3) Gnällgråter utan egentlig anledning. Sådär buuhuuuu, jag får inte på mig vanten och tänker därför stå här och gnällgråta istället för att anstränga mig lite till. Har du slagit dig? Gråt. Har någon varit dum mot dig? Gråt. Är det något sorgligt/fint på tv? Gråt. Är toapappret slut? Nej, det är inte läge att sitta och snyfta. SERIOUSLY! Ja, jag vet att man kan vara trött eller hungrig eller hängig, men när det är gråtperioder istället för trotsperioder? Jag tar hellre illvrålande overallvägrande tvååringstrotsande monster än gnällgråtande större barn.
2) "Skämtar" utan att det är minsta lilla kul. Om man säger åt ett barn att stå alldeles stilla för att man ska klippa luggen eller något och ungen ba "får jag inte blinka heller ha ha ha ha hö hö hö, jag ska inte blinka, du sa att jag inte fick röra mig alls, hur ska jag göra om jag ska andas då ha ha ha??". Newsflash: du är inte rolig. Det är Peter Wahlbeck-humor. Lägg ner.
1) Detta är värst, alla kategorier: smaskar i mitt öra. Ska sitta nära mig när de äter och så LÅTER DET. Jag får sån förskräcklig panik av tuggljud. Ska du äta ett äpple? Gör det inte nära mig. Barn som ska mysa samtidigt som de tuggar i sig en macka, gör er icke besvär.
Vad har ni för störmoment som får er att kvala in som årets sämsta förälder när ni överreagerar totalt?
10 kommentarer:
Jag har inte så stort barn att störa mig på men min 19-månaders dotters vokabulär är ytterst begränsat. Så när hon vill något låter hon "uh-uh" hela tiden och jag blir snart TOKIG! Men säg vad du vill för i helvete men sluta säg "uh-uh"!! Typ...
Som din punkt tre (gråtet) samt när dottern frågar något, jag svarar ordentligt och tydligt - för att en sekund senare få exakt samma fråga!!! Osv osv på temat jag förklara/berättar/svarar och i n g e n t i n g tycks fastna i den där lille hjärnan.
1. Gnället. Vill du ha hjälp med skorna/en klubba på marknaden/andra strumpor - säg det då för bövelen på ett trevligt sätt. Börja inte med att gnälla, då blir jag bara irriterad och trotsig.
2. Bebisspråket. Du har kunnat säga r i 2,5 år - det finns absolut ingen anledning att börja säga "skojna" och "bajnen". Driver mig till vansinne.
3. När jag säger "förlåt, men jag förstår inte, kan du förklara hur du menar" är jag inte hjälpt av att du höjer rösten och pratat långsammare. Det funkar inte för gubbar på chartersemester, det funkar inte för dig.
3. Att barnet om alltid "kommer bort" fortsätter att alltid komma bort trots tusen förmaningar, men eftersom hen hittills alltid kommit tillbaks så blir det bara en tredje plats. Blir galen, men lättad till slut.
2. Blixtväxlingarna mellan total hybris och helknäckt självförtroende av typen "jag kan, jag är bäst"/"jag kan inte, jag är usel, uhuhuh", när det är något nytt hen ska lära sig. Lägg tiden och energin på att öööööööva istället, auurrhgg!
1. Smasket.
/L
Jaaa, icke-försökandet! NÄHÄ, blev du inte Mozart efter att ha nuddat tangenterna tre gånger? VAD KONSTIGT! Försök igen?
Guuud.
Jag kommer nog sno några av dessa till supermamman. :)
Utan inbördes ordning:
* Fjortisbeteenden.
Mamman: Men gumman, du kan inte sitta o storgråta utan att det ÄR nånting!
Dottern: Kan jag väl visst det, jag gör det ju just nu! Men du tittar ju inte ens på mig!
* Failare.
Dottern: "Det är ingen idé att jag tränar, jag kommer aldrig lära mig engelska alfabetet/spela luciasången på saxofon/göra skänkelvikning/ ändå!!!!"
*glömska.
Mamman: Men här är ju en matteläxa i din väska, du sa ju du inte hade några läxor?"
Dottern: "Oj, jag glömde den!"
eller
Mamman: Men varför ligger alla dina böcker på golvet, du skulle ju ställa upp dem."
Dottern: "Oj, jag glömde dom!"
Fantasivärlden.
Mamman: "Har du sett vilken stor julbock där står!?"
Dottern: "Vid kullarna hade de en julbock men den brann för Reinhard lurade en att de skulle sjunga luciasånger men de skulle leka med eld men då kom Skalman o så kom Bamse..."
Mamman avbryter: "Pratar du om en bok/tidning/nåt du läst nu eller är det verklighet?"
Dottern: "Det var i Bamse förrförra året..."
Ologiska bråk - "Om du hade tvättat händerna direkt efter toabesöket när jag först bad dig hade du missat typ tio sekunder av Fixa rummet istället för halva programmet och det är ju inte som att jag någonsin sagt okej till att hoppa över just det. Well nu är programmet slut och du står visst fortfarande på toa och vrålar ..."
Gnällig röst utan anledning alls. Om något man gärna sagt ja till om tonen bara varit en annan. Som att någon någonsin varit mer benägen att tillmötesgå någon som gnäller än någon som är hyfsat trevlig. Så ointelligent!
Att gå upp och kräva sällskap/mat/hjälp/konversation klockan 5.30 på helger. Behöver inte motiveras vidare.
Ewe: Din sista punkt är sånt jag gillar! :-o Oavsett om det är rent hittepå eller något vi har läst eller sett någonstans.
Alla drömmar som ska beskrivas in i minsta detalj. Numera vet de att jag avskyr det, så de gör det vid varje givet tillfälle; de är alltså både tråkiga och sadister.
Typ det mesta barn gör.
Tjatar, gnäller, bråkar med varandra (som ensambarn tycker jag att det är SJUKT provocerande och onödigt och fattar verkligen inte grejen), får helt oproportionerliga hang-ups på totala ilandsproblem, inte äter den mat som är lagad, avbryter vuxna som pratar (och värre när andra vuxna låter sina barn göra det!), ropar maaaaaaamma inifrån nåt rum, slänger alla sina grejor på golvet, slänger inte-smutsiga kläder i tvätten för att dom inte orkar vika ihop dom, låtsas tvätta händerna och drar av svart smuts på handduken, kommer ut tio gånger efter nattning i olika ärenden, tja ska jag fortsätta...? ;-))
Skicka en kommentar