Minecraft, Netflix och Toca Boca går varma här hemma. Barnen sitter med näsorna i varsin ipad och tittar upp enbart för att äta maten jag serverar, om knappt det. Vissa kanske skulle förfasa sig, men eftersom jag är bombsäker på att jag är en förträfflig och pedagogisk förälder i övrigt får jag helt enkelt nöja mig med att vara en mindre perfekt förälder nu ett tag. Good enough, som de säger. Jag tänker att det är ju bra för barnen det också, att se att deras vanligen så duktiga mamma släpper lite på gränserna och ha ha ha ha, nej jag orkar inte! Herregud, jag försökte verkligen. Jag tänkte att jag också skulle blogga sådär självförhärligande utan självdistans så att till och med när jag säger något negativt om mig själv blir det präktigt. Alltså nej.
Här är sanningen: jag är en jättedålig förälder just nu. Jättedålig. Den här hösten har tagit knäcken på mig helt och jag orkar inte ens göra mer än resignerat konstatera hur mitt föräldraskap hamnat långt under lägstanivån och sen sucka trött och gräva ner mig djupare i hålet. Att fixa inför försäljning och sedan ha tillhörande ångest för att det inte direkt går så bra med försäljningen är en sak. Att hantera allt det när hösten redan varit supertuff och att jag redan låg på minus på tålamodskontot, det är en helt annan. Tröttheten har helt tagit över. Ifall Majken ramlar så är det första jag känner irritation och trötthet: åh nej, nu kommer hon gråta, jag orkar inte det. Sån nivå är det på. Empati? Det är för föräldrar med ork.
Jag tror att mina barn har glömt hur man gör saker utan att spela eller titta på tv. Om det fortsätter så här kommer de sitta på julafton och säga "vi har inget att gööööra, får vi speeeela" när vi öppnar paketen. Det känns som att jag står bredvid och ser på hur vi glider in i någon slags ond cirkel med trötthet, sura barn och utmattade föräldrar, men jag orkar inte ens försöka göra något åt det. Jag sätter på en film åt mig själv också och sen sitter jag där och förkroppsligar 2010-talets lata föräldrar som är för upptagna med sin skärm för att engagera sig i barnen.
I skrivande stund hojtar jag till barnen att de ska gå och lägga sig och GLÖM INTE ATT BORSTA TÄNDERNA OCH SLÅSS INTE. Den här hösten lär jag inte tilldelas pedagogiska priset av något slag helt enkelt. Om det inte är ytterst ironiskt.
5 kommentarer:
Men du är ju där om de behöver dig :-) I samma hus. Inte långt bort liksom!
Det är skönt att livet går i cykler och att dåliga perioder i princip alltid efterföljs av lite bättre peroider. Sitt ned i båten och rid ut stormen (*VRÅLAR CARPE DIEM I LIVSCOACHTRÖJA) så blir det bättre sen. Lovar.
"peroider"
Efter regn kommer sol och yada yada. Jag tror också att det går i perioder, för de flesta. Men folk törs bara inte prata om det. Du är modig som säger det. Jag suger också rätt ofta på att vara förälder. Brottas just nu med att jag är för feg för att säga en sak till min son, jag säger det i omskrivningar istället. Vilket nonsens det blir att förklara här när jag inte talar om vad det handlar om, men jag är för feg för att outa det också. Jag skäms. Men jag orkar inte ta striden. Och en hel massa annat. Men mellan varven är jag en jättebra förälder och det är jag säker på att du också är. Vi är framför allt den enda mamman de har och "for better, for worse" yada yada.
Välkommen till föräldravärlden.. :)
Skicka en kommentar