Jag har varit på simskola med Noa idag. Svindyrt och jag har små förhoppningar om att han ska bemästra "groda-glasstrut-pinne"-tagen så väl att han ska kunna hålla sig flytande och ta sig framåt, men vad fan. Som äkta medelklassmorsa måste man ju sätta ungarna i aktiviteter så fort de inte längre sover middag och eftersom vi redan avverkat ridning och dans var det dags för något nytt. Ergo simskola.
I alla fall så var det 12 ungar i en bassäng i varierade åldrar, men de flesta var väl runt 5-6 år. Alla var smått busiga, prilliga, spralliga, tokiga. Skvätte lite vatten och sparkade inte tillräckligt hårt med benen (förutom några genibarn som i princip simmade redan. Men the joke är on them, för deras föräldrar har ju uppenbarligen slängt pengarna i sjön eftersom ungarna nästan redan kan. Ja, pun intended) och var lite busiga.
Det sorgliga är att de söta barnen klarar sig mycket bättre ifrån tillsägningar än de mindre söta barnen. Det är ju inte första gången jag gör den här observationen, det är snarare regel än undantag. Söta barn får överseende leenden och lätta tillsägelser. De mindre söta barnen säger man åt snabbare, skarpare, hårdare, argare. Någonstans i bakhuvudet vill jag minnas att så kallade "fula" barn oftare blir slagna av sina föräldrar än söta barn.
Hur jävla sorgliga är inte vi människor egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar