Idag är en sån dag där jag knappt orkar göra något vettigt. Har sett två avsnitt Veronica Mars och jobbat lite, men främst slösurfat och googlat priser och bilder på bukplastiker och bröstförminskningar.
Om man bara hade pengar alltså. Det slår mig otroligt ofta hur enkelt allt skulle vara med pengar.
Mvh,
Dystro
4 kommentarer:
Ja faktiskt. Det är lite tabu att säga och såklart blir man inte lycklig av pengar, yada yada yada, men oj vad mycket lättare livet blir ändå. Friheten. Lugnet. Generositeten (inte monetärt, men mänskligt. Det spelar ju inte mig någon roll om min man skulle få för sig att ta ledigt ett halvår för att förverkliga sig själv, vi klarar oss ändå.)
Man ska passa sig för den gyllene buren där man inte vågar röra sig för att inte mista det man har (förutsatt att pengarna kommer från lönearbete och inte förmögenhet då alltså), men annars finns det liksom inga nackdelar i min bok.
Fast just bukplastik skulle jag nog aldrig lägga mina slantar på, men det är förstås olika. Finns det något hopp om hjälp från landstinget med en bröstreduktion, om du har stora besvär, eller är det helt bortrationaliserat idag?
Ursäkta, jag fattar faktiskt ingenting. Du skriver i flera inlägg hur du oroas av att Emmy är fixerad vid sitt utseende och hur hon vill vara fin och tillags. Det är uppenbart att det stör dig och det kan jag förstå. Men har det aldrig slagit dig att så länge du själv reproducerar myten kring utseendet och dess betydelse så kommer det direkt eller indirekt att överföras till din dotter.
För det är sällan jag läst en blogg som är så intressant, rolig och feministisk men som samtidigt är så inriktad på just ditt utseende och det negativa i det. Sjävuppskattningen lyser i princip med sin frånvaro och istället diskuterar du i vart och vartannat inlägg hur du med hjälp av smink och kläder (och nu operationer) måste gör ett försök att antingen dölja eller förbättra.
Om du ärligt oroas för Emmys (och resten av barnens?) tankar kring utseende borde du kanske fundera kring var det kommer ifrån. Du kan också fundera på hur det kommer sig att du lägger tid och tankar på detta och hur mycket tid och tankar din man lägger på detsamma. Och kom inte med ursäkten att din man är en perfekt varelse på jorden som inte är i behov av att fixas till. Jag tror (utan att ha en blekaste aningn självklart) att han har fördelar och egenheter, precis som du, men att han helt enkelt skiter i vilket. Det är i alla fall en kvalificerad gissning från min sida.
Så, nu var jag lagom störig men jag börjar undra varför barn inte får vara medvetna om sitt utseende eller om sitt biologiska och sociala kön men att deras mammor knappt tänker på annat. Kan du förklara det?
Lina - jag är mycket väl medveten om att min utseendefixering påverkar Emmy i viss mån. Så klart! Dock säger jag aldrig något negativt om mitt utseende inför barnen, jag brukar prata positivt om min kropp inför henne (till exempel så säger jag att det är skönt med stor mage och stor rumpa, för det blir så mjukt att ligga då - ifall hon påpekar något) och Noa.
Att jag sminkar mig och bryr mig om kläder står så klart i kontrast med att jag tycker att det är dumt att hon vill vara fin. Jag som vuxen kan se att det är skillnad för barn och vuxna, men hon som barn ser inte det. Jag vet. Tro mig, jag vet. :-)
Samtidigt tycker jag att det är tudelat, det här med utseende. Jag vill mycket hellre att hon accepterar hur hon ser ut och tycker att det är kul att leka med smink och kläder för att förändra, än att hon försöker uppnå någon slags "vacker kvinna"-utopi. När jag sminkar mig (det gör jag för övrigt inte varje dag) så fokuserar jag på att det är kul. Det är roligt med grön ögonskugga, det är färgglatt med rött läppstift. Det är som att ha lila i håret: skoj! Och det tycker jag, också. Även om mycket handlar om att göra mig fin, så klart.
Samtidigt: jag vet att jag är smart och rolig och bra på att skriva. Jag vet att jag är intelligent. Emmy är så pass liten att hon inte har utvecklat en stark självkännedom än. Att jag vill göra mig fin handlar mycket om att jag hela mitt liv har varit "den smarta", någon gång skulle jag vilja vara den snygga också. Hon är så pass liten att jag är rädd att hon kommer reducera hela sitt egenvärde till att vara söt och fin. Det gör inte jag, tro det eller ej.
Angående operation så handlar det om flera centimeters överhängande hud som skapar klåda, irritation och problem med kläder. Jag skiter fullständigt i bristningar eller lite fett, men jag vill gärna kunna ha kläder i rätt storlek som inte orsakar exem pga hängmage.
Och till sist: ta inte allt så förbaskat bokstavligt. Jag tycker inte att jag är fulast i världen, jag tycker inte heller att jag är en lat morsa eller ett teveserietittande chokladfreak som aldrig rör på sig, eller världens elakaste som bara roar sig med att trycka ner andra. Utseendet är viktigt för mig, ja. Men kanske inte så viktigt som jag får det att framstå här, ta allt med en liten nypa salt. :-)
Och du är inte alls störig. Du har ju en klar poäng.
Anna - man måste vara normalviktig för att få bröstreduktion, och jag vill inte vara normalviktig, det är för smalt tycker jag. Nu tycker jag iofs om mina tuttar, enorma som de är, men ibland har man såna dagar bara. :-)
Skicka en kommentar