Det slog mig en dag att jag inte är någons bästa vän. (Förutom min makes, men vi räknas inte. Vi är gifta.)
Jag tror inte att någon skulle svara "Ellen" på frågan "vem är din bästa vän?". Inte heller på frågan "vilka är dina tre bästa vänner?". Jag tror att jag kommer på plats fem nånstans. Om ens det. Det är inte meningen att vara ledsen och ynklig och skriva om det som att "varför har jag inga vänner", för det har jag. Jag har nog fler vänner nu än jag någonsin har haft. Men ingen av dem skulle nog se mig som sin närmsta vän, och jag har ärligt talat svårt att själv välja ut en som står mig närmast (återigen, förutom P då).
På något sätt är det väldigt symptomatiskt för hela mitt liv. Väldigt ironiskt också: med Lottaböckerna som ledstjärna strävade jag efter att ha en bästis. En nära vän som man delade allt allt allt med. En som var allt. Det där mytomspunna bästisskapet som skulle lösa alla problem i hela världen. Det var nog först när jag släppte de tankarna som jag började få vänner som jag kunde behålla, som jag inte kvävde, som jag fortfarande är vän med.
Men egentligen är jag ju inte ensam om det här. Hur ofta matas inte tjejer/kvinnor/tanter med budskapet om den där vännen som alltid finns där? Som förstår allting. I varje flickbok, i varje chick-litbok, i varje romcom finns de där. Väninnorna. De som aldrig sviker.
Jag skulle nästan vilja påstå att det kan vara minst lika förödande som att alltid matas med en väldigt romantiserad bild av hur ett kärleksförhållande ska vara. Allt som ger oss svåruppnåeliga idealbilder av hur ett förhållande ska se ut, oavsett om det är ett vänskaps- eller kärleksförhållande, är begränsande. Det ger oss en norm, en mall, och om man nu inte hittar precis rätt - vad gör man för fel?
Jag vet inte om det handlar om mig som person, eller de val jag har gjort (bildat familj tidigt), men nu står jag här och är ingens bästa vän. Är ingens "närmsta vännina" eller "girlfriend". Och på något sätt måste jag se det utifrån vad det är, och inse att den där bilden av hur vänskap se ut, den som jag har fått till mig via film, böcker, pjäser - den är inte allenarådande. Precis som att ett kärleksförhållande inte alltid innefattar två romantiska personer av motsatt kön som båda är väldigt snygga. ;-) Det ska nog gå bra till slut. With a little help from my friends.
Hur ser era vänskapsrelationer ut?
10 kommentarer:
Jag har aldrig haft någon bästis. Jag har lätt för att känna mig kvävd och jag har behov av utrymme i en kompisrelation. Under hela min uppväxt har jag dumpat och blivit dumpad av kompisar eftersom vi inte orkat med varandra till slut.
Nu har jag några kompisar som jag umgås med då och då (mest som par/familj), men ingen som jag kan berätta allt för. Men det gör mig inget. Jag trivs bra så här. Jag har ju min man som bästa vän och jag pratar också mycket med syrran och pappa.
Men det var värre när jag var liten! Då skulle ju alla tjejer ha en bästis. :-(
Jag tror inte alla är gjorda för det här med bästisar... Sen kan man ju se på killar också. Hur många killar har en bästis? Jag är nog mer som en kille tror jag.
Jag har tänkt blogga om det här några gånger men aldrig kommit till skott. Vet inte varför egentligen, förmodligen för att det är känsligt för mig.
Jag har nästan alltid haft olika "bästisar" under min uppväxt men dom också alltid försvunnit på vägen en efter en. Ibland på mitt initiativ och ibland på deras.
Men utan en bästa vän så känner jag mig lite ensam faktiskt. Och jag saknar det kompisgäng jag hade under min gymnasietid, vi hängde på fik precis som i Vänner och var roliga, intressanta och härliga - precis som i Vänner. Men nu är jag så mycket mer själv, och dom vänner jag har är spridda över hela landet så det blir väldigt lite hänga på fik och barer och i ärlighetens namn så är det inte samma sak med MSN som en fika på riktigt.
Ha ha, det var jag som skrev det där.
Så fumlig idag att det blev ett "dd" istället för "Danitra"
Jag har 3-4 nära vänner som nog skulle nämna mig som en av sina närmsta vänner. De är användbara i olika sammanhang ;). Ingen enda bästis dock. Sen är jag stolt att säga att det finns ett gäng utanför den innersta cirkeln där vilken som helst skulle kunna kvala in till nära vän, om tid & behov fanns därav.
Maken är förstås den bästa bästa vännen.
Jag har/är heller inte någon bästa vän. Förutom en "bästis" ett tag på högstadiet har jag alltid snarare haft en handfull vänner som jag umgås mycket med. Vilka de har varit har varierat under åren, men samtliga de fick fortfarande kvar i environgerna.
Lite sorgligt ibland kan jag tänka, men nu har jag ju maken!
Och dessutom då jag också fler vänner totalt nu än någonsin. Tji fick alla de som påstod att man inte kunde få nya, "riktiga" vänner efter skoltiden! :-p liksom.
"fick fortfarande kvar i environgerna" -> "finns fortfarande ..."
Förstås.
För mig är nog mer som med Danitra: har haft bästisar under uppväxten som slutat vara det av olika odramatiska skäl och de flesta av dem (2 av 3 ;-) ) träffar jag när jag är i hemlandet och har lite mejlkontakt emellanåt. Under gymnasietiden var vi 5 stycken som bodde på samma elevkoridor och var väldigt nära vänner i flera åren, men jag flöt ifrån dem när jag började resa mycket utomlands och ännu mer när jag skaffade familj och flyttade till Sverige...
Både i Sverige och i några andra länder har jag blivit kompis eller tom vän med många fantastiska människor, men vi umgås helt enkelt inte tillräckligt för att bli riktigt nära vänner. Det vore underbart att ha flera lika nära vänner som min make är, men jag vet inte om det är möjligt längre.
har det inte också mycket att göra med var man är i livet? tror inte det är många som har en "bästis" i vuxen ålder, inte riktigt på samma sätt som man hade när man var yngre.
jag har en bästis, som trots att vi inte hade kontakt på tio år fortfarande är min bästis. vi har inte järnkoll på varandras liv som förr, men det kändes inte som om vi nånsin varit isär när vi väl hittade varann igen. dock saknar jag henne i mitt dagliga liv, så bästis på det sättet som vi var när vi var unga (jag har passerat 30 och kan säga så ;)) är vi ju inte längre. för vi bor inte i samma stad och ringer inte varann varje dag eller sover hos varann varje helg.
men jag är fortfarande komplett överlycklig att ha hittat henne igen!
Jag har en bästa vän. har kännt henne i 19år. umgås inte så ofta längre. men heltklart min bästa vän. sen har jag 2st som är nära vänner/bästa vänner som jag känt i 7-9år.
Har ingen direkt bästa vän och är inte nåns. Jag har svårt att låta nån komma för nära. Hade en tjej som va min bästa vän men tyvärr inte i dag längre.
Skicka en kommentar