måndag 24 oktober 2011

Att vara kräsen.

Jag har inte valt att vara kräsen. Det är inget jag tycker är kul eller trevligt, snarare tvärtom. Det är jobbigt och pinsamt och begränsande, men det är så det är. Jag kan inte ändra mig och nu råkar jag vara född kräsen och det får jag leva med. Det är så otroligt jobbigt för mig att äta mat som jag inte tycker om att jag inte ser någon lösning på det. Livet är för kort för att jag ska tvinga mig att acceptera mat som jag kräks av, helt enkelt.

Men det innebär som sagt att jag får skämmas när folk frågar "är det något du inte äter?" ifall vi ska dit på middag. För mig är det nämligen enklare att säga vad jag äter, eftersom listan på vad jag inte äter är för lång för att det ska gå att nämna den utan att verka oförskämd.

För mig är det främst ett konsistensproblem, mycket har att göra med kött och andra märkliga konsekvenser. Därför äter jag inte:

Något kött förutom oxfilé och i vissa fall fläskfilé. Allt kött måste vara extremt putsat: inte en enda sena kvar. Dessutom ska det vara helt genomstekt för att det ska gå att ätas. Köttfärs äter jag om den är mycket kryddad och söndersmulad i små små bitar. Jag kan till exempel äta tacos, men inte hemmagjorda hamburgare. Jag kan äta fetaostbiffar om det är mycket fetaost, men skulle aldrig kunna få i mig köttfärslimpa.

Korv. Eller jo, jag kan äta falukorv om den är i tunna skivor och stekt så hårt att den nästan är förkolnad. Då kan jag äta den om jag skär upp den i små bitar och gömmer den bland makaroner. Jag äter också ungersk salami från märket Pick, skivad i tunna skivor.

Kyckling som inte är helt vit bröstfilé. Kan inte äta kycklingburgare på typ Max eftersom det inte är ren bröstfilé utan kan ha senor i sig.

Skolmat. Jag kan inte äta storköksmat helt enkelt. Tvärt omöjligt. Jag blir illamående bara vid anblicken av stora kantiner av mat, oavsett hur bra skolmat det nu är.

Bearnaisesås, brunsås osv. Klassiska såser som folk älskar, men som får det att vända sig i magen på mig.

I princip allt som kan kallas husmanskost.

( Jag kan däremot äta allt inom skaldjur och fisk. Inga problem med musslor och ostron, märkligt nog.)

Allt ovan är sånt jag helt enkelt inte klarar av att äta. Vilket gör att jag säger att jag "inte äter kött" ifall folk frågar, eftersom det känns enklare än att förklara hela mina matnojor. Sen får jag hoppas att de inte serverar kållåda med bearnaise helt enkelt.

Sen finns det ett gäng saker som jag verkligen verkligen inte tycker om, men som jag ändå kan tvinga i mig om jag måste. Som svamp, mandelmassa, marsipan, frukt i mat, pannkakor, potatismos, röror med feta såser osv osv osv.

Det finns ingen poäng med att räkna upp precis allt jag inte tycker om eller har svårt för att äta, poängen är att det är så sjukt jobbigt att vara den kräsna och "bortskämda" personen. Det är inte så att jag tycker att det är kul. Jag lovar. Det är lika jobbigt varje gång jag är bortbjuden eller ska äta någonstans.

Men det gör också att jag förstår Noa när han bara vägrar äta något. Jag förstår precis hur vidrigt det är att bli tvingad. Så jag låter bli.

Att bli tvingad gjorde ingen nytta med mig, snarare tvärtom. Så det kan ni få som tips från en bortskämd 80-talist som inte äter vad som serverats: era barn kommer inte bli mindre kräsna för att ni tvingar dem att äta. De kanske ändå växer upp och blir lika pinsamma som jag.




14 kommentarer:

KatarinaZA sa...

Oj! Jag kan föreställa mig att det är besvärligt. Jag var kräsen som barn. Jag var tveksam till att pröva nya saker. Jag trodde att jag skulle dö om jag åt något jag inte tyckte om ... eller något jag trodde att jag inte skulle tycka om. Jag håller med om att matens konsistens spelar stor roll.

Mina föräldrar tvingade mig aldrig att smaka på/äta något, om jag inte ville. Mamma var nog lite förtvivlad ibland, eftersom hon inte riktigt kunde leva ut sin matlagningslust (pappa är också lite kräsen).

Idag äter jag det mesta. Det finns mycket som jag inte skulle välja att äta men som jag kan äta (och ofta tycka är okej, kanske t o m gott) om jag blir bjuden på det. Jag är väldigt glad att mina föräldrar inte tvingade mig utan att våra måltider var trevliga stunder.

Vad tycker du om att äta? Musslor, minns jag från er resa till Frankrike i somras. Mer?

presens sa...

Jag kommer aldrig någonsin att förstå folk som tvingar sina barn att äta något. Uppmuntra till att smaka, ja. Men tvinga?

(Men å andra sidan trodde jag ju inte att det fanns folk som tvingade sina barn att borsta tänderna heller, tills jag stötte på flera morsor på FL som höll fast sina småbarn i skruvstäd, bände upp munnen och tvingade in tandborsten...)


Mina kompisar börjar lära sig vad som funkar för mig och inte, men till nya bekantskaper säger jag oftast att jag inte äter rött kött, men att kyckling och fisk går bra. Så kan man ta detaljerna sen.

Annars är min erfarenhet att om man ska bjuda folk man inte riktigt känner på middag, och ingen av dem är vegetarian, så serveras det antingen någon form av plockmat, eller kyckling. Alla ickevegosar verkar äta kyckling.

Ellen sa...

Katarina - allt som är kryddigt och smakrikt och i övrigt följer kriterierna. Så massor med fisk och skaldjur och asiatiskt och mat från medelhavet och mellanöstern osv.

Gärna grädde, ost och vitlök också. ;-)

presens - ja, jag säger ju också att jag inte äter kött men fisk och kyckling. Det är det viktigaste.

presens sa...

Förresten, får du höra saker som: "Nänä, du säger att du inte äter lamm, men du har aldrig ätit lamm som *jag* lagar det." Och så blir man bjuden på lammgryta nästa gång?

Ellen sa...

Ja gud ja. Och vad är grejen med just lamm? Jag har smakat det en miljon gånger och det är ändå inte gott. Släpp det liksom!

Anonym sa...

fast det är inte så konstigt. Många inbillar sig att de inte tycker om nåt fast de i själva verket mycket väl skulle tycka om det om det bara kallades något annat. Hjärnan är en häftig pryl, men lätt att lura...

presens sa...

Jo, visst är det så. Men vad får man ut av det? Säg att jag skulle bli serverad lammgryta, men inte veta vad det var, och kryddningen skulle göra att lammsmaken doldes - vad skulle vinsten vara? För min kompis att ropa ut "haha, jag lurade dig!"?

Visst kan man ha fixeringar och hang ups, och visst kan smaksinnet utvecklas (eller kanske snarare försämras) när man blir äldre, så nog tycker jag att man ska våga smaka även som vuxen. Men det är ju inget som någon annan har med att göra.

Själv gillar jag inte ostron. För mig känns det som att äta snor i saltvatten. (Nej, jag har inte provat, men jag har väl fantasi.) Jag kan visst tänka mig att prova igen, men jag tänker ju inte låta någon annan tvinga/lura/övertala mig till det.

Johanna sa...

Och det här med att anses bortskämd eller liknande!!? Jag kan ju säga att för min del hade ju livet varit betydligt enklare (framför allt i skol- och scoutsammanhang) om jag ätit korv.

Ellen sa...

Anonym - gud vad jag stör mig på såna kommentarer som din. Tro mig, vi som är riktigt kräsna har provat. Och provat igen. Och provat en annan variant. Och så försökt igen. Det finns inget kul i att vara sån här. Vi vill inget annat än att kunna äta det vi inte tycker om.

Så att det handlar om att man "tror" sig inte tycka om något bara för att man har bestämt sig för det, det är otroligt ovanligt.

Jag känner skillnad på olika colamärken. Tro mig, jag känner om det är lammbullar eller köttbullar. Det är så överlägset att påstå att det bara handlar om att man behöver "lura hjärnan" för att man sen ska tycka om det.

Tjockalocka sa...

Ha ha, och jag som stör mig på kräsna vuxna! Sorry! Men jag tycker att som vuxen bör man ha lärt sig att äta "allt" som serveras (utom det man eventuellt är medicinskt allergisk mot).
Jag tror ju att det är en mental inställning och att man kan lära sig att - om än inte älska - så åtminstone kunna äta det mesta.

Nåt som provocerar mig sjukt mycket är när föräldrarna liksom i förskott definierar sina barns matpreferenser. Typ "Nej, Olle äter ju inte fisk, han tycker inte om det så det behöver han inte äta." Men när Olle är hemma hos oss UTAN föräldrar smakar han glatt på den hemgjorda fiskgratängen och ber om mer.

Jag tror man gör sina barn en björntjänst genom att (över)tolka deras signaler om vad dom gillar och inte gillar.

JsN sa...

Instämmer med Tjockalocka till punkt och pricka. Framförallt har man lärt sig att äta så att det ser ut som man ätit mer än vad man verkligen gjort och äter sig mätt på det man tycker är godare av maten. Alternativt blir inte mätt men det håller man jävligt tyst med.

Ellen sa...

Tjockalocka - jag tror att du föredrar att jag "fuskar" och låtsas äta än att jag kräks på din middagsbjudning. För det är på den nivån. Och jag har försökt, men det går bara inte. Men om någon frågar så säger jag som sagt att jag inte äter kött och sen håller jag tyst och petar i mig allt annat så gott det går.

Självklart skulle jag inte säga att jag inte äter något när det väl har serverats, eller be om något annat eller säga att jag är mer hungrig osv.

Jag skär i små bitar, äter sallad och potatis, stuvar omkring på tallriken, tar små portioner osv osv.

Tro mig, jag har inget intresse av att trycka upp mina matsvårigheter i någons ansikte. Jag skäms. Så jag gör så gott jag kan för att undvika att någon märker.

JsN sa...

Men då så, du har lärt dig att få det att se ut som du äter!

Anonym sa...

Ellen: jag pratade inte alls om dig. Jag sa att det gäller MÅNGA, men självklart finns det många som inte är såna också.