måndag 2 november 2009

7 år

Idag har jag och P varit tillsammans i 7 år.

Vi träffades på en fest hemma hos mitt ex som fortfarande hade en hangup på mig.
P var inte alls min typ, vi hånglade trots det och jag var sen oförskämd mot honom senare på kvällen.

Vår första nyktra dejt var en rätt pinsam historia där jag hade exakt sexton kronor att fika för, och vägrade låta honom bjuda. Så jag drack en stor kanna billigt te och var följdaktigen otroligt kissnödig under hela dejten. Samtidigt som jag satt där och var kissnödig kläckte P ur sig saker som: "Jag tror inte riktigt på evolutionen", "Jag är kristdemokrat" och "Jag tycker inte att homosexuella ska få skaffa barn." (Han tycker alltså inte så. Inte nu i alla fall. Till hans försvar.)

Hade han bara slängt in ett "Pernilla Wahlgren måste vara den mest begåvade kvinnan i världen" hade dejten varit fullkomligt makalöst dålig. Men av någon jäkligt (alltså jag menar enormt jäkligt) märklig anledning sågs vi igen. Och igen. Och igen. Tills mina vänner började titulera honom som "Ellens pojkvän", medan jag fortfarande förnekade. Jag skulle ju äntligen vara singel ett tag!

Och så för sju år sedan idag hade jag lagat tandoorikyckling och bjudit hem honom på middag. Han åt med god min, trots att han då var ytterst känslig för stark mat (jag har härdat honom lite sen dess) och sa ingenting om att hans mun brändes sönder.

Vi spelade lite jeopardy på datorn ( I know, helt mysko dejt) och efter ett tag så kysstes vi. Och enligt alla regler från den tiden (jag var bara 18 år) så var vi då tillsammans. "Har man hånglat nykter så är man ihop", var parollen vi levde efter.

Ett halvår senare flyttade vi ihop, två år senare var jag på smällen (planerat in i minsta detalj), fyra år senare gifte vi oss, och på den vägen är det.

Nu har vi två ungar, hus, katter, bilar (som aldrig fungerar) och är så himla svensson vi kan bli.
Gud vad glad jag är för det.

Jag tänker inte skriva "jag älskar dig så himla mycket min lilla goseplutt" nu, för jag kräks lite på såna ömhetsintyg i offentliga bloggar. Jag nöjer mig med ett jättelångt inlägg där jag radar upp alla fel han gjorde. Det är äkta kärlek det. ;-)

1 kommentar:

Anonym sa...

Hahah mycket bra inlägg!

tack
therese