Om att låta varje egenskap vara lika viktig och värdefull.

Jag och min syster stod med alla andra föräldrar utanför simhallen och tittade på Noas simskola. Han hade svårigheter med att förstå hur man skulle använda flytdynan. Jag skämtade och sa till min syster att "Ja, man får ju hoppas att han blir snygg så att han kan leva på sitt utseende". Det skulle jag inte ha gjort. Om blickar kunde döda hade det blivit en väldigt traumatisk scen där bland alla andra föräldrar.

Och det här stör jag mig på. Vi i samhället har tydligen sagt att det finns två viktiga egenskaper här i världen: snygg (smal) och smart. Det ska alla vara, det är viktigt att alla är, man får absolut inte vara något annat. Det är precis som det jag har skrivit om tidigare: man får inte säga att någon är tjock, men vad vi egentligen säger då är ju att det är fult att vara tjock. På samma sätt är det märkligt att man inte får antyda att ens barn kanske inte är den skarpaste kniven i lådan utan att det ska höjas på ögonbrynen. Då säger vi ju samtidigt att smart är det absolut viktigaste.

Missförstå mig rätt, det här handlar inte om att jag säger att min unge inte är smart. Det har inget med det att göra, och det vore ju absurt att säga att en femåring inte är smart, det kan man ju inte veta. Ingen vet vad som händer i framtiden, ingen vet vilka egenskaper som kommer blomstra, och smart är ett ord som kan innebära så många olika saker. Så. Det här handlar inte om mitt barn, det hoppas jag att ni fattar.

Men säg om. Säg att mina barn inte vore smarta. Säg att en unge inte är särskilt smart, säg att hen har svårigheter att förstå saker, lär sig sakta, kopplar sakta, inte är smart helt enkelt. So what? Vem har mage att påstå att det skulle vara bättre att vara smart än snäll? Vem har rätt att tycka synd om någon som inte är smart, när detta barn har mängder av andra egenskaper? Varför har vi bestämt att smarthet är det som ska räknas?

Den svenska skolan är inte skapad för de som är smarta, den är gjord för medelmåttor och för barn med resursstarka föräldrar. Du klarar dig enormt mycket bättre i samhället om du är social än om du är smart - så varför denna motvilja att erkänna att alla barn inte kan ha alla egenskaper och om några barn inte är smarta så är det inte mer än så.

Prova att säga "ja, mitt barn är många saker - men empatisk är hen inte". Jag har provat. Ingen reaktion. Kanske någon anekdot om hur andras barn dragit katter i svansen eller skrattat åt gråtande barn, men inget fördömande.

Prova att säga "ja, mitt barn är många saker - men modig är hen inte". Jag har provat. Ingen reaktion. Möjligtvis någon tröstande kommentar om att alla behöver ju inte vara modiga.

Prova att säga "ja, mitt barn är många saker - men smart är hen inte". Upplev den isande kylan.

När vi sätter vissa egenskaper på en piedestal säger vi att andra egenskaper är mindre viktiga, mindre eftersträvansvärda, mindre bra. Alla de underbara, härliga, häftiga, makalösa och roliga egenskaper som barn har blir förpassade till bakgrunden. De är substitut, komplement. Inte det viktiga. Man nedvärderar alla egenskaper som är annat än "smart".

Hur smart är det egentligen?