag har ju en blogg!

Jag... har glömt det. Men jag saknar att blogga. Jag saknar även att läsa bloggar, men efter att bloglovin slutade funka för mig så har jag tappat det också.

Men nu är det andra oktober och jag har bestämt mig för att blogga varje dag under oktober. Det ni! Jag vet inte om nån fortfarande läser här (tbh är det inte alls märkligt om ni slutat), men då får det bli för tom publik då.

Idag börjar ny delkurs. Nytt språk. Samma lärare och klasskamrater och samma urtrötta hjärna som desperat försöker nå upp till tidigare nivåer. Tänk vad lätt det här hade varit för mig om jag börjat plugga innan jag kraschade för två år sedan? Jag försöker trösta mig med det när jag känner mig oändligt korkad: hjärnan är inte tillbaka än. Oftare än sällan glömmer jag vad enkla saker heter och kan inte förstå hur jag någonsin ska komma på vad den där grejen heter, med tyg som man tar i varma saker från ugnen. Det är inte konstigt att det är svårare att plugga nu än tidigare, men det tär på självkänslan. Studier har alltid varit mitt forte. Okej att jag inte är särskilt socialt smidig eller populär eller har en häftig karriär. Men jag kan plugga. Och nu... alltså jag klarar mig ju, men det är inte den easy breazy cover girl-upplevelse jag haft tidigare.

Igår hade Emmy matteläxa som var såhär: Niklas och Damir är tillsammans 52 år gamla. Niklas är tre gånger äldre än Damir. Hur gamla är de? Vi löste det rätt snabbt genom att jag bad henne tänka på vad som är en rimlig ålder för en lärare och en elev som tillsammans är 52. Hon började på 10 år för barnet, testade sedan 15 år för barnet och så kom hon fram till rätt svar: Damir är 13, Niklas är 39 och tillsammans är de 52. All was well och jag var nöjd med att ha hjälpt till med mitt hatämne matte.

Sen berättade vi läxan för min man som ba... "det är ju inte så man räknar ut det" och förklarade att vi bara kunde ta 52/4 eftersom vi vet att Damir är x och Niklas är 3x vilket blir totalt 4 x. Jaha.

Min bild av mig själv som intelligent har fått stryka på foten på sistone, det måste jag erkänna. Och eftersom det var den enda grej I had going for me (förutom illusionen om att jag kan skriva, vilken jag tog död på genom mitt bokprojekt) är det inte direkt pepp galore här hemma.

Jaja.


10 kommentarer:

Anonym sa...

Jag gillar din blog! Keep up the good work :)

Anonym sa...

Åh, skall du blogga varje dag?? Jaaaaaa!

Angående läxan. Mina föräldrar som båda är universitetsutbildade misslyckades fatalt när de hjälpte mig med läxan när jag gick i lågstadiet, skämdes jättemycket när jag fick tillbaka läxan. Tyvärr kommer antagligen mina barn få uppleva samma sak.

Anonym sa...

Jag tycker i alla fall att du är skitball!

KatarinaZA sa...

Jag tycker att du ska känna dig mycket nöjd med den hjälp du gav Emmy med matteläxan. Jag vet inte exakt hur gammal hon är men undrar om hon har hunnit börja med ekvationer och att teckna egna ekvationer än? Om inte, så är prövning en framkomlig väg och det var precis det du föreslog för henne.

presens sa...

Du kan skriva!!!

Gnillib sa...

Jag läser!

Gnillib sa...

Jag läser!

Unknown sa...

Jaaa, blogg varje dag :-) Har saknat dig och dina texter!! Tittar in varje dag för att se om det kommit något nytt ju :-)

Unknown sa...

🙋🏼 läser!

Anonym sa...

Jaaa! Mer av din blogg till folket. Vad glad jag blir, tack!

Om du någonstans i livet får tid, ork och plats kan jag rekommendera "konstterapi" för trött hjärna. Allt som har med skapande att göra, det gjorde susen för mig.

Kram!

/Annelie