Under hela min uppväxt var jag så jävla förbannad på att mamma alltid tyckte att min syrra var så liten. Oavsett hur gammal jag var ansågs jag vara stor. Oavsett hur gammal min lillasyster var, ansågs hon vara liten. Hon fick alltid mer hjälp, mer uppmärksamhet, mer omtanke - för "hon är ju så liten". Skit samma om hon var 11 år och jag hade varit tvungen att klara av samma sak själv när jag var 8, jag var ju alltid stor och hon var alltid liten.
Nåväl, leaving the bitterness behind now. I alla fall så svor jag på att inte göra samma misstag. Jag skulle minsann inse att barnen är den ålder de är, oavsett om de är storebror eller lillasyster. Jag skulle minsann inte tycka att Emmy är så liten, bara för att hon är lillasyster.
Så idag gick jag och funderade på om jag kanske skulle bli på smällen för att få en break från arbetslivet som jag inte trivs med (vilken bra anledning va?), men sen konstaterade jag att "Nej, det skulle vara förödande för Emmy. Hon är ju så liten"
Come again? Hon är 2 år och 2 månader. När storebror hennes var 2 år och 2 månader blev han just storebror. Jag tyckte att han var så stor. Jag tyckte att han var ett stort barn. Fast han knappt pratade och trots blöjan. Emmy är blöjfri sen länge och pratar långa meningar. Ändå "Hon är ju så liten". Och då skulle ju syskonet inte födas förrän hon vore 3 år, märk väl.
Pinsamt.
(Nej, jag tänker inte bli på smällen. Kände att jag kanske behövde klargöra det.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar