Min oas.

Det är jobbigt, slitigt, smutsigt och tungt. Men stallet och ridhuset är ändå någon slags oas för mig. Det känns som att jag har ridit i hela mitt liv, så att återuppta ridningen är på något sätt att ta upp kontakten med den jag var förr. Innan familjen och allt som hör därtill. Lite som att återknyta till den jag var, är, innan jag blev fru och mamma och allt det som kommer med dessa roller.

Och på hästryggen kan man inte vara fel. Man kan göra fel - tro mig, det vet jag. Herregud vad jag sliter för att rätta till min usla sits och förbaskade hälar som pekar uppåt taket. Men man är inte fel. Det finns inte rum för annat än rent fokus på det man gör. Inga tankar om hur andra uppfattar dig, inga tankar om hur du ser ut, inga tankar på något annat än ryggen rak, axlarna bak, blicken upp, hälarna ner, skänkel intill, händer ihop, ställning, böjning, driv, halvhalt och rid! Jag älskar det.

Och så är det för jävla kul också. Hade inte bilden från kvällens hopplektion varit så suddig hade ni säkert kunnat se ett stort flin i ansiktet på mig. Hade inte bilden varit så suddig hade ni å andra sidan sett exakt hur osmickrande ridkläderna är, så jag tycker att en suddig bild är bra i det här fallet.

Ursäkta mig, men nu har jag inte tid att blogga längre. Jag måste surfa efter tröjor där det står "I <3 horses" och liknande.