Jag går på mellanstadiet och få på helgerna åka buss ensam för att gå på stan med kompisar, men efter skolan får jag inte ens gå tjugo meter till den lilla lantbutiken. Så är nämligen reglerna på den här skolan, ingen får gå till affären efter skolan. Vi som bor en bit utanför skolan är utlämnade till vår skoltaxi när det gäller att komma hem, ibland får vi vänta upp till två timmar. Vi får ändå inte gå till affären och handla mellanmål. Våra vänner som faktiskt bor precis bredvid skolan får inte heller gå dit. De får först gå hem, gå in genom dörren, stänga dörren - sen kan de gå ut igen och gå till affären. För såna är reglerna på den här skolan.
En gång ska jag och en kompis vara modiga och rebeller. Vi hade gått i den där skolan i flera år och försökt följa alla deras absurda regler. Till sist tröttnar man, även om man är en patologisk lydig person (ja, en tönt). I alla fall så smyger vi oss de tjugo metrarna bort till affären och handlar det vi ska ha. Väl tillbaka delar vi upp godiset emellan oss, sen kommer en lärare...
Tio minuter senare hade vi fått en enorm utskällning. Jag kände mig värdelös, skyldig, dum. Det var ungefär som att ha blivit ertappad med att stjäla eller något än värre. Till råga på allt tog läraren godiset.
Så här som vuxen är det ju absurt att tänka sig att jag mådde så dåligt av att på min fritid ha gått och köpt godis för egna pengar. Att jag inte var mer upprör över att läraren hade snott mitt godis, det är det verkliga mysteriet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar