Något jag tycker är sjukt svårt: att försöka vända klaget till något positivt när barnen klagar på någon kompis, när jag själv har oerhört svårt att se något positivt med barnet.
Jag menar, jag vet ju att inget barn är jobbigt och elakt rakt igenom. Så klart inte! De barn som vi ser som bråkstakar, elaka eller mobbare - de är säkerligen supergulliga hemma. Kanske världens mest omtänksamme storebror? Kanske det där barnbarnet som lyser upp en farmors vardag? Kanske en hejare på att hjälpa föräldrarna i hemmet?
Men det ser ju inte vi. Vi ser ju bara det våra barn ser, och ibland är det svårt att hitta det där försonliga. Ibland vill man bara klämma i med ett "Jaa, han är riktigt dum. Men låt bli att lek med honom så slipper du bli ledsen när han är dum"
Men hur bra är det då? Hur bra är det att befästa bilden av ett barn som dumt, bråkigt och elakt? Även om det kliar i en att få ur sig allt det där man själv stör sig på med barnet som är elakt mot ens lilla guldklimp så blir det ju bara kontraproduktivt. Man kan fördöma handlingen, kritisera vad barnet gör - men inte vem barnet är.
Så jag biter ihop, även om det är svårt. Jag försöker uppmuntra barnen att komma på något positivt med barnet de klagar på istället. Och det går ju, nästan alltid. Och om det inte går så är det väl så då.
Jag menar inte att man ska försvara mobbare eller att negligera barnets upplevelse av hur hen blir behandlad. Absolut inte. Men om vi som föräldrar faller in i samma jargong och fördömande och klagomål som barnet, då säger vi att "ja, det där barnet är minsann elakt och dumt och larvigt". Och så går det runt, runt och runt.
Så även om jag drar till med ett "jävla skitunge" när jag är ensam så försöker jag att uppmuntra barnen till att hitta något positivt med de barn som är dumma. Försöker, nota bene. Det är inte alltid lätt. Tyvärr. Men det - hur föräldrar låter sina (deras??) barn bete sig utan att agera - är en helt annan fråga.
7 kommentarer:
Sina!
Tack Malin! Jag hade ju rätt, men just "sina" - "deras" är en svaghet hos mig.
Det där funderade jag också på igår! Min mamma höll nämligen också alltid på att förklara och rationalisera konstiga beteenden. "Hon kanske gör så där för att hon egentligen vill vara med och leka. Om hon får vara med slutar hon säkert att vara dum". "Hon kanske sa så för att hon är rädd för att bli mobbad själv". Jag var så himla trött på henne!
I går var det en tjej som helt oprovocerat skrek och sedan slog min dotter på en lekplats. Då tog jag min dotter i handen och gick därifrån. Jag sa till henne att man inte behöver leka med de som slåss.
Det kändes helt märkligt i magen att säga så och jag kommer nog inte agera så i fortsättningen. Å andra sidan ska jag bekräfta mina barn när de säger att de tycker någon är dum. De behöver inte gilla alla!
Nej, de behöver verkligen inte gilla alla. Jag blir galen på föräldrar som kräver att deras barn ska vara kompisar även med de värsta små skitungar som finns, bara för att "alla ska få vara med".
Men de måste ändå kunna se skillnad på person och handling. Och inte döma bort ett helt barn för att hen är dum. Dessutom behöver de ju kunna fungera ihop med de i klassen etc etc och jag tror att man försvårar det hela om man bekräftar barnets bild av ett annat barn som elak och bråkstake.
...och så lär man ju sitt barn att vara försonande mot sig själv också. Inte minst.
För jag vill ju gärna att min egen unge ska tro att kompisens föräldrar också försöker hitta försonande drag hos honom även när han betett sig illa - och inte bara säga att han är en skitunge som deras barn inte behöver leka med.
Själv kör jag mycket på "H*n har nog inte lärt sig det. Du får hjälpa till att lära henom..." förklaringen. Både när det gäller min egen och andras ungar. För barn håller på att lära sig och kan inte allt än (som att veta hur man ska göra när man blir arg tex) och då måste man få hjälp att lära sig det. Och alla har vi olika saker som vi har lite svårare att lära oss... Ungefär så.
Ellen och Hanna, tack för tips och åsikter!
Jag funderade som sagt en del igår över mitt agerande. Jag kom fram till att jag nog gjorde som jag gjorde för att jag inte vill att min dotter ska tolerera lika mycket skit som jag gjorde när jag var liten (främst av stökiga killar).
Jag tycker att det är en väldigt intressant diskussion och jag ska fundera vidare i frågan.
Jenny - jag tycker absolut inte att man ska låta sin unge ta emot skit. Och är det någon som slåss ska man absolut kunna gå därifrån och tala om att så får man inte göra för då vill man inte vara kvar och leka. Och det är ju ett sätt att lära ut att man inte får slåss.
Men sedan kan man ju vara mer resonerande när man pratar om det efteråt... samtidigt som man bekräftar sitt eget barns känslor. Ibland räcker det ju att man ställer helt neutrala frågor så att ungen kan resonera själv. "Hur kändes det", "Hur känns det när man blir så där arg så man slåss", "Känner du så ibland?", "Hur gör du då?"... osv
Precis som för vuxna är det nog viktigast för barn att känna att någon lyssnar på dem. Tror jag.
Skicka en kommentar