torsdag 29 september 2011

This little child of mine, I'm gonna let it shine.

Det jag inte förstår med alla dessa bakåtsträvare när det gäller könsroller (nu senast alla dessa Schulmans) är varför? Om man nu har ett barn, eller två, eller kanske tre eller fyra eller fler - man vill väl att just varje barn ska bli precis allt det barnet kan vara? Man vill väl att barnet ska nå sin fulla potential? Man vill väl att barnet ska veckla ut sina fjärilsvingar och inte stanna i puppan för alltid?

Jag förstår inte hur man från födseln kan välja att beröva barnet på nästan hälften av allt som finns där ute. Hur man kan se det som något negativt att måla världen i vackra färger för barnet, istället för att säga "Nej du! Där hör inte du hemma!". Det är något så förtvivlat sorgligt över alla dessa män och kvinnor som blir så hotade över de barn som inte blir bestulna på sin sanna identitet.

Det har självklart med okunskap att göra. Och är man okunnig blir man rädd, för det är lättare att håna än att lära. Så är det ju. Det förstår jag.

Jag förstår bara inte hur ett helt och lyckligt barn med all sin potential och hela sin personlighet och intressesfär kan uppfattas som något provokativt. Vad blir dessa människor mer provocerade över? Ett äpple utan maskhål? Ett gott vin utan besk eftersmak? En tavla målad i alla färger, inte bara hälften?

Om de vill göra sina barn till äpplen fulla med maskhål, där det bara finns tomhet där det kunde ha funnits annat - fine. Gör det då. Barnen kommer säkert att må helt okej ändå. Jag fattar inte bara varför. Varför?

Men å andra sidan är det mycket jag inte fattar. Som hela det manliga släktets könsroll till exempel. Det är för mig så rackarns oförståeligt varför föräldrar till söner vill, uppmuntrar, uppskattar det våldsamma och skrikiga och elaka och förstörande. Hur man kan tycka att det är kul och gulligt med femåriga pojkar som skriker pang-pang-pang och river sönder varandras saker. Hur man kan skratta åt en treårig kille som slår sin storasyster gång på gång på gång. För att sedan skriva under menlösa namnlistor där man "protesterar" mot kvinnovåldet, mot gatuvåldet, mot misshandel och mord.*

För fan. Lär era söner från början att det aldrig är okej att slå, förstöra, förnedra, att vara elak, att skada. Uppmuntra inte våldsspel. Tyck inte att det är gulligt med deras fanatiska intresse för våldsamma tv-serier. Inse ert eget ansvar i det hela och våga försök förändra.

Men förlåt. Nu blir jag sådär rabiat igen. Gå omkring och tycka att barn ska få rätt till hela sin identitet och att man ska försöka låta bli att uppmuntra våldsamheter. Sånt tjafs.

*(Jo, det finns massiva problem med tjejers könsroll också. Så klart! Men faktum är att det, om man ser till majoriteten av brott, är män som våldtar, är män som slår, är män som står för den största andelen brottslighet, är män som mördar.)

8 kommentarer:

Josefine sa...

Klockrent inlägg. Tycker också att hela den här diskussionen är så löjlig, det finns liksom ingenting dåligt med genus. Inget tvång. Det går helt enkelt bara ut på att alla ska få vara som dom är.

REGNSJUK. sa...

Det här är tamejtusan ett helt fantastiskt inlägg! Jag önskar att jag hade skrivit det själv dock... :D Jag har ofta funderat över det där med just manliga könsrollen, HUR kommer det sig att så många föräldrar uppfostrar sina söner till att bli "tuffa killar"? Jag strävar främst efter att min son ska bli en sympatisk människa och jag skulle ha uppfostrat en dotter på exakt samma sätt.

The pragmatiker sa...

Suck och pust, jag förstår hur du menar. Vem retar inte ihjäl sig på barn som liksom suger i sig allt syre och inte lämnar något kvar till de andra barnen.
Men har du läst "Till små pojkars försvar"? Det är en finsk författare, kommer inte ihåg vad han heter. Läs den.

Att leka krig betyder inte att barnet är ett våldsamt barn.
Min pappa hatar Disneyfilmer, citat: "Det är som ett avloppsrör rakt in i hjärnan". Ergo, man går igång på olika saker.
Jag går sällan igång på grabbar som leker krig.

Ellen sa...

The pragmatiker - jag har börjat läsa den, men den var så fylld av biologistiskt skitsnack att jag inte kunde läsa ut den. Kanske missade jag något stort, men jag tror inte det.

Jag har inte påstått att barn som leker krig är våldsamma. Jag har en son själv, han är involverad i avancerade lekar som innebär att försvara kojor i skogen, något som de flesta barn på skolan leker.

Men jag fattar inte varför man uppmuntrar och uppskattar allt det som är fel med mansrollen hos små pojkar, det gör jag bara inte.

Det är som sagt samma sak med tjejer, jag fattar inte varför man uppmuntrar allt det negativa i tjejernas könsroll heller. Skillnaden är bara att det negativa i tjejernas könsroll inte får lika vidriga konsekvenser som killarnas.

The P sa...

He, he, he...jag orkade inte ens öppna boken. Men den ser ju så gullig ut med den lilla pojken utklädd till indian. Eller är det cowboy?
Jag tycker inte heller om könsroller. Varför inte byta ut dem mot människoroller? Om inte annat blir det ju fler att välja på.

Laks sa...

Så jävla bra skrivet! Du sätter ord på mina tankar och åsikter som jag inte tidigare kunnat skriva ut. Underbart! :D

Mariel sa...

instämmer. som mamma till två pojkar så vet jag min uppgift... det är bland annat att motsträva dessa jävla könsroller. mina pojkar ska inte bli uppmuntrade att vålda! de ska ha mänskliga egenskaper så som: omtänksamhet, hjälpsamhet osv.

Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan sa...

Skitbra skrivet. Jag instämmer i varenda ord