tisdag 24 november 2009

För de är ju egentligen små monster...

Igår lekte barnen så fint ihop att det var makalöst. De lekte "mamma, pappa, barn" med några dockor. Dockorna blev sjuka och fick gå till doktorn, barnen hade födelsedagar, familjen skaffade hund och så vidare. Barnens inlevelse i leken var rent remarkabel: de är ju ändå bara 4 resp 2 år.

Så blev det till sist läggdags. Eller rättare sagt: så blev det till sist så sent att vi inte kunde ignorera att de hade varit vakna för länge. Så vi sa till Emmy att det var dags att gå och lägga sig, varpå hon svarade att Noa skulle lägga henne. Sagt och gjort. Han följde med henne till sovrummet, stoppade om henne och läste en saga. Sen höll han ett litet tal:

"Emmy, lyssna alltid på mamma och pappa. Var alltid snäll. Bråka inte, slåss inte. Och låt alla vara med. Tummis?"

Sen kom han ut till oss och upplyste om att han hade "berättat allt för henne".
Vi smälte som smör i micron när jag gör popcorn.

I alla fall så berättade jag det här i morse på fikarasten. Varpå tanterna på jobbet skrockar lite och konstaterar att "Ja, han vet väl att det är jul snart. Och man får ju inga julklappar om man inte är snäll. Men det är väl ingen unge som klarar av att vara snäll en hel månad"

Jag vet att det här är ett kanske lite väl frekvent uttryck här i bloggen, men jag känner ändå att det är på sin plats: WTF?

Alltså, är det inte lite väl sorgligt att ha en sån syn på barn? Att de bara beter sig väl om de vill få ut något av det? Och - vem hotar ett barn med att hen ska vara snäll så att jultomten kommer, år 2009?

Jag blev så beklämd. Jag skulle vilja tro att den synen på barn dör ut med den generationen. Men jag betvivlar starkt att så är fallet.

2 kommentarer:

aequinoxia sa...

Jag hörde det senast igår, på Maxi. "Om du inte är snäll så kommer inte tomten."

Västergötskan sa...

Gud vad gulliga barn! :-)

För övrigt; skit i sura gamla tanter!