När jag hämtade Emmy idag hade hon fått jättesöta små inbakada flätor i sitt korta hår. Mycket imponerande gjort av hennes dagisfröken, jag har inte ens lyckats få till en tofs i princip. När vi gick hem längs med vägen så såg jag de små flätorna guppa i takt med att hon travade på, och jag tänkte för mig själv: varför är det egentligen så viktigt för mig att låta bli sånt här? Titta vad sööt hon är! Gud vad fint det är, varför ska jag egentligen vara så tråkig och tänka genusmedvetet och sådär?
Varför?
Sedan kom vi in på vår grusväg och barnen började springtävla om vem som skulle komma först hem. Emmy sprang ca tio meter, sedan saktade hon in och kom tillbaka till mig och tog mig stilla i handen och började gå prydligt vid min sida.
"Jag vill inte att de fina flätorna ska ramla ut. Så jag går här med dig istället."
Därför!
9 kommentarer:
Jamen, om hon hade flätor oftare skulle hon kanske inte bry sig om de skulle ramla ur. Det gör iaf inte min dotter, hon leker som hon brukar oavsett om hon har tofs, flätor eller utsläppt hår :-)
Ja, så kanske det skulle vara. Nu har hon så kort hår att det inte är aktuellt ändå, men jag tyckte att det var ett så extremt talande exempel.
Själva anledningen till att vi undviker mycket sött och gulligt är ju för att hon inte ska bli uppmärksammad för sitt utseende.
Jamen självklart. Varje normalbegåvad människa borde kunna fatta det här, varför är det så svårt för folk?? En icke genusmedveten person hade säkert bara tyckt att det var gulligt att hon inte ville springa och kom tillbaks till dig. Aaaaargh!
Gillar din blogg, hittade den alldeles nyssens! Tacktack! :)
Sedan kan flätor vara en extremt praktisk frisyr. De håller undan håret från ansiktet osv. Men på småflickor med bara några hårtestar är det bara opraktiskt och syftar bara till att vara sött och gulligt.
Det är ju *just* därför som flickor ska ha flätor. Och ömtåliga kläder. Målet med all barnuppfostran är väl att få lugna, stillsamma barn som gör vad man säger? Nej, förlåt, lugna, stillsamma *flickor*. Eller har jag missuppfattat något nu?
Vår 4-åring vill vara "fin sommarflicka" ibland och cowboy ibland. Hon beskriver sig själv bland annat som stark, modig, fin, och snäll. Vi pratar om att det är okej att bli arg, att det är okej att bli ledsen. Flätor har hon sällan men ofta "pippifrisyr" (två tofsar).
Man kan väl tänka genusmedvetet och ändå låta barnen ha flätor eller klänning (om de vill det). Det viktiga är väl att man uppmärksammar och uppmuntrar fler sidor hos sitt barn så att de inte tror att söt, duktig och fin är det enda som räknas. (Naturligtvis måste de ha kläder som de kan röra sig i och inte behöver vara rädda om men det är ju en annan diskussion).
Jag håller helt med dig Jenny!!
Alltså, Emmy får ha klänning. Hon får ha tofsar. Kravet är dock att det är lekvänligt och det är söta små inbakade flätor, till skillnad från pippitofsar, inte. Det är lite så jag tänker.
Jag tycker att det är ett "misslyckande" att min dotter sätter så stor vikt vid att vara fin. Även om hon också gärna är rolig, stark, tuff och cool. Jag tycker att det är talande (och skrämmande) att min son aldrig har brytt sig om kläder eller att vara fin, medan min dotter gör det och direkt relaterar det till andras åsikter om hur hon ser ut.
Det vill jag motverka.
Å vad bra du skriver. Är så glad att jag hittat din blogg. Du tar upp precis de där sakerna som jag funderar på här hemma men sällan hittar rätt forum att få disskutera dem i. Min dotter får alltid höra att hon är såååå söt och gullig, kul att andra tycker hon e fin MEN hon är ju så mycket mer än bara det. Jag får ofta hejda mig själv när jag ska ge andra barn komplimanger då jag själv inte vill vara med och skapa den där utseendefixeringen. Det ligger så lätt i munnen att komentera deras yttre HELA tiden. Önskar att vi alla kunde försöka se lite andra sidor hos våra barn oxå. Nu är min dotter bara 9 månader men jag börjar smått få panik över just sånna här saker. (Intressant med din jämförelse son /dotter, ganska talande bild)
Skicka en kommentar