torsdag 30 juni 2011

Vårt stora faux pas.

Tänk er följande scenario: din kompis fyller 30 (eller 40 eller 50, välj det som känns mest troligt) och ska ha en rätt stor fest med catering och fina kläder. Du blir så klart jätteglad när inbjudan dimper ner i brevlådan, men sedan ser du att inbjudan enbart är ställd till dig, inte din partner. Du ringer upp din kompis och frågar varför, och hen förklarar att hen antingen fick välja bort respektive, eller bjuda färre av sina vänner. Hen hoppas att du förstår och att din partner inte tar illa upp.

Du väljer då att tacka nej till festen eftersom "om inte min partner är välkommen tänker jag inte heller komma". Du får totalt stöd från de i din omgivning och folk i gemen tycker att du gör helt rätt. Din vän får inte ta illa upp eller bli ledsen över att du inte kommer, det var ju hens fel eftersom hen inte bjöd in din partner.

Tycker ni att det här låter vettigt? Det tycker inte jag. Men byt ut "födelsedagsfest" mot "bröllop" och plötsligt håller alla med. Självklart måste man bjuda båda två i ett par, allt annat är oförskämt och förtjänar piskstraff, allra minst.

Jag fattar verkligen inte. Jag fattar VERKLIGEN inte. Jag förstår inte varför någon regel om att "man bjuder båda två" ska göra så att brudpar världen över får slita sitt hår över vilka man ska eller inte ska bjuda. Jag fattar inte varför par helt plötsligt sitter ihop bara för att en av dem fått en bröllopsinbjudan. Och jag förstår framför allt inte hur man som "vän" tackar nej till en kompis bröllop bara för att ens partner inte fått en inbjudan?

Som tur var hade vi inte såna vänner. Vi hade ett ganska litet bröllop: 32 personer inklusive oss två. Bland våra trettio gäster fanns våra familjer, våra vänner och några ynka få släktingar. Eller rättare sagt: min morbror, mormor och morfar samt mina två kusiner. Visserligen hade vi även bjudit makens mormor och farmor samt min farmor och farfar, men de orkade inte komma. Dock hade vi inte bjudit mina fastrar (dvs kusinernas föräldrar) eller makens fastrar/mostrar/kusiner. Med andra ord: vi skar rätt friskt i gästlistan.

Vi hade en budget och på den budgeten skulle vi klämma in precis allt: mat, gäster, klänning, lokal, ringar, dryck osv osv. Varje extra person skulle innebära en stor kostnad för oss och det blir ju aldrig "en extra person" heller, för bjuder man en respektive måste man bjuda alla och vips är det 6 personer till som ska bjudas. 6 personer låter inte så mycket i det stora hela, men med tanke på att det totala gästantalet var 30 personer blir det ju en hel del räknat i procent.

Så vi bjöd inte respektive om vi inte umgicks med dem. I de fall vi umgicks med vännerna i par bjöd vi så klart båda, men inte i övrigt. Och vad blev reaktionerna? Ingenting. Jag har frågat, både då och i efterhand, och ingen tog illa upp. Ingen tyckte det var märkligt. Alla förstod.

Jag vet inte ifall det beror på att vi var så pass unga så att vårt bröllop var det första folk gick på i vuxen ålder och därmed kanske inte hade fastnat i "hur det ska vara"? Eller kanske beror det på vår umgängeskrets? I alla fall så var det inga problem och jag ångrar mig inte en sekund. Alternativet hade varit att välja bort vänner och det hade känts mysko och då hade jag verkligen förstått ifall någon tagit illa upp. Men det här "Jag kommer inte om min partner inte är bjuden" är så absurt att jag är på vippen att kalla det sinnessjukt.

Kan någon förklara? För jag fattar inte. De förklaringar jag har läst är typ "det bara är så" (vilket är ju, som alltid, ett ytterst vettigt svar) eller någon idé om att man då visar att man inte är intresserad av att lära känna vännernas respektive. Men alltså, har ni varit på bröllop? Det är inte precis så att brudparet hinner umgås och "lära känna" nya människor. I såna fall är väl en enkel middag hemmavid ett bättre tillfälle. Och jag lär gärna känna mina vänners respektive, men inte om det innebär att deras närvaro kräver frånvaro från andra vänner. Faktiskt inte.

Så finns det några etikettivrare här som bara darrar just nu av ilska och bara "men så GÖR MAN JU BARA INTE"? Förklara!

För jag fattar verkligen verkligen inte.

14 kommentarer:

Fröken Bella sa...

Då är vi två som inte fattar. Jag menar- hur puckad och egotrippad är man om man tror att bjudaren väljer att lägga pengar på ens partner som bjudaren oftast inte har någon kontakt med? Sådana människor vill jag banka på tills de kommer ut ur sin bubbla!

Malinka sa...

Det beror säkert på ålder och umgängessätt, för varken jag eller maken har några vänner som vi uteslutande umgås med på egen hand, så alla våra respektive vänner känner mig/honom. Så jag skulle bli rätt konfunderad över att inte bli medbjuden eller att jag blev bjuden och inte maken. Men det skulle inte hindra maken eller mig från att gå.

I er situation skulle jag ha valt att bara ha närmaste släkten på "riktiga" bröllopsfesten (eller en middag) och sedan bjuda varenda kotte till "vi firar bröllopet"-fest på samma vis som jag alltid bjuder (ja, eh, bjöd) på födelsedagsfest: enkel buffé och ta-med-egen-dricka. För att jag är uppfostrad med "bjud båda parter" och tycker det är trevligast för gästerna.

Men som sagt, inte fan skulle jag avstå från att gå på festen som ensambjuden! Det skulle vara om jag inte kände någon annan än brudparet, för jag gillar verkligen inte att mingla med okända.

Malinka sa...

Och det handlar inte om att vara "puckad", det handlar om vad man är van vid är ett bra sätt att vara värd/värdinna på.

För övrigt bjuder man väl till fest också för att gästerna ska ha trevligt, inte som någon slags egotripp?

Ellen sa...

Jo men Malin - har du MINDRE roligt utran din partner? Det är ju där det börjar bli knepigt tycker jag, om man menar att festen blir sämre och tråkigare för att ens partner inte är med.

Ellen sa...

Och mina vänner hade nog tagit mer illa upp av att inte få närvara vid vigseln och middagen än av att deras respektive inte fick komma. Måste kolla det, återkommer!

Ellen sa...

Japp, jag frågade. Hellre ensam på hela grejen än tillsammans bara på festen.

JennyM sa...

Jag tror också att detta beror på ålder. Jag håller helt med Malin i det hon skriver ovan. Vi ska på bröllop i helgen, kompisar till mig, som bara träffat min man några enstaka gånger. Vi är bjudna tillsammans och det hade känts jättekonstigt om bara jag hade varit bjuden. Nu har vår barnvakt blivit sjuk, så eventuellt måste maken stanna hemma och jag gå ensam. Jag har inget problem att gå ensam, men att bli bjuden ensam hade varit trist.

JennyM sa...

Tillägg: det som Bella skriver ovan "hur puckad och egotrippad är man om man tror att bjudaren väljer att lägga pengar på ens partner som bjudaren oftast inte har någon kontakt med" tycker jag är en rätt märklig inställning. Det handlar väl inte om att man enbart vill ha personer på festen som man har en primärrelation till? Är inte festen till för ALLA som kommer? Som gäst umgås man ju mer med de andra gästerna än med brudparet på en bröllopsmiddag och om alla då ska ha trevligt är det väl inte alls otänkbart att man lägger pengar på gäster som man själv inte känner så väl men som gör att övriga gäster har kul?

Jenny / Ekopyssel sa...

Jag har varit med både om att bli bjuden ensam på bröllop och att vara den som inte blivit medbjuden, och jag tycker att det är himla trist även om varken jag eller maken tackat nej av den anledningen.

Jag förstår det ekonomiska/platsbrist, men det är inte kul att känna sig bortvald även om man "bara" är partner. Det par jag inte blev bjuden till träffar vi då och då och det känns alltid lite märkligt på något sätt, särskilt när deras bröllop kommer på tal. Jag kommer nog alltid att känna att jag inte är tillräckligt rolig eller intressant för dem.

HannaA sa...

Åh, jag har nog motsatt problem. Min man har en faslig massa vänner (han jobbar som musiker och det får man tydligen då) och jag tycker att det är jättejobbigt att bli medbjuden på bröllop till folk jag knappt träffat (eller faktiskt aldrig träffat - vilket också hänt). Jag känner oftast inte en kotte medan min man känner många och dessutom är han uppe och spelar en stor del av kvällen... medan jag sitter brevid någon faster till brudens far som undrar hur jag känner brudparet.

Och man är aldrig riktigt säker på att brudparet vill att man är där eller om de bara kännt sig tvugna att bjuda - på samma vis som jag känner mig smått tvungen att gå. Som någon himla representationsfru...

Nej fram för att våga bjuda bara den man känner. Eller i vilket fall göra på det sätt som känns bra. För då kan jag som blir medbjuden lita på att det är för att det obekanta brudparet har någon form av intresse av att lära känna mig - och inte bara av tvång och ohejdad vana.

Anonym sa...

vet man exakt att alal man känner inte skulle ta illa upp så är det väl bara att köra på. Min man blev bjuden på disputation men inte jag, reagerade inte precis på det förrän jag insåg att alla deras gemensamma vänner blivit bjudna med partner utaom min man. Visst det är nog så att den disputerade kände de andra partnerna mer än hen kände mig. Men det blev väldigt märkligt på festen och folk undrade vart jag var.

Jag tänker dessutom så här: om jag känner en person tillräckligt väl för att bjuda den på min bröllopsfest, då är jag faktiskt också intreserad av den personen som hen valt att leva med. Och att då den personen får komma på mitt bröllop kan ju då vara logiskt.

men jag är väl också en av de äldre så det kan ses som en generationsgrej. /Karina

emmaw sa...

"om jag känner en person tillräckligt väl för att bjuda den på min bröllopsfest, då är jag faktiskt också intreserad av den personen som hen valt att leva med. Och att då den personen får komma på mitt bröllop kan ju då vara logiskt."

Word!

Malinka sa...

Ja, jag kanske har mindre roligt utan min partner. Och det är inte festens fel. Det är bara inte alltid så att man känner jättemånga människor på bröllopet, jag har varit på tillställningar där jag inte känt en själ förutom värden/värdinnan/värdparet. Då kan man bli ganska ensam, särskilt på bröllop när värdparet är så i fokus för alla. Jag minns själv på vårt, när jag försökte sätta mig fem minuter med mina bästa kompisar efter att ha "värdinnat" i fem timmar, blev jag avbruten och ivägdragen innan jag ens hunnit sätta ner rumpan.

Som sagt, jag skulle inte se det som en anledning att tacka nej om maken inte blev bjuden också, men beroende på vem det var skulle jag nog känna mig mindre sugen på att gå.

Då föredrar jag kuvertavgift, men då är vi i ett helt annat område att bli upprörd över. ;-)

Ellen sa...

Malinka - jag förstår mycket mer argumentet att man bjuder med partnern för att alla ska känna någon. Men som Karina och Emma säger, att man är intresserad av att lära känna någon - ja visst. Men på ett bröllop? Du säger ju själv att du inte kunde sitta i fem minuter ens med dina vänner, precis så är det ju. Ett bröllop är inte det rätta tillfället.

Då handlar det istället om rena gester, "bara för att". Och sånt klarar jag inte av, det kliar i hela kroppen på mig när man ska göra något "bara för att". Och hade jag haft vänner som varit sådana hade de nog inte varit så bra vänner, nej.