torsdag 4 oktober 2012

Det här med att springa.

Först var jag förkyld i två veckor.
Sedan fick jag ett enormt nageltrång.

Nu har jag inte varit ute och sprungit på flrea veckor och det känns liksom oöverstigligt jobbigt att ge mig ut. Jag? Springa? Va? Näe...

Jag tror att det blev en sån chock för mig när jag faktiskt klarade av att springa 5 kilometer att jag stängde av. Been there, done that. De få känslor av gillande som jag kände i början när jag kämpade som mest, de är helt bortblåsta. Nu känns det bara jobbigt och slitigt och tråkigt. Vill inte, orkar inte, har ingen lust. Jämfört med ridningen (som jag älskar) och simningen (som jag tycker om) blir en springtur ett straff istället för en möjlighet.

Men ändå den klart billigaste och enklaste och smidigaste motionsformen. Synd bara att jag HATAR den?!

(Jag ska försöka ge mig ut i kväll om jag hinner. Innan det blir mörkt då så klart. *mörkrädd*)

9 kommentarer:

Emelie sa...

Sätt upp mål! Klyschigt men det fungerar verkligen motiverande. Innan var målet att orka springa i fem hela kilometer, nu kan målet vara att springa ett lopp t.ex eller sex kilomter.

9 av 10 gånger är det allra jobbigaste med löparrundan att knyta på sig skorna innan, väl ute så kopplar kroppen över och vet vad den ska göra. Lycka till :-) och heja heja! /Löparnörd

Tjockalocka sa...

Ett annat tips är att hitta nån att springa med, gärna nån som är hurtig. Det är svårare att lämna walk-over när man bestämt med nån annan, än mot sig själv.

Det funkar för mig, har en peppig kollega som drar ut mig 1-2 ggr/vecka.

I övrigt känner jag igen mig. Och bara därför tar jag mig just nu ut. För att "jag ska minsann få se!" :-)

Ellen sa...

Emelie - men då känns det som att jag aldrig "blir klar". Hur länge ska jag flytta målet liksom? ;-)

Tjockalocka - men jag springer så sakta att ingen skulle stå ut med att springa med mig. Dessutom lyssnar jag ju på musik/podcast och det känns väldigt osocialt?

Tjockalocka sa...

Nej men nu får du vara lite flexibel! ;-)

Jag lyssnar också på musik när jag springer, och trodde aldrig der skulle gå utan. Men så testade jag med kollegan, och då sprang vi dessutom så sakta (!) att vi kunde prata, delvis iallafall.

Jag springer tex långsammare när jag springer med henne men det gör mig absolut ingenting! Träningen får man ju oavsett hastighet.

Och kan man snacka under tiden gör det att en 5km-runda känns som 3! :-)

Katta Kvack sa...

Jag tror som Emelie, att det är viktigt att hela tiden uppdatera sina mål och istället för att känna att man inte "blir klar" försöka känna att när man når sitt nya mål är redo för nästa mål. Sedan tycker jag personligen att det underlättar om varje uppnått mål innebär en belöning.

Nu när jag kan springa 5 km, är mitt nästa mål att springa dem snabbare - jag vill kunna springa dem på första 35 minuter och sedan 30 minuter, vilket innebär att varje liten sekunds förbättring under rundorna just nu känns pepp. Sedan har jag ju anmält mig till Tjejmilen också... ehhh, så jag antar att nästa mål är milen. Tillåt mig skratta JÄTTEHÖGT: HA HA HA!

MEN, man ska inte heller tvinga sig att göra något man verkligen inte gillar, inte när det kommer till träning eller ngt annat, så om du verkligen inte gillar att springa alls, kanske hitta någon annan konditionsträning som känns roligare? För att tvinga sig ut blir man ju aldrig pepp av.

Familjen skogstokig sa...

Det är när man hamnar i en dylik svacka som man kommer till fasen "konsumera sig motiverad"
Köp nya springprylar. Snygga tajts, nya skor, kanske en bra vindjacka nu när det är höst. Och en pannlampa! Ett måste på hösten. Och nej, självklart ska man inte ha den på huvudet, det får man ont av. Köp en som är avpassad för hjälm och därmed har lååångt gummiband och dra på lampan runt midjan. Ser lite knäppt ut, men funkar hur bra som helst.

Emelie sa...

HUR LÅNGT SOM HELST!

Att jag älskar löpning är just därför, man kan utmana sig på hur många sätt som helst, hela grejen med att det är bara en själv som sätter sina begränsningar är helt sant.

Jag är verkligen ingen superatlet och har aldrig varit, började springa för tre år sedan när jag slutade röka och för att jag tröstätit mig till en övervikt. Men det det coola med löpning är att 80% sitter i huvudet.

Jag började också på fem km, sen skrattade jag också jättehögt när jag besämde mig för en mil. Men på rent envet släpade man sig runt .. "vad ska jag göra nudå?" tänker man och sådär höll jag på tills för två veckor sedan då jag sprang mitt första Marathon (nu blir det INTE längre distansmässigt) (och ja, det låter omänskligt, I know, hade aldrig trott det för ett år sedan och kan knappt fortfarande tro det).

Men en sak i taget liksom, men man kan så sjukt mycket mer än man tror och vet :-) så sätt ett mål som känns lite galet, fan haka på Katta Kvak - gör milen!!! /Nörden

Ps. Något som verkligen fick mig att börja nörda var när jag köpte en Nike+ sportklocka, som mäter tid, distans osv, o nu finna det ju en massa likande appar också. Ds.

LisaM sa...

Om du inte gillar att springa så kan du ju alltid skippa det. Eller så kan du testa att springa prestigelöst, så långsamt du kan och bara njuta av skogens dofter, känslan av vinden mot kinden... Det gör jag och jag ÄLSKAR det.

Sofia sa...

Innan en kommit igång så är det verkligen skittrist att springa, det är ju så sjukt jobbigt... Men sen, när en är igång, så finns det inte mycket som slår löpning som träningsform. För mig har ett konto på funbeat varit det som motiverat mig, de har en app till Iphone också så registreras passet automatiskt på sajten, du får feedback på hur du utvecklas och kan se alla pass du gjort i kalendern. Det ger en sådan kick! För att höja dig någon nivå så är det viktigt att inte bara springa samma sträcka/fart hela tiden också. Lägg in något kortare men lite fortare pass eller testa intervaller typ 30/30 (30 sek löp/30 sek gång i typ 10 minuter första gången och sen öka på)som brukar funka rätt bra när en är i "uppstart". Lycka till!