måndag 26 april 2010

Living on the edge.

"Det som är bra med Ellen är att om man är orolig inför att skaffa barn så kan man kolla på henne och Pelle. De hade verkligen ingenting, men det gick bra ändå."

För så var det ju. Vi hade verkligen ingenting. Vi bodde i en hyresrätt i ett dåligt område, jag pluggade och han hoppade runt på olika vikariat och vi hade möblerat hela lägenheten med möbler köpta för mina stipendiepengar (vem har sagt att höga betyg inte lönar sig?). Vi körde skrotbilar, vi hade knappt råd med lakan till barnet i magen (vad är grejen med dyra bebislakan? Det är ju mindre tyg än vanliga, hur kan de vara dyrare?) och vi visste egentligen ingenting om vår framtid. Men det var ändå så självklart att skaffa barn, planerat i minsta detalj. Jag hann fylla 21, han hade inte fyllt 23 och jag ångrar mig inte en sekund för det har gått som på räls och jag skulle göra om'et igen om jag fick välja.

Men ja, vi hade ju verkligen ingenting ordnat. Vi fick ut gemensamt ungefär vad jag skulle få ut ensam idag om jag jobbade heltid och inte vabbade något (vilket i sig ju är en utopi som never gonna happen). Ändå var det så självklart allting. Klart att han skulle begära föräldraledighet trots att han bara var provanställd på sitt nya jobb. Klart att jag skulle plugga vidare trots nyfödd bebis och förstagångsförälder. Klart vi skulle klara oss bra. Det gjorde vi ju. Men nu i efterskott när vi sitter i villa med två bilar (fortfarande en skrotbil dock), ett till barn, jobb och råd att köpa inredningstidningar i affären så känns det så modigt. Nu är vi så himla fisigt fega, bara "åh vad skrämmande om vi skulle skaffa ett tredje barn innan jag hinner få mitt drömjobb som finns någonstans därute". Eller näe. Jag tar tillbaka. Vi är fortfarande rätt modiga, ska jag inte börja plugga fastän maken inte fått något jobb än va? va? va?

Det är inte meningen att skryta, vi har inget facit på hur det har gått än, och andra tycker säkert att vi har varit väl slappa eller dumma i huvudet eller vad som helst, men jag tycker att det är fascinerande att efter fem år se tillbaka och se hur lite vi hade. Hur svårt vi hade kunnat tycka att det var. Det var först när han fyllde fyra som vi började tycka att det var jobbigt, och det hade inget med syskon, boende, pengar, bilar eller jobb att göra.

It's the motherfucking fyraårstrots.

Så vad vill jag säga då? Tja, att man kanske inte behöver vänta på det perfekta tillfället, på att allt ska vara precis rätt, på att allt ska ha fallit på plats. Barnet kommer ändå att fylla fyra någon gång och det kommer ni inte undan, oavsett vilka förutsättningar ni hade från början.

4 kommentarer:

Cecilia sa...

Vi har börjat prata i dagarna om att försöka fixa en lillasyster/lillebror trots att jag inte vet hur det ser ut med jobb till hösten. Om vi ska bo kvar i vår underbara hyresrätt i det fantastiskt barnvänliga området vi bor i nu måste det kanske bli prat om att ungarna får dela rum, men who cares?

Efter att ha läst ditt inlägg känns det som att det faktiskt inte gör nåt. Det löser sig alltid...

Julia sa...

Jag undrar om folk verkligen tror att det finns en Rätt Tid att skaffa barn. Det verkar onekligen så.

Elin sa...

Åh, vad glad jag är att jag har hittat din blogg! Har sett dig en del på FL och alltid tyckt att du vart sjukt vettig, bloggen bekräftar det! =) Vi har gjort en liknande resa, en av oss har pluggat ända sedan vi började prata barn i början på 2005 (sommaren 2006 kom han). Jag hade lägsta FP (180 kr om dagen innan skatt) under min föräldraledighet, och under ett år pluggade vi båda två. Nu är det sambon som pluggar och jag jobbar. Vi planerar ett till barn till nästa sommar. Efter bådas föräldraledighet kommer sambon jobba och jag börja pluga igen. Det kommer gå utmärkt, vi har ju klarat det förr under mycket sämre förutsättningar! Härligt att läsa om andra som också vågar tro på sin förmåga och som inte tror att man automatiskt blir dåliga förälder om man inte har ett varsitt fast och välbetalt jobb!

presens sa...

Jag vet inte precis om jag tror att det finns en Rätt Tid, men jag *vet* att det finns Fel Tid. Som givetvis är olika för olika personer. Det var precis lika rätt för mig att vänta som det var för Ellen att inte göra det. Men vad vet jag - min unge är inte fyra än. :-D